• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Stilsäkra alster i fulländat utförande – Alternative Source Of Energy med Klas Lindquist Nonet

6 december, 2023 by Mats Hallberg

design Jaime Breiwick

Klas Lindquist Nonet

Alternative Source of Energy

5

Inspelad januari 2023 i Riksmixningsverket Stockholm och i Studio 88

Producent: Klas Lindquist (co-producer: Calle Rasmusson)

Teng Tones

41:42

Releasedatum: 16/10 2023

Klas Lindquist, bördig från Göteborg, har senaste två decennierna etablerat sig i det översta skiktet inom den svenska jazzscenen. Ett flertal priser har den välutbildade musikern, kompositören och arrangören förärats, två av dem i ”Dompans” och Alice Babs namn. I ungdomen ingick den skicklige altsaxofonisten/ klarinettisten i såväl Bohuslän Big Band som traditionsbevararna Second Line Jazz Band. Faller sig naturligt att jag lyssnat till honom på åtskilliga skivor jämte ett antal gånger live. Han är flitigt anlitad som sideman och medlem i Stockholm Swing All Stars som jag recenserat uppskattande flera gånger. När träblåsare av yppersta rang efterfrågas är det ofta till Lindquist man vänder sig.

Detta är fjärde skivan i eget namn och tredje med hans nio man starka nonet, vars liveupplaga jag minns att jag njöt av i Göteborgs Konserthus för närmare femton år sedan. Vidare leder han en kvartett tillsammans med gitarristen Erik Söderlind, vilka bägge i sin tur ingår i det Hans Backenroth Quartet som för ett par år sedan släppte en alldeles strålade Charlie Parker-tribut. Spelar därutöver med bland andra Claes Janson, Ulf Johansson Werre, Stockholm Voices, Mathias Algotsson, Snorre Kirk, Ellen Andersson, Ellas Kapell, Hannah Svensson med flera.

Vilka är medlemmar i Klas Lindquists Nonet? Jo musiker vars höga kunnande jag med ett undantag frekvent kommit i kontakt med under 2000-talet. Meriterade blåsaravdelningen består av Robert Nordmark på tenorsax och flöjt, Fredrik Lindborg på baryton och basklarinett, Nils Jansson på trumpet, Karl Olandersson på trumpet och flygelhorn samt trombonisten Magnus Wiklund. Lindborg och Olandersson tillhör också dem frontlinjen i Stockholm Voices och leder egna grupper. Kompet utgörs av den för mig obekante Petter Carlson Welden på pianopallen medan kontrabasist Kenji Rabson och osannolikt aktive batteristen Daniel Fredriksson bildar rytmsektion.

Som om inte denna imponerande line up i sig inte var nog adderas på vissa låtar gäster. På cd:ns sista låt Bernadette tillkommer assisterande producenten Calle Rasmusson på percussion, Lina Lövstrand trakterar flöjt samt Leo Lindberg orgel. Formidable Lindberg lirar orgel också på Joey där han står för ett inledande solo som sticker ut. Kompositionen är en hommage till organisten och multiinstrumentalisten Joey DeFransesco som dog härom året (sågs på festivalen i Ystad 2019) För att göra redovisningen komplett ska framhållas att en annan musiker med star-quality ägnar sig åt musicerande på flygeln i två låtar. Syftar på den eminente Filip Ekestubbe. Som kuriosa kan tilläggas att jag senaste åren i samband med konserter träffat flera av musikerna, vilka definitivt tillhör gräddan av våra mest erkända jazzmusiker.

från Klas Lindquist artist page på facebook – foto: Erik Jaensson

Sju av albumets åtta låtar är signerade den snillrike Lindquist som dessutom står för samtliga arr. I medföljande häfte får lyssnaren veta mer om tillkomstprocessen och influenser. Nilsie som fått sin titel för att låt skänkts av Alice Babs som hörde flera konsertens med niomanna-bandet, dedikerade sin Ellington-inspirerade låt till sin make. Albumet sägs spegla musiken som en ständigt förnybar kraftkälla, energin musiker och låtskrivare tillför uppfångad av mottagare i ett kontinuerligt flödande kretslopp. Inom ett enhetligt mönster märks följdriktigt en stimulerande variationsrikedom på Alternative Source Of Energy. Vi får veta att låtarnas stämmor specialskrivits med det handplockade lilla storbandets medlemmar i åtanke. Förunderligt nog, om jag har korrekt information, med samma besättning på samtliga alster.

Enda marginella anmärkning man tidigare kunnat rikta mot den prisade Klas Lindquist handlar om avsaknaden av svärta, melankoli och friktion. Vid noggrann analys av nyskrivna musiken, kan ändå en viss utveckling skönjas. Tonspråket vilar förvisso på en ljus estetik som förr kunde tangera det alltför prydligt polerade. Fast musiken fortfarande är omedelbart tillgänglig utan antydan till tuggmotstånd har den tack och lov försetts med skiftande temperament, rent av ett större djup. Man noterar en sofistikerad palett som inte enbart består av vackra och allmänt behagfulla färger även om sådana egenskaper överväger, vilket tyder på en välkommen mognad. Varje komposition väcker ens intresse och kompositören får ut maximalt av sina medarbetare i ensemblespelet. I hörlurar framgår att ljudtekniker och mixare åstadkommit superba insatser. Finfördelat ljud innebär ypperlig akustik. Varje instrument ges föredömlig exponering. Inte minst Kenji Rabsons fylliga basgångar ligger på exakt rätt nivå.

Det raffinerat framskridande tonspråket rör sig i en mix av swing, cool jazz och boppig rytmik, med viss övervikt åt först nämnda inriktning. Från denna trafikerade korsning utgår åtta spänstiga kompositioner, inom en ram med häpnadsväckande verkshöjd, Lindquist har bevisat gång på gång sedan han examinerades i komposition från Musikhögskolan sin förmåga. Antagligen övas det flitigt eftersom det inte ser ut som om han behöver anstränga sig. Initierade bedömare anser sålunda att att hans eleganta spel präglas av finess. Här reserverar han fem uttrycksfulla solon åt sig själv, ungefär lika många på klarinett och altsaxofon. En handfull andra solister förekommer, vilket framgår av häfte bifogat cd:n. De har självklart en uppiggande verkan och bjuder på virtuosa inslag. Vad som motiverar fullpoängaren är ändå det hängivet elastiska ensemblespelet och otroligt snyggt varierade kompositioner. I sitt slag som sagt en fulländad produktion! Och även om musiken inte kan betraktas som innovativ undviker komponisten galant att plagiera sina förebilder.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Poor Things – fulländad, hänförande

5 december, 2023 by Elis Holmström

Yorgos Lanthimos and Emma Stone on the set of POOR THINGS. Photo by Atsushi Nishijima. Courtesy of Searchlight Pictures. © 2023 Searchlight Pictures All Rights Reserved.

Poor Things
Betyg 5
Svensk biopremiär 26 januari 2024
Regi Yorgos Lanthimos

Det är groteskt, rubbat, snuskigt … och fullkomligt oemotståndligt. Regissören Yorgos Lanthimos väljer att imitera det fiktiva bandet Spinal Tap och vrider upp volymen till 11. Resultatet blir 140 minuters obehindrad briljans. Allt leds av en självlysande Emma Stone som överglänser all konkurrens genom ett skådespel som går bortom det geniala.

Jag har ofta sagt att filmer av ytterst låg kvalitet lämnar mig mållös. Det superlativet har sällan använts – för egen räkning, då subjektet är av gränslöst hög kvalitet. Men då eftertexterna till Poor Things rullar är det det svårt att hitta ord. Den genialisk åktur, det fullkomliga vansinne som utspelar sig på duken, är mer eller mindre omöjligt att skriva ut i text.

Lanthimos är en av få regissörer idag som jobbar utan kompromisser men också utan något som helst ego. Där andra så kallade auteurer – exempelvis Wes Anderson, har en distinkt och patenterad stil, både dramaturgiskt och visuellt, är dennes filmer också sadlade med ett självgott högmod. Den personliga stilen känns inte intuitiv eller naturlig, snarare som ett forcerat hävdelsebehov som tar upp mer plats än det egentliga innehållet. Lanthimos må vara självsäker men hans vision känns fullkomligt genuin.

Detta gör att det ursinne av hysteri som angriper tittaren aldrig framstår sensationellt eller cyniskt. Poor Things är precis som mästerverket The Favourite utan några som helst hämningar. Fast denna gång går Lanthimos igenom ytterligare en barriär. De områden som nu besöks befinner sig bortom all beskrivning, både innehållsmässigt och visuellt. Där The Favourite följde vissa visuella grundregler – i och med att vara kostymdrama, är Poor Things ett potpurri av precis allt. Scenografin, som är närmast hypnotisk – med sina detaljerade viktorianska ornament, fusioneras ihop med ett bländande vackert foto som skapar en drömlik surrealism som genast drar tankarna till Jean-Pierre Jeunets tidiga verk tillsammans med regissören Marc Caro, framförallt De Förlorade Barnens Stad. De fullkomligt absurda landskapen som målas upp är oförglömliga samtidigt som de förmedlar en bisarr känsla av autenticitet då städer som Paris och Lissabon porträtteras.

Men Lanthimos förstår att det inte räcker med visuella under. Utan en berättelse är det hela menlöst. Och precis som med The Favourite får vi storlaget berättande som bländar genom att kombinera kolsvart humor, sylvass dramatik och oväntat högt tempo. Dessutom lyckas Lanthimos också framhäva glödheta ämnena, som kopplingen mellan sekularisering och kvinnlig frigörelse, samtidigt som han skjuter till både komik och allvar. Berättelsen är lika förvriden och motbjudande som den är ungdomligt energisk. Tematiken är som ett vilddjur och tar sig an det mesta mellan himmel och jord. Det kan låta spretigt men Lanthimos tämjer detta vilddjur och bjuder på en show som äcklar, fascinerar och får publiken att vrida sig av skratt.

Makalöst nog slutar inte superlativen där. Poor Things är redan superb och oemotståndlig men som kronan på verket lyckas allt detta nästan överskuggas av Emma Stone. Benämning ’’en av sin generations bästa skådespelare’’, är lika tandlös och fånig som då varje gastronomisk institution i New York City påstår sig besitta stans bästa hamburgare. Denna gång lägger Oscarsvinnaren in en växel som får kollegor av alla åldrar och kön att tappa hakan. Där andra skådespelare – som medverkar i filmer med hög potential för prisceremonier och kritikerjubel, har ett utstuderat och cyniskt tillvägagångssätt visar Stone inga sådana tendenser.

Skådespelare som sålt sin integritet genom utstuderat lockbete för Oscarsgalor – däribland Renée Zellwegers porträtt av Judy Garland eller Sandra Bullocks förkastliga insats i The Blind Side, framstår som lågvattenmärken då Stone drar fram som en tornado. Sättet hon blandar komik, dramatik och hämningslöst agerande är fullkomligt hypnotiserande. Det är en insats som är genuin ned till minsta fiber och som – trots kolsvarta stunder, är hoppfull vad gäller potentialen för en ung kvinna att växa och befästa sin position i samhället. Vid sin sida har Stone också två ytterligare fantastiska skådespelare, Willem Dafoe och Mark Ruffalo, som båda tillför en minst lika stor entusiasm och precision.

Allt detta flyter samman i en extatisk gryta som aldrig slutar att hänföra eller förundra. Trots en rejält tilltagen speltid på nästan 140 minuter far tiden förbi snabbare än i de flesta actionfilmer.

Poor Things är en mer eller mindre fulländad film som aldrig slutar att hänföra, de mest fundamentala aspekterna av filmskapare, berättelse, berättarteknik, visuell flärd och skådespel uppnår närmast ofelbara nivåer här. Det är svårt att inte lämna salongen i full extas. Christopher Nolan må ha iscensatt sprängningen av den första atombomb i Oppenheimer, men Poor Things smäller högre än vilken kärnreaktion som helst.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Poor Things, Yorgos Lanthimos

Teaterkritik: Tolvskillingsoperan – Brecht skulle applådera det oväntade slutet

3 december, 2023 by Rosemari Södergren

Foto: Micke Sandström

Tolvskillingsoperan
Regi Sofia Adrian Jupither
Av Bertolt Brecht i samarbete med Elisabeth Hauptmann
Efter John Gays Tiggarens opera
Musik Kurs Weill
Peruk och mask Elin Gradin, Frida Ottosson, Melanie Åberg
Koreografi Jenny Nilsson
Dramaturg Anneli Dufva
Koreografisk medkreatör Joakim Stephenson
Översättning Magnus Lindman
Kapellmästare och slagverk Sebastian Ring
Trombon och kontrabas Lisa Bodelius
Trumpet och slagverk Agnes Grahn
Piano Karin Haglund
Accordion och tramporgel Lisa Långbacka
Saxofoner, klarinetter och flöjt Axel Mårdsjö
Banjo, hawaii-gitarr, gitarr och viola Sara Niklasson
Trumpet Tobias Wiklund
Saxofoner, klarinetter, flöjt och fagott Samuel Muntlin
Kör Sigrid Anastasoglou, Siw-Marie Andersson, Uno Egler, Oscar Jupither och Amanda Oskarson
Skådespelare Danilo Bejarano, Lina Englund, Nina Fex, Electra Hallman, Rita Hjelm, Steve Kratz, Marall Nasiri, Torkel Petersson, Rebecca Plymholt, Agnes Rase, Andreas Rothlin Svensson, Joel Valois och Pierre Wilkner
Premiär på Stora scenen, Dramaten, 2 december 2023

Vad B Brecht skulle tycka om Dramatens uppsättning av hans verk Tolvskillingsoperan spelar egentligen ingen roll, det är vad publiken idag upplever som är viktigt. Men en sak är säker: slutet skulle han applådera. Jag ska inte avslöja hur regissör och ensemble har förändrat slutet men det är helt suveränt och säger mer än det traditonella slutet.

Tolvskillingsoperan kom 1928 i en stökig tid i Tyskland. Brecht skrev om 1700-talsoperan ”The Beggar´s Opera” av John Gay och gjorde en revy av den. Handlingen kretsar kring Tiggarkungen Jonathan Jeremiah Peachum (så bra spelad med glimten i ögonen av Andreas Rothlin Svensson) och hans dotter Polly (enastående av Marall Nasiri) som bakom ryggen på sin pappa gifter sig med gangsterkungen Mackie Kniven (wow vad bra Danilo Mejarano är i den rollen). Tiggarkungen Peachum är inte alls glad över att hans dotter gift sig med Mackie Kniven och går till polisen för att på dotterns nyblivne make bakom galler. Problemet är att polischef Tiger Brow (Torkel Petersson imponerar) är bästis med Mackie Kniven. Tiger Brow och Jackie är vapenbröder från en tid som soldater i Indien.

Mackie Kniven bedriver sin verksamhet som en riktig maffia där han har både tjuvarna, rånare, mördare och prostituerade som jobbar för honom. Tiggarkungen har sin verksamhet lika organiserad. Han bestämmer var tiggarna ska tigga och hur de ska utrusta sig för att tigga.

För Brecht var två saker mycket viktiga med scenkonst. Han ville med sina revyer och pjäser vara tydlig med att det är något som berättas, något som framställs men publiken ska inte glömma att det är avstånd mellan scen och publik. Publiken ska inte dras med in i karaktärerna, det ska vara ett uppenbart för publiken att det är spelat. Publiken ska inte helt känslomässigt engagera sig i karaktärerna. Hans metod (som kallas verfremdungseffekten) står i motsats till naturalistisk eller realistisk film och teater. Det andra som var viktigt för honom var målet att publiken när de lämnar teatern ska ha insett något och vilja förändra samhället.

Brecht skulle ge högt betyg för scenlösningen som på alla sätt uppfyller hans idéer om verfremdungseffekten. På scenen finns en stor orkester och framför orkestern är bord utspridda där skådespelarna sitter och till höger finns en bar. Skådespelarna har vissa roller men de går också in i andra roller. Ibland går någon skådespelare fram närmare mot publiken och sjunger en sång eller berättar vad scenen ska handla om.

Föreställningen är nära tre timmar med paus. Första halvan, före paus, var jag lite skeptisk. Föreställningen berörde mig inte och framför tyckte jag inte att den daterad. Karaktärerna stämmer inte med vårt svenska samhälle. Tiggarkungen, vem ska han kunna jämföras med i Sverige? De EU-migranter som sitter fram butiker i till exempel Stockholm och tigger får inte själva välja var de vill sitta och tigga, enligt artiklar jag läst. De har en slags ledare som fördelar var de ska tigga. Om det är bra eller dåligt finns det diskussioner kring. Men jag tolkar inte Tiggarkungen i Tolvskillingsoperan på Dramaten som en representant för dessa mycket utsatta EU-migranter. EU-migranter tillsammans med andra hemlösa i Sverige är väl de allra mest utsatta i vårt samhälle, men jag tyckte inte att de hade någon plats bland karaktärerna i föreställningen.

Mackie Kniven är en riktig gangster. Han har både mördat och haft sex med småflickor. Det är svårt att se honom som ett offer att tycka synd om. Brechts sensmoral att den som är kriminell har inte haft något val, hen har blivit det för att hen är så fattig hungrig. Men så är det väl inte riktigt i vårt samhälle: De gängkriminella ungdomarna behöver väl inte gå hungriga. Det är annat som ligger bakom gängen, något som kanske mer går att förstå utifrån maffian i Italien. Men det är en helt annan diskussion och inte riktigt temat för Tolvskillingsoperan.

För att vara riktigt ärligt tyckte jag första halvan var tillrättalagd för en trygg, välbärgad, akademiskt kunnig publik. Till exempel fanns en stor närbild på scen från ett känt konstverk av Hieronymus Bosch och musiken kändes som om den spelades på en exklusiv bar. Var målgruppen var en kultur-utbildad övre medelklass? Sånginsatserna var av väldigt olika nivå, några av skådespelarna har fina röster, andra pratsjöng mer, vilket jag tänker i hög grad skulle fått beröm för verfremdungseffekt men själv föredrar jag mer tonsäker sång. Men något som verkligen fungerade hela tiden var samspelet mellan alla skådespelare och musiker. Det är som om det inte var en premiärkväll utan de redan hade genomfört föreställningen många gånger.

Efter paus tog det fart och föreställningen växte. Plötsligt spelade det ingen roll för mig hur bra eller inte bra någon sjöng. Humorn blev träffsäker och jag kunde absolut se paralleller till vår tid och vårt samhälle.

På Dramatens hemsida står det:
Tolvskillingsoperan är skitig och svängig satir om människans förmåga att anpassa sig i en cynisk och orättvis värld.

Det är bra uttryckt. Och med det oväntade slutet kan vi konstatera att rånarna i dagens värld lyckas mycket bättre än någonsin tidigare. Och Brecht skulle både applådera föreställningen och gråta över vår värld. Det satt, mitt i prick.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Brecht, Dramaten, Teaterkritik, Tolvskillingsoperan, Verfremdungseffekt

Sällsam musikteater bekräftar komplexiteten hos genialisk interpret – Monicas vals på Göteborgs Stadsteater

3 december, 2023 by Mats Hallberg

pressbilder Ola Kjelbye

Av Klas Abrahamsson

Regi: Ragna Wei

Scenografi: Helga Bumsch

Kostym: Maja Mirkovic

Maskör: Gunnar Lundgren

Ljus och video: Iilkia Häikiö

Ljud: Tova Östman

Koreografi: Lidia Wos

Musiker: Dan Evmark (kapellmästare), Karolina Almgren, Adam Ross och Arvid Jullander

Skådespelare: Karin de Frumerie, Eline Höyer, Carina M Johansson, Hannah Alem Davidsson, Emil Ljungestig, Sven Boräng, Johan Hafezi och Askan Ghods.

Premiär 1/12 2023 på Stora scen

Spelas till och med 10/2 2024

Samlade på mig så många intryck att det blir komplicerat att sortera dem i rätt ordning. Hintade på facebook om att Monicas vals som hade urpremiär i Malmö för fem år sedan, innebar ett känslorus vars intensitet uppenbarade sig i omgångar på ett sätt jag var oförberedd på. Och det är en sällsynt ynnest att kunna ge sig hän, få svepas med av ett öde genom rapsodiskt viktiga nedslag i ett märkvärdigt liv. Redan tidigt i våras träffade jag genom gemensam bekant kapellmästaren efter konsert i Kungsbacka, varvid han berättade om kommande engagemang. Kände till Dan Evmarks förmåga sedan tidigare, fast i ärlighetens namn utan att ingående ha lyssnat på den genrefria klaviaturspelaren, arrangören och pedagogen. Därför kan insatsen mot bakgrund av vad han uträttar här, betraktas som ett sentida genombrott efter decennier i musikens tjänst. Hela 23 låtar insjungna av Monica Zetterlund, varav några framförs fler än en gång och somliga i utdrag, har arrangerats för jazzkvartett. Med inspirationen hämtad från stilbildande Bill Evans firas triumfer med exceptionell tajming och pausering.

Till sitt förfogande har Evmark tre eminenta instrumentalister ur en yngre generation vilka jag vid upprepade tillfällen recenserat i positiva ordalag. Rytmsektionen består av de goda vännerna Adam Ross på trummor och lika aktive Arvid Jullander på kontrabas, vilka jag hört tillsammans och var för sig vid ett oräkneligt antal tillfällen inklusive ett flertal skivinspelningar. De bevisar med emfas varför de kunnat etablera sig, vara i ropet på den svenska jazzscenen. Därtill fraseras melodier elegant av Karolina Almgren på saxofoner, en musiker jag hört live förmodligen tvåsiffrigt antal gånger plus att flera av hennes (inklusive Sisters of Invention) skivor recenserats. Har aldrig förr sett henne traktera alt- och tenorsaxofon i lika stor utsträckning och i en sekvens glänser Almgren spatserandes längs scenkanten. Måste kännas extraordinärt för improvisationsmusiker att få tillgång till generöst med repetitionstid, för att klokt foga samman musiken med dramasekvenser. Regissören har hittat en vettig balans i ett berättande som överraskande nog inte sker rakt av kronologiskt.

Hög tid att avslöja mitt förhållande till Monica Zetterlunds karriär. Äger sex skivor och ikoniska Waltz For Debby finns på kassett. Förstås sett den biopic som renderade Edda Magnason en Guldbagge, har Klas Gustafsons biografi, läst den mångsidiga kvinnans memoarer och Tom Alandhs upplysande dokumentär finns på näthinnan. Såg henne live i Göteborgs Konserthus med Lars Bagge trio troligen sent 80-tal. Och Jan Troells Utvandrarna/ Nybyggarna var omvälvande filmupplevelser i tonåren.

Märker när jag sätter in henne i en kontext att rösten ofta stockar sig. Främsta förtjänsten med uppsättningen av Monicas vals är att man inser hennes avgörande magnitud, konstnärskapets enorma räckvidd. Trots att hon enbart tolkade andras material gjorde hon det på sitt eget alldeles unika vis, vilket framgår i Ragna Weis uppsättning med önskvärd tydlighet. I en av nyckelscenerna efter den omskakande resan till USA (där rasismens fula tryne uppenbarade sig) som landar i besvikelse, uppmanas Monica Z att hitta sin röst, istället för att försöka kopiera Ella, Sarah och Billie. Resten är som det brukar heta historia, en fabulös sådan även om livet definitivt inte var en dans på rosor.

Manus kretsar i krönikans form kring självtvivel, tillkortakommanden, missbruk, tilltagande ryggproblem och rädslan för och på äldre dar dragningen till en tillvaro i ensamhet ”utan karlar”. Tyngande faktorer vilka kombineras med glädjen i att framföra intelligenta texter och strimmor av stolthet. Med tanke på omtalad ömhudad bitterhet är det ofattbart vad hon förmådde uträtta. Inte bara under konserter och i studio utan också på revyscener, framför filmkameran och under teve-inspelningar. Var fick hon kraften ifrån? Vad drev henne att i perioder jobba så intensivt och missköta hälsan. Dåliga samvetet för att ha försummat omvårdnaden av dottern. Relationen till det oansenliga ursprunget i Värmland och pappans dansorkester. Bli upptäckt av Knut Järnberg, via dansk storbandsledare och en otålig Topsy Lindblom på Nalen. Kontakterna med 60-talets främsta textförfattare. Detta manifesteras som betydelsefulla anekdoter, skildras underhållande och framför allt kommenteras insiktsfullt.

Föreställningen inleds och avslutas med musik ur det legendariska samarbetet med Bill Evans och hans trio 1964. Man tar avstamp i den milstolpen i internationell vokaljazz, när dramaturgin kring Zetterlunds trassliga privatliv och samtidigt framgångsrika karriärkurva glimtvis återges. Greppet fungerar fint! Sinnrikt belyses hur omaka personer möts i konsten, varvid oförklarlig magi uppstår. Kan samtidigt tycka att fokus delvis skymmer sikten. Monica Zetterlund sjunger Olle Adolphson med arr av Lars Bagge är en helgjuten skiva som helt försummas, vilket också gäller tolkningarna av Lars Gullin och standards från 1978 med Thad Jones/ Mel Lewis Orchestra, världens på den tiden ledande storband som i min närvaro invigde Nef samma år. Med utstuderat rörelsemönster porträtterar Emil Ljungestig smart pianogeniet. Bortsett från Karin de Frumerie har den inte särskilt stora ensemblen många biroller att hålla reda på. Somliga ur persongalleriet introduceras medan andra obemärkt swishar förbi. Förfarandet fungerar även om upplägget inte är idealiskt.

Karin de Frumerie framställer den folkkära artisten trovärdigt genom perfekt inövad dialekt, jämte koreografi och tonfall som betonar en föränderlig attityd. Märkligt nog trippelexponeras hon som av Tage Danielsson kallades ”ett lingonris i ett cocktailglas”. Eline Höyer representerar den unga Monica medan Carina M Johansson är den moget tillbakablickande upplagan, vilket bidrar till välgörande nyanser. Uppsättningen bjuder på mer av liknande kreativa inslag, till och med dråpliga sådana. Ella Fitzgerald, förebilden utom räckhåll, dubbelexponeras av just Carina M Johansson och Hannah Alem Davidsson.

Uppräknade aktörer har mycket att stå i, demonstrerar förtjänstfullt att de under sin utbildning lärt sig att sjunga. Deras stämmor påvisar vilket intryck Monica Z och hennes kollegor gjorde . Sångerna görs sammantaget rättvisa. Man mer än anar i tolkningar från främst De Frumerie och Höyer, vad som musikaliskt gjorde vår främsta någonsin lockande att samarbeta med för internationella stjärnor. Men i likhet med Driving Miles saknas ett element av fenomenal spetskompetens. Finns ju en anledning till att skådespelarna vant gestaltar rollfigurer och inte uppträder på jazzfestivaler.

Jag som recenserat åtskilliga talanger i JAZZ/ Orkesterjournalen kan identifiera en skillnad, även om den kan vara subtil. Ett annat alternativ om rättighetsskäl möjliggjorde skulle kunna vara att spela upp några takter från originalen. Kan tyckas att jag hänger upp mig för mycket på hur produktionen sett till att den unika, direkt urskiljbara rösten förmedlas. Ingen skugga ska falla över solister och ensemblen, tvärtom. Vill skjuta in en upplevelse från Jazzfestivalen i Stockholm för att belysa dilemmat. När några av Sveriges ledande jazzokalister 2018 tillsammans med namnkunnigt storband hyllade vår ojämförliga leading lady applåderades inte efter extranummer. Istället för att nå publiken var det som om en hinna hade uppstått.

Kostymavdelningen jämte maskör och perukmakare ska harangeras. Yrkeskunskapen speglas föredömligt i hur de väljer att framställa huvudrollsinnehavaren och alla av vikt som bidrog till att forma hennes cv och privatliv. Somliga så som Miles Davis och Marlon Brando dyker komiskt upp närmast som staffagefigurer medan vi får väsentliga repliker och scener som gestaltar avgörande möten med bland andra nämnda Topsy, motvillige producenten till den ikoniska inspelningen som ägde rum under fyra(!) timmar,, Birgitta Andersson, Sonya Hedenbratt, alkoholiserade komediennen Catrin Westerlund, Beppe Wolgers, Jan Troell och förstås Tage Danielsson. Johan Hafezi, Ashkan Gods och Carina M Johansson är några medverkande som lyckas förträffligt i ta fram särdrag, förmedla en överensstämmelse med de som blixtbelyses.

Ljussättningen tillhör också uppsättningens odiskutabla plusfaktorer. Och scenografiskt lanseras en fest för ögonen med gigantiska bågar för ensemblen att träda in igenom, träd i fonden för att illustrera nordiskt vemod i folkvisetappning, sminkloge och hemmiljö med små medel. Vridscenen överutnyttjas, är så ofta i drift att någon jämförde med hur skivor snurrar på skivspelare. Greppet kan också referera till uppsättningens dramaturgiska båge, magin i den höjdpunkt Monica Z så ofta återkom till. Däremot kan frågetecken sättas kring ljudåtergivningen i repliker, eftersom hörbarheten inte alltid var på topp. Här finns förbättringspotential.

Värt att understryka att det var länge sedan jag berördes lika starkt av scenkonst, scenkonst draperad som musikteater. Scener bränner till och går direkt till hjärtat. Ryser av rörelse minst en handfull gånger. Teamet på och bakom scen har sannerligen förmått ta fram essensen och bråddjupen i den historia som berättas i ord och ton. Självklart underlättar tillgodogörandet om man är insatt, specialintresserad som undertecknad. Fast också för mig hade vissa namn i persongalleriet behövt presenterats. Men poängen är att här finns alla förutsättningar på plats för att publiken ska ta till sig vidden av Monica Zetterlunds fullkomligt unika lyskraft och förmåga, vilket också inträffar. Efter paus uppstod ett antal magiska Monica-moments. Att en skribent påstod att han blev underhållen istället för drabbad ter sig fullkomligt obegripligt. Svärtan finns ju som en underström i lika hög grad som lusten att sjunga, roa och beröra som skådespelare. Monicas vals är en rikhaltig uppsättning jag gärna återvänder till.

PRESSFOTON Ola Kjelbye

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Teaterkritik: Matilda The Musical – bubblande glädje, lekfullhet och rebelliskt

2 december, 2023 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Matilda The Musical
Av Roald Dahl
Manus Dennis Kelly
Musik och sångtexter Tim Minchin
Översättning Adam Gardelin
Regi och koreografi Fredrik Benke Rydman
Scenografi och kostym Lehna Edwall
Ljus Linus Fellbom
Ljud Oskar Johansson
Mask Petra Göransson Maria Reis
Musikaliskt ansvarig Nils-Petter Ankarblom
Premiär på Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, 1 december 2023

Årets stora familjeföreställning som kommer att dra besökare i alla åldrar för att få uppleva en kväll med bubblande glädje, lekfullhet och få känna en rebellisk lust att göra revolt mot det förstelnade. Fredrik Benke Rydman har gjort det igen. Ännu en gång har Fredrik Benke Rydman presenterat sin tolkning av ett verk för scen med musik, dans och teater som både får stående ovationer och som engagerar publiken redan från första scenen. Och vilken ensemble Fredrik Benke Rydman samlat: enastående dansare, fantastiska skådespelare som Robert Fux Sara Jangfeldt och Jörgen Thorsson och alla barn och ungdomar som både dansar och sjunger och dessutom agerar. Hur har han fått tag på alla dessa strålande barn och ungdomar? Flera av barnen bär viktiga roller och har egna sång- och dansnummer som Matilda. Wow, jag är så imponerad.

Roald Dahls berättelse om flickan Matilda Wormwood som gavs ut 1988 har lästs och älskats av flera generationer. Det är en saga om den lilla flickan Matilda som kommer till världen oönskad då hennes mamma inte vill ha fler än barn är det hon redan har och pappan vägrar acceptera att hon är en flicka. Pappan vill bara ha söner. Dessutom är Matilda inte en sådan flicka hennes föräldrar vill ha. Berättelsen förmedlar ett budskap som behövs minst lika mycket nu som för fyrtio år sedan: det goda segrar över ondskan om vi samarbetar och att läsa böcker och söka kunskap vinner i längden över ytlig urblåst dumhet. Förhoppningsvis i alla fall.

Berättelsen har blivit film 1996 av Danny DeVito och den har sänds som radioföljetong på BBC och har satts upp som musikal runt om i världen och självklart också både på West End i London och Broadway i New York. Musiken finns också på Netflix. En version av musikalen Matilda finns i sin helhet på YouTube. Visst är denna musikal ett säkert kort men det krävs ändå stor skicklighet att få till ett sådant samspel och sådan smittande spelglädje som denna ensemble utstrålar. Om igen frågar jag mig: var han han hittat alla dessa duktiga barn och tonåringar? Jag är så imponerad och fascinerad av hur duktiga de är och vilken scenglädje de utstrålar. Maja Söderström spelar Matilda i premiären och det gör hon med glans. Hon delar rollen med två andra flickor och jag är övertygad om att de alla tre är lika duktiga.

Foto: Sören Vilks

Jag vet knappt var jag ska börja för att kunna beskriva denna föreställning. Dansnumren, scenografin, kostymerna, musiken och de duktiga skådespelarna – allt är så genomtänkt och utstrålar spelglädje och fantasi som huset där Matilda och hennes familj bor med texter från boken på väggarna, dansscener med basketbollar, skolbarnen iklädda skoluniformer som starkt påminner om fångdräkter, den elaka rektorn som viftar med en röd fana.

Robert Fux spelar den elaka rektor och han berättar i ett pressmeddelande:
– Att få göra rektor Trunchbull är en svavelosande dröm sedan länge. I henne ryms alla begränsande, förminskande, maktfullkomliga vuxna jag nånsin träffat. Varje saga har sin drake att besegra, varje tid sitt motstånd att övervinna och jag kommer inte bli en lätt match för Matilda. Trunchbull är demon-drag deluxe!

Ursprungsberättelsen innehåller lite mer magi än denna scenversionen. Matildas fristad är biblioteket där bibliotekets föreståndare älskar att sitta ned med Matilda och höra hennes sagor. En saga Matilda berättar visar sig vara händelser och skildra människors öden som verkligen hänt. Det finns en dimension av magi och mystik i detta som jag fascineras av. Det finns mycket som en familj som går på denna föreställning med barnen kan prata om efteråt. Eller för den delen alla som ser föreställningen, vuxna såväl som barn, kommer att ha en hel del att kunna prata om efteråt också.

Fredrik Benke Rydman, regissör och koreograf, säger:
– Det känns overkligt att få jobba med Matilda där allt det jag älskar finns med. Fantastisk musik, humor med en allvarsam botten, skruvade karaktärer och en massa talangfulla barn.

Detta har Fredrik Benke Rydman förvaltat på det allra mest enastående vis. Benke Rydman ska jobba i tre år med stadsteatern i Stockholm, står det programmet till föreställningen. Det ger gott hopp om flera fantastiska scenupplevelser.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Fredrik Benke Rydman, Musikal, Roald Dahl, Robert Fux, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 252
  • Sida 253
  • Sida 254
  • Sida 255
  • Sida 256
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in