Av Klas Abrahamsson
Regi: Ragna Wei
Scenografi: Helga Bumsch
Kostym: Maja Mirkovic
Maskör: Gunnar Lundgren
Ljus och video: Iilkia Häikiö
Ljud: Tova Östman
Koreografi: Lidia Wos
Musiker: Dan Evmark (kapellmästare), Karolina Almgren, Adam Ross och Arvid Jullander
Skådespelare: Karin de Frumerie, Eline Höyer, Carina M Johansson, Hannah Alem Davidsson, Emil Ljungestig, Sven Boräng, Johan Hafezi och Askan Ghods.
Premiär 1/12 2023 på Stora scen
Spelas till och med 10/2 2024
Samlade på mig så många intryck att det blir komplicerat att sortera dem i rätt ordning. Hintade på facebook om att Monicas vals som hade urpremiär i Malmö för fem år sedan, innebar ett känslorus vars intensitet uppenbarade sig i omgångar på ett sätt jag var oförberedd på. Och det är en sällsynt ynnest att kunna ge sig hän, få svepas med av ett öde genom rapsodiskt viktiga nedslag i ett märkvärdigt liv. Redan tidigt i våras träffade jag genom gemensam bekant kapellmästaren efter konsert i Kungsbacka, varvid han berättade om kommande engagemang. Kände till Dan Evmarks förmåga sedan tidigare, fast i ärlighetens namn utan att ingående ha lyssnat på den genrefria klaviaturspelaren, arrangören och pedagogen. Därför kan insatsen mot bakgrund av vad han uträttar här, betraktas som ett sentida genombrott efter decennier i musikens tjänst. Hela 23 låtar insjungna av Monica Zetterlund, varav några framförs fler än en gång och somliga i utdrag, har arrangerats för jazzkvartett. Med inspirationen hämtad från stilbildande Bill Evans firas triumfer med exceptionell tajming och pausering.
Till sitt förfogande har Evmark tre eminenta instrumentalister ur en yngre generation vilka jag vid upprepade tillfällen recenserat i positiva ordalag. Rytmsektionen består av de goda vännerna Adam Ross på trummor och lika aktive Arvid Jullander på kontrabas, vilka jag hört tillsammans och var för sig vid ett oräkneligt antal tillfällen inklusive ett flertal skivinspelningar. De bevisar med emfas varför de kunnat etablera sig, vara i ropet på den svenska jazzscenen. Därtill fraseras melodier elegant av Karolina Almgren på saxofoner, en musiker jag hört live förmodligen tvåsiffrigt antal gånger plus att flera av hennes (inklusive Sisters of Invention) skivor recenserats. Har aldrig förr sett henne traktera alt- och tenorsaxofon i lika stor utsträckning och i en sekvens glänser Almgren spatserandes längs scenkanten. Måste kännas extraordinärt för improvisationsmusiker att få tillgång till generöst med repetitionstid, för att klokt foga samman musiken med dramasekvenser. Regissören har hittat en vettig balans i ett berättande som överraskande nog inte sker rakt av kronologiskt.
Hög tid att avslöja mitt förhållande till Monica Zetterlunds karriär. Äger sex skivor och ikoniska Waltz For Debby finns på kassett. Förstås sett den biopic som renderade Edda Magnason en Guldbagge, har Klas Gustafsons biografi, läst den mångsidiga kvinnans memoarer och Tom Alandhs upplysande dokumentär finns på näthinnan. Såg henne live i Göteborgs Konserthus med Lars Bagge trio troligen sent 80-tal. Och Jan Troells Utvandrarna/ Nybyggarna var omvälvande filmupplevelser i tonåren.
Märker när jag sätter in henne i en kontext att rösten ofta stockar sig. Främsta förtjänsten med uppsättningen av Monicas vals är att man inser hennes avgörande magnitud, konstnärskapets enorma räckvidd. Trots att hon enbart tolkade andras material gjorde hon det på sitt eget alldeles unika vis, vilket framgår i Ragna Weis uppsättning med önskvärd tydlighet. I en av nyckelscenerna efter den omskakande resan till USA (där rasismens fula tryne uppenbarade sig) som landar i besvikelse, uppmanas Monica Z att hitta sin röst, istället för att försöka kopiera Ella, Sarah och Billie. Resten är som det brukar heta historia, en fabulös sådan även om livet definitivt inte var en dans på rosor.
Manus kretsar i krönikans form kring självtvivel, tillkortakommanden, missbruk, tilltagande ryggproblem och rädslan för och på äldre dar dragningen till en tillvaro i ensamhet ”utan karlar”. Tyngande faktorer vilka kombineras med glädjen i att framföra intelligenta texter och strimmor av stolthet. Med tanke på omtalad ömhudad bitterhet är det ofattbart vad hon förmådde uträtta. Inte bara under konserter och i studio utan också på revyscener, framför filmkameran och under teve-inspelningar. Var fick hon kraften ifrån? Vad drev henne att i perioder jobba så intensivt och missköta hälsan. Dåliga samvetet för att ha försummat omvårdnaden av dottern. Relationen till det oansenliga ursprunget i Värmland och pappans dansorkester. Bli upptäckt av Knut Järnberg, via dansk storbandsledare och en otålig Topsy Lindblom på Nalen. Kontakterna med 60-talets främsta textförfattare. Detta manifesteras som betydelsefulla anekdoter, skildras underhållande och framför allt kommenteras insiktsfullt.
Föreställningen inleds och avslutas med musik ur det legendariska samarbetet med Bill Evans och hans trio 1964. Man tar avstamp i den milstolpen i internationell vokaljazz, när dramaturgin kring Zetterlunds trassliga privatliv och samtidigt framgångsrika karriärkurva glimtvis återges. Greppet fungerar fint! Sinnrikt belyses hur omaka personer möts i konsten, varvid oförklarlig magi uppstår. Kan samtidigt tycka att fokus delvis skymmer sikten. Monica Zetterlund sjunger Olle Adolphson med arr av Lars Bagge är en helgjuten skiva som helt försummas, vilket också gäller tolkningarna av Lars Gullin och standards från 1978 med Thad Jones/ Mel Lewis Orchestra, världens på den tiden ledande storband som i min närvaro invigde Nef samma år. Med utstuderat rörelsemönster porträtterar Emil Ljungestig smart pianogeniet. Bortsett från Karin de Frumerie har den inte särskilt stora ensemblen många biroller att hålla reda på. Somliga ur persongalleriet introduceras medan andra obemärkt swishar förbi. Förfarandet fungerar även om upplägget inte är idealiskt.
Karin de Frumerie framställer den folkkära artisten trovärdigt genom perfekt inövad dialekt, jämte koreografi och tonfall som betonar en föränderlig attityd. Märkligt nog trippelexponeras hon som av Tage Danielsson kallades ”ett lingonris i ett cocktailglas”. Eline Höyer representerar den unga Monica medan Carina M Johansson är den moget tillbakablickande upplagan, vilket bidrar till välgörande nyanser. Uppsättningen bjuder på mer av liknande kreativa inslag, till och med dråpliga sådana. Ella Fitzgerald, förebilden utom räckhåll, dubbelexponeras av just Carina M Johansson och Hannah Alem Davidsson.
Uppräknade aktörer har mycket att stå i, demonstrerar förtjänstfullt att de under sin utbildning lärt sig att sjunga. Deras stämmor påvisar vilket intryck Monica Z och hennes kollegor gjorde . Sångerna görs sammantaget rättvisa. Man mer än anar i tolkningar från främst De Frumerie och Höyer, vad som musikaliskt gjorde vår främsta någonsin lockande att samarbeta med för internationella stjärnor. Men i likhet med Driving Miles saknas ett element av fenomenal spetskompetens. Finns ju en anledning till att skådespelarna vant gestaltar rollfigurer och inte uppträder på jazzfestivaler.
Jag som recenserat åtskilliga talanger i JAZZ/ Orkesterjournalen kan identifiera en skillnad, även om den kan vara subtil. Ett annat alternativ om rättighetsskäl möjliggjorde skulle kunna vara att spela upp några takter från originalen. Kan tyckas att jag hänger upp mig för mycket på hur produktionen sett till att den unika, direkt urskiljbara rösten förmedlas. Ingen skugga ska falla över solister och ensemblen, tvärtom. Vill skjuta in en upplevelse från Jazzfestivalen i Stockholm för att belysa dilemmat. När några av Sveriges ledande jazzokalister 2018 tillsammans med namnkunnigt storband hyllade vår ojämförliga leading lady applåderades inte efter extranummer. Istället för att nå publiken var det som om en hinna hade uppstått.
Kostymavdelningen jämte maskör och perukmakare ska harangeras. Yrkeskunskapen speglas föredömligt i hur de väljer att framställa huvudrollsinnehavaren och alla av vikt som bidrog till att forma hennes cv och privatliv. Somliga så som Miles Davis och Marlon Brando dyker komiskt upp närmast som staffagefigurer medan vi får väsentliga repliker och scener som gestaltar avgörande möten med bland andra nämnda Topsy, motvillige producenten till den ikoniska inspelningen som ägde rum under fyra(!) timmar,, Birgitta Andersson, Sonya Hedenbratt, alkoholiserade komediennen Catrin Westerlund, Beppe Wolgers, Jan Troell och förstås Tage Danielsson. Johan Hafezi, Ashkan Gods och Carina M Johansson är några medverkande som lyckas förträffligt i ta fram särdrag, förmedla en överensstämmelse med de som blixtbelyses.
Ljussättningen tillhör också uppsättningens odiskutabla plusfaktorer. Och scenografiskt lanseras en fest för ögonen med gigantiska bågar för ensemblen att träda in igenom, träd i fonden för att illustrera nordiskt vemod i folkvisetappning, sminkloge och hemmiljö med små medel. Vridscenen överutnyttjas, är så ofta i drift att någon jämförde med hur skivor snurrar på skivspelare. Greppet kan också referera till uppsättningens dramaturgiska båge, magin i den höjdpunkt Monica Z så ofta återkom till. Däremot kan frågetecken sättas kring ljudåtergivningen i repliker, eftersom hörbarheten inte alltid var på topp. Här finns förbättringspotential.
Värt att understryka att det var länge sedan jag berördes lika starkt av scenkonst, scenkonst draperad som musikteater. Scener bränner till och går direkt till hjärtat. Ryser av rörelse minst en handfull gånger. Teamet på och bakom scen har sannerligen förmått ta fram essensen och bråddjupen i den historia som berättas i ord och ton. Självklart underlättar tillgodogörandet om man är insatt, specialintresserad som undertecknad. Fast också för mig hade vissa namn i persongalleriet behövt presenterats. Men poängen är att här finns alla förutsättningar på plats för att publiken ska ta till sig vidden av Monica Zetterlunds fullkomligt unika lyskraft och förmåga, vilket också inträffar. Efter paus uppstod ett antal magiska Monica-moments. Att en skribent påstod att han blev underhållen istället för drabbad ter sig fullkomligt obegripligt. Svärtan finns ju som en underström i lika hög grad som lusten att sjunga, roa och beröra som skådespelare. Monicas vals är en rikhaltig uppsättning jag gärna återvänder till.
PRESSFOTON Ola Kjelbye