Scream
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 januari 2022
Regi Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett
Alla som gick på på låg- eller mellanstadiet kring tidigt 00-tal har stött på den ökända Ghostface-masken. Den kritvita, platta och uttryckslösa seriemördarmasken är idag lika välkänd som Ronald McDonald eller Pikachu från Pokémon. Men Wes Cravens Scream-serie har aldrig lyckats tränga igenom det popkulturella medvetandet som Fredagen Den Trettonde eller Cravens egen Terror På Elm Street. Den ursprungliga Scream-filmen var en postmodern och självironisk historia som gärna förlöjligade och parodierade skräckfilmens mest återanvända klyschor. Craven själv hade dessutom inga större betänkligheter med att kritisera flera av sina egna filmer. Denna lättsamma och uppnosiga satir har varit en essentiell del genom de fyra filmerna.
Tyvärr så har Cravens idéer alltid varit mer storlagna och intressanta i teorin än praktiken. Scream med dess ambitioner att vara självmedveten och vitsig har olyckligtvis nog var praktexemplet på detta misslyckande. Vad som borde vara både underhållande, chockerande och klipskt har genomgående känts tafatt och illa genomfört på ett filmtekniskt plan. Scream 4 kändes helt steriliserad och Craven verkade ha gått i sin egen fälla där uppföljare blir till ett svart hål som slukar och förstör originalets arv.
I och med Cravens alltför tidiga bortgång så har nya förmågor bakom kameran behövt inhämtas. Och hur hemskt det än må låta så visar sig detta överlämnande av facklan vara det bästa som hänt Scream. Det som numera borde döpas till Abrams doktrinen – efter J.J Abrams och Star Wars The Force Awakens, där filmskapare som växt upp och förälskat sig i diverse filmserier nu får ansvara för dess fortsatta existens – kan vara en av de mest uppmuntrande trenderna inom filmvärlden. Regissörsduon Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett har i diverse intervjuer talat sig varma om sin vördnad inför filmserien och att deras filmintresse har haft Cravens skräckserie som en primär byggsten. Denna energiska entusiasm är märkbar från första rutan. Där Scream 4 var en håglös och oinspirerad historia så är detta avsevärt mer livligt. Cravens ideér om att skapa en ironisk och självmedveten skräckfilm blir för första gången i seriens historia förverkligade.
Den självironiska tonen manifesterar sig i en rad olika scener med dialog som är fylld av meta-referenser och intelligenta vinkningar till seriens mest minnesvärda stunder. Denna gång tar de sig an hat och trakasserier på nätet och förvånansvärt nog så lyckas filmen på ett både underhållande och intelligent sätt slå knäna av illvilliga nättroll som lever för att förpesta och förstöra vardagen för så många människor. Det finns också ett stort – och behövligt, mått av självdistans i denna samhällskritik, vilket gör att den aldrig känns högtravande, arrogant eller predikande, detta skänker Scream en oväntat sympatisk framtoning.
Tyvärr så är skräckmomenten inte lika kreativa eller vågade som samhällskritiken. Återigen är det en rad av alltför bekanta knivmord som oftast inleds med klen ’’hoppa till-skräck’’. Trots att det görs tappra försök att parodiera detta simpla och krassa skräckverktyg så lyckas Olpin och Gillet inte befria sig från repetitionen och utmattningen som oftast drabbar mediokra skräckfilmer som överanvänder detta tröttsamma inslag. Många av de mer spända och obehagliga scenerna är också alltför utdragna och förutsägbara för att förmedla genuin skräck. Scream-serien har förvisso aldrig handalt om att bara skrämma livet ur tittaren, men det finns scenarion och möjligheter som aldrig når sin fulla skräckpotential.
Även om regin och humorn kan applåderas så finns det fortfarande beståndsdelar som gärna hade fått oskadliggöras med flera knivhugg. Skådespeleriet varierar mellan att vara charmigt överdrivet till att vara rent outhärdligt. Melissa Barrera och Jenna Ortega i rollen som omaka systrar är långt ifrån Guds gåva vad gäller skådespeleri. Just interaktionen mellan filmens tonårskaraktärer är också lika spännande som att se gräs växa i realtid. Courtney Cox fungerar som filmens mest skräckinjagande inslag med ett stelopererat ansikte och en insats på sparläge. Neve Campbell å andra sidan verkar genuint inspirerad och glad att vara tillbaka, hon gör en både återhållsam och ödmjuk rolltolkning.
Scream är sannerligen inte perfekt, men den är oväntat underhållande och klipsk. Till skillnad från den katastrofala The Matrix Resurrections så är detta ett bra exempel på hur man kan återuppliva en filmserie och samtidigt vara både ironisk, lättsam, underhållande, självmedveten och relevant mer än tjugo år efter originalfilmen. Det är utan tvekan den bästa Scream-filmen.
