Tolvskillingsoperan
Regi Sofia Adrian Jupither
Av Bertolt Brecht i samarbete med Elisabeth Hauptmann
Efter John Gays Tiggarens opera
Musik Kurs Weill
Peruk och mask Elin Gradin, Frida Ottosson, Melanie Åberg
Koreografi Jenny Nilsson
Dramaturg Anneli Dufva
Koreografisk medkreatör Joakim Stephenson
Översättning Magnus Lindman
Kapellmästare och slagverk Sebastian Ring
Trombon och kontrabas Lisa Bodelius
Trumpet och slagverk Agnes Grahn
Piano Karin Haglund
Accordion och tramporgel Lisa Långbacka
Saxofoner, klarinetter och flöjt Axel Mårdsjö
Banjo, hawaii-gitarr, gitarr och viola Sara Niklasson
Trumpet Tobias Wiklund
Saxofoner, klarinetter, flöjt och fagott Samuel Muntlin
Kör Sigrid Anastasoglou, Siw-Marie Andersson, Uno Egler, Oscar Jupither och Amanda Oskarson
Skådespelare Danilo Bejarano, Lina Englund, Nina Fex, Electra Hallman, Rita Hjelm, Steve Kratz, Marall Nasiri, Torkel Petersson, Rebecca Plymholt, Agnes Rase, Andreas Rothlin Svensson, Joel Valois och Pierre Wilkner
Premiär på Stora scenen, Dramaten, 2 december 2023
Vad B Brecht skulle tycka om Dramatens uppsättning av hans verk Tolvskillingsoperan spelar egentligen ingen roll, det är vad publiken idag upplever som är viktigt. Men en sak är säker: slutet skulle han applådera. Jag ska inte avslöja hur regissör och ensemble har förändrat slutet men det är helt suveränt och säger mer än det traditonella slutet.
Tolvskillingsoperan kom 1928 i en stökig tid i Tyskland. Brecht skrev om 1700-talsoperan ”The Beggar´s Opera” av John Gay och gjorde en revy av den. Handlingen kretsar kring Tiggarkungen Jonathan Jeremiah Peachum (så bra spelad med glimten i ögonen av Andreas Rothlin Svensson) och hans dotter Polly (enastående av Marall Nasiri) som bakom ryggen på sin pappa gifter sig med gangsterkungen Mackie Kniven (wow vad bra Danilo Mejarano är i den rollen). Tiggarkungen Peachum är inte alls glad över att hans dotter gift sig med Mackie Kniven och går till polisen för att på dotterns nyblivne make bakom galler. Problemet är att polischef Tiger Brow (Torkel Petersson imponerar) är bästis med Mackie Kniven. Tiger Brow och Jackie är vapenbröder från en tid som soldater i Indien.
Mackie Kniven bedriver sin verksamhet som en riktig maffia där han har både tjuvarna, rånare, mördare och prostituerade som jobbar för honom. Tiggarkungen har sin verksamhet lika organiserad. Han bestämmer var tiggarna ska tigga och hur de ska utrusta sig för att tigga.
För Brecht var två saker mycket viktiga med scenkonst. Han ville med sina revyer och pjäser vara tydlig med att det är något som berättas, något som framställs men publiken ska inte glömma att det är avstånd mellan scen och publik. Publiken ska inte dras med in i karaktärerna, det ska vara ett uppenbart för publiken att det är spelat. Publiken ska inte helt känslomässigt engagera sig i karaktärerna. Hans metod (som kallas verfremdungseffekten) står i motsats till naturalistisk eller realistisk film och teater. Det andra som var viktigt för honom var målet att publiken när de lämnar teatern ska ha insett något och vilja förändra samhället.
Brecht skulle ge högt betyg för scenlösningen som på alla sätt uppfyller hans idéer om verfremdungseffekten. På scenen finns en stor orkester och framför orkestern är bord utspridda där skådespelarna sitter och till höger finns en bar. Skådespelarna har vissa roller men de går också in i andra roller. Ibland går någon skådespelare fram närmare mot publiken och sjunger en sång eller berättar vad scenen ska handla om.
Föreställningen är nära tre timmar med paus. Första halvan, före paus, var jag lite skeptisk. Föreställningen berörde mig inte och framför tyckte jag inte att den daterad. Karaktärerna stämmer inte med vårt svenska samhälle. Tiggarkungen, vem ska han kunna jämföras med i Sverige? De EU-migranter som sitter fram butiker i till exempel Stockholm och tigger får inte själva välja var de vill sitta och tigga, enligt artiklar jag läst. De har en slags ledare som fördelar var de ska tigga. Om det är bra eller dåligt finns det diskussioner kring. Men jag tolkar inte Tiggarkungen i Tolvskillingsoperan på Dramaten som en representant för dessa mycket utsatta EU-migranter. EU-migranter tillsammans med andra hemlösa i Sverige är väl de allra mest utsatta i vårt samhälle, men jag tyckte inte att de hade någon plats bland karaktärerna i föreställningen.
Mackie Kniven är en riktig gangster. Han har både mördat och haft sex med småflickor. Det är svårt att se honom som ett offer att tycka synd om. Brechts sensmoral att den som är kriminell har inte haft något val, hen har blivit det för att hen är så fattig hungrig. Men så är det väl inte riktigt i vårt samhälle: De gängkriminella ungdomarna behöver väl inte gå hungriga. Det är annat som ligger bakom gängen, något som kanske mer går att förstå utifrån maffian i Italien. Men det är en helt annan diskussion och inte riktigt temat för Tolvskillingsoperan.
För att vara riktigt ärligt tyckte jag första halvan var tillrättalagd för en trygg, välbärgad, akademiskt kunnig publik. Till exempel fanns en stor närbild på scen från ett känt konstverk av Hieronymus Bosch och musiken kändes som om den spelades på en exklusiv bar. Var målgruppen var en kultur-utbildad övre medelklass? Sånginsatserna var av väldigt olika nivå, några av skådespelarna har fina röster, andra pratsjöng mer, vilket jag tänker i hög grad skulle fått beröm för verfremdungseffekt men själv föredrar jag mer tonsäker sång. Men något som verkligen fungerade hela tiden var samspelet mellan alla skådespelare och musiker. Det är som om det inte var en premiärkväll utan de redan hade genomfört föreställningen många gånger.
Efter paus tog det fart och föreställningen växte. Plötsligt spelade det ingen roll för mig hur bra eller inte bra någon sjöng. Humorn blev träffsäker och jag kunde absolut se paralleller till vår tid och vårt samhälle.
På Dramatens hemsida står det:
Tolvskillingsoperan är skitig och svängig satir om människans förmåga att anpassa sig i en cynisk och orättvis värld.
Det är bra uttryckt. Och med det oväntade slutet kan vi konstatera att rånarna i dagens värld lyckas mycket bättre än någonsin tidigare. Och Brecht skulle både applådera föreställningen och gråta över vår värld. Det satt, mitt i prick.