• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Den halvfärdiga himlen som pjäs på Strindbergs Intima Teater

12 oktober, 2011 by Redaktionen

Foto: Carl Thorborg

Den halvfärdiga himlen – texter av Tomas Tranströmer
Stockholms stadsteater/Strindbergs Intima Teater
Premiär: 7 oktober

Skrivbord, stolar, dokumentskåp, en kopiator, en kaffe- och en vattenautomat. Scenen på Strindbergs Intima Teater föreställer en anonym, gråbeige kontorsmiljö med kala väggar. Där utspelar sig Stocksholms stadsteaters dramatisering av nobelpristagaren Tomas Tranströmers dikter, någonstans mellan dröm och verklighet, mellan apati och frenesi.  Regissören Mia Winge har lagt diktfragment, hela dikter och citat ur brev av Tranströmer i deras munnar.  Thérèse Svensson spelar Den unga, Iwa Boman Översättaren, Samuel Fröler Diktaren och Ulf Eklund Den okände, som är mest okänd för sig själv och desperat jagar sina egna minnen.

Mycket i pjäsen handlar om jakten på sig själv och skräcken för att finna vem jag är. Det finns ingen musik i pjäsen. Stämningsläget styrs istället av vaga ljud – tickanden, pipanden – och av ljuset som tilltar och dämpas. Med jämna mellanrum blir det plötsligt mörkt och larmet går – sedan ljust och personerna börjar arbeta febrilt. Läs vidare i min recension i Teatermagasinet.

Relaterat: recensioner i DN och SvD.

Medverkande

Den unga: Thérèse Svensson
Översättaren: Iwa Boman
Den okände: Ulf Eklund
Diktaren: Samuel Fröler
Texter: Tomas Tranströmer
Manus och regi: Mia Winge
Scenografi och kostym: Sven Haraldsson

På lördag den 15 oktober arrangeras ett samtal om Tomas Tranströmer på Strindbergs Intima Teater.

Tomas Tranströmer (f 1931) är en av världens mest översatta poeter och den ende svensk som nämns i Nobelprissammanhang. Samtidigt är han relativt okänd för gemene man i Sverige. Han debuterade som poet redan 1954 med den numera klassiska samlingen 17 dikter. Parallellt har han varit yrkesverksam som psykolog bland annat på ungdomsfängelse. 1990 drabbades han av en stroke som har lett till att han nästan helt förlorat talförmågan. Efter stroken har det blivit mindre nyskrivet, den senaste diktsamlingen är Den stora gåtan från år 2004. I våras fyllde han 80 år vilket uppmärksammades av Stockholms stadsteater med ett program på Klarascenen i samarbete med Albert Bonniers Förlag.

Mia Winge är regissör och dramaturg på Stockholms stadsteater. 2008 gjorde hon regidebut med Margareta Garpes missbruksdrama Limbo på Västerbottensteatern. 2010 satte hon upp Dödsdansen på Strindbergs Intima Teater.

Läs även andra bloggares åsikter om Tomas Tranströmer, Stockholms stadsteater, Strindbergs Intima Teater

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Stockholms stadsteater, Strindbergs Intima Teater, Tomas Tranströmer

Recension av Svensson Svensson – I nöd och lust

11 oktober, 2011 by Redaktionen

Titel: Svensson Svensson – I nöd och lust
Betyg: 2
Premiär: 14 oktober 2011

Svensson Svensson – I nöd och lust är ett försök att förnya Svensson Svensson-konceptet men tyvärr håller det inte. Svensson Svensson bygger på vardagskampen mellan Lena (Suzanne Reuter) och Gustav (Allan Svensson) med bidrag från de två barnen. Flytta dom till en annan scen så blir det som i den här filmen, det funkar inte.

Lena och Gustav går i familjeterapi och får rådet att resa bort och jobba med sin relation. Gustav försöker men faller förstås och försöker slingra sig ur diverse besvärliga situationer. Resultatet blir en romantisk (?) förvecklingskomedi som aldrig blir riktigt rolig. Vitsen med att ha med Suzanne Reuter är väl att hons skall vara slagkraftig och elak men hon lyckas inte nå fram dit. Tempot är inte heller vad vi är vana vid och inte ens Peter Dalle (i rollen som Tommy Franzén) blir särskilt rolig. Att plocka bort barnen fungerar helt enkelt inte. Svenssons är ju en familj som alla andra fast mycket knäppare. Nästan inget av det som brukar göra Svensson Svensson roligt är med.

Det hade fungerat bättre om filmen fokuserat på Lena och Gustav relation (som ju är det roliga i Svensson Svensson) i stället för att låta den blomma ut i alla bihandlingar. Det känns som om filmmakarna inte heller tror på Svensson Svensson längre. Det är kanske dags att låta Svenssons gå i pension.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Svensson Svesson – I nöd och lust, Suzanne Reuter, recension, film

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Recension, Scen, Suzanne Reuter, Svensson Svesson - I nöd och lust

Lars Winnerbäck på Cirkus – ett ljus i blått kvällsljus, bilder och tankar

10 oktober, 2011 by Redaktionen

Lars Winnerbäck
Cirkus, Stockholm 9 oktober 2011
Betyg 5 för de tre första låtarna

”Det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart…”
Med de orden startade Lars Winnerbäck sin första konsert av fyra på Cirkus i Stockholm nu i oktober 2011.
Ljuset startade som en soluppgång i ett blått kvällsljus. Ett jubel hördes när Winnerbäck och hans medmusiker kom fram genom det skimrande ljuset som lyste ut över publiken.

Den första sången han spelade var hans senaste låt Vem Som Helst Blues.

Alla fyra konserter var helt slutsålda och det kan jag förstå, Winnerbäck sjöng väldigt bra och verkade ha publiken på sin sida. En folkkär som artist som har väldigt bra låtar i ryggen. Det var väldigt bra ljud och man hörde tydliga hans tunga fylliga röst eka ut över den sittande publiken. Med stråkar i dess vakraste form och i det blåaste skenet.

Ljusen fick honom att framstå som en ängel där i mörkret. Speciellt under den andra låten Faller så lyser skenet på honom som en ensamgående varg.

Eftersom det var totalt utsåld och det fanns verkligen inga platser kvar, så fick jag inte stanna kvar och kolla på hela den underbart fantastiska konserten. Men jag kan tänka på mig att det var magiskt och så mysigt som det kan bli. Det var en väldigt speciell känsla att få se honom där längst fram på scenen, väldigt intimt och en perfekt plats för en perfekt artist. Så jag var ändå väldigt lycklig att få se honom. En rolig liten gubbe med en underbart mjuk och kraxig röst som länge varit väldigt aktiv. Det var nästa så perfekt att jag skulle vilja ge honom en femma i betyg, men någonstans där stannar min inre röst och säger att det kommer flera tillfällen för bättre stunder. Men detta var ett perfekt ögonblick och som hade blivit det bästa om jag fått se det hela i sin kolossala magnifika tillfälle så hade jag gett Winnerbäck den femma som han förtjänar. Jag älskar verkligen Winnerbäck och han är en av de bästa svenska artisterna så han får den där gyllene poängen av mig. Synd för alla er som inte var där, det här var en konsert man verkligen inte ville missa.

Text oh foto: Calle Andersson

Läs även andra bloggares åsikter om Winnerbäck, Cirkus, musik

Arkiverad under: Recension Taggad som: Cirkus, Musik, Winnerbäck

Regi Bergman – mer än en bok: ett konstverk

10 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

Regi Bergman
Författare: Bengt Wanselius & Paul Duncan
Bokförlag Max Ström
Utgiven: 200809
Antal sidor: 591
Vikt i gram: 6599
ISBN10: 9171260900
ISBN13: 9789171260901

Ingmar Bergman betydde mycket för svensk film och svensk teater. Under de 60 år Ingmar Bergman var verksam som regissör och manusförfattare gjorde han närmare åttio spelfilmer och teveproduktioner.När bokförlaget Max Ström 2008 gav ut en bok om Bergmans verk är boken som en Bibel eller ett konstverk. Den är tryckt på högkvalitativt fint papper och består av 591 välskrivna sidor som börjar med Erland Josephsons text om sin vänskap och relation med Ingmar Bergman. En mycket underfundigt och välskriven text som jag läst om och om igen, flera gånger.

Texterna i boken bygger huvudsakligen på Ingmar Bergmans egna ord, med citat från dagböcker, brev, skrifter och böcker. Men här finns också nyskrivna texter av bland andra Erland Josephson, Birgitta Steene och Bengt Forslund.

Det är en stor fotobiografi som sammanställts av Bengt Wanselius, som i 20 år arbetade som en av Bergmans stillbildsfotografer.

Denna kolossala bok, denna filmbibel, innehåller över ett tusen bilder som skildrar Bergmans liv och verk med en lång rad unika fotografier från filminspelningar, teaterscener och privatliv.

När jag öppnade boken möttes jag dessutom av en dvd, en specialproducerad dvd med bland annat Bergmans egna smalfilmer.

Boken är vackert mörkblå och väger 6,5 kilo. Den är tung på många sätt, dock är den inte tung att läsa. Bilderna är intressanta och texterna välskrivna. Det är en bok jag återvänder till och läser lite i taget ur. Den går igenom hela Bergmans produktion, från de första mer okända filmerna. Det finns så mycket att lära sig där. Det är inte alls förvånande att boken fick Augustpriset för bästa fackbok 2008. Har det någonsin getts ut en lika genomarbetad och vacker faktabok i Sverige?

Jag har placerat den på vårt finaste bord i vardagsrummet och där ligger den uppslagen och jag sätter mig där flera gånger om dagen och bläddrar, ser på bilder och läser lite.

Boken är en fantastisk julklapp, till exempel, till den film- och eller teaterintresserade.

Svenska Dagbladet skrev i sin recension:

Porträttet av Bergman är helt ­enkelt lysande i sin skärpa, sin humor, sin respektlöshet och sin kärlek. Vem kan som ­Josephson fånga det omöjliga hos Bergman, han som var större än livet självt och som kunde göra sig till världens centrum som ingen annan? Josephson lyckas, inte bara eller ens främst för att han kände Bergman så väl, utan för att han har en egenskap Bergman själv faktiskt saknade: författarens, han som är hemma i språket. Jag misstänker att Erland Josephson vet om detta och att det övertaget är en nyckel till varför de båda varit så jämspelta livet igenom.

Läs även andra bloggares åsikter om Ingmar Bergman, bok, faktabok, Augustpriset, recension

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Augustpriset, Bok, faktabok, Ingmar Bergman, Recension

Spelet Catherine, ett otrohetsdrama, kommer 2012 och får betyg 5

10 oktober, 2011 by Redaktionen

Titel: Catherine
Utvecklare: Atlus
Betyg: 5
Format: Playstation 3, Xbox 360
Sverigepremiär: Första kvartalet 2012

Sedan urminnes tider har otrohet fascinerat oss. Otrohetens förbjudna spänning och svartsjukans okontrollerbara kraft är teman som berörs redan i den grekiska mytologin och fortsätter än idag att porträtteras med varierande djup i alla kulturformer. Förutom i spelmediet – så klart.

Men kanske är det dags för en omvälvning? Catherine är nämligen det första spelet som på ett elegant och skickligt vis berättar ett fängslande kärleks- och otrohetsdrama.

Protagonisten Vincent är en vardaglig ung kontorsarbetare utan några högre livsambitioner än att dricka öl med polarna och leva ett stilla, kravlöst liv. Han befinner sig i en trivsam fas av total självständighet från både föräldrar och fru. Ett liv som snabbt får sig en törn när hans flickvän Katherine McBride insinuerar på att tiden är kommen för just giftermål.

Det är när han ensam samma kväll sitter på stammishaket med en öl i handen i hopp om att samla tankarna som Catherine uppenbarar sig; en blond ung kvinna som med sin koketta Gyaru-stil och mystiska personlighet lika gärna skulle kunna vara en projektion av Vincents idealkvinna. Hon är med andra ord den farliga lockelsen som Vincent inte alls behöver i sin pågående trettioårskris.

Catherine slår sig ner vid barbordet bredvid honom och skärmen mörknar. När Vincent vaknar upp i sitt rum morgonen efter ligger hon naken bredvid.

Vincent förlorar kontrollen over sitt liv. Samtidigt som kaoset tar över hand börjar han jagas av nedbrytande mardrömmar om talande får och freudianska monster. Det är din uppgift att leda Vincent genom det virrvarr som är hans liv. Att Catherine är en upplevelse olikt allt annat behöver inte understrykas.

Spelmomenten i Catherine kan beskrivas som en genrekorsning mellan pussel- och dejtingsimulator. Under nätterna ska du i Vincents mardrömmar klättra upp för torn genom att flytta på block och under dagen socialiserar du främst med människorna i stammishaket. Det ger, trots det kompromisslösa upplägget, en snygg ram för berättandet. Pusselmomenten som dominerar gameplayet är dock långt ifrån Catherines bästa stunder och kan komma att avskräcka folk från spelets sanna kvalitéer.

Det är uppenbart att den japanska utvecklarstudion Atlus inte anpassat sig till västvärldens publikförväntningar. Det faktum att man huvudsakligen valt att bygga spelupplevelsen på karaktärsinteraktion, dialog och livsöden – i en bransch som domineras av själlösa actionshoooters – är väldigt talande om Atlus mod.

Catherine tar upp teman som känsliga föräldrarelationer, skuld, otillräcklighet, svek och andra allvarliga ämnen som spel sällan vågar beröra, på ett skickligt sätt som ger alla karaktärer ett djup. Att du dessutom som spelare i vissa fall kan hjälpa de trasiga själarna i din omgivning, ibland maktlöst behöva agera åskådare medan de går under – och i andra fall tvingas agera förgörare – förstärker din roll och ditt känslomässiga engagemang. Resultatet blir en värld och en karaktär som känns genuint mänsklig. Och vem vet, kanske lär du dig saker om dig själv på vägen.

Catherine lyckas med detta utan att hamna i en kategorifälla. Spelet skiftar ständigt mellan skruvad humor, obehaglig skräck och djupt allvar utan att någonsin kännas krystat.

Catherine är inte bara spel, utan kultur när det är som bäst. Det roar, berör, engagerar och framför allt får dig att reflektera. Och där någonstans inser man att Catherine bryter mot flera barriärer där mediet tidigare ansetts vara ”bra för att vara spel” och istället övergår till ”bra på riktigt”. Ironiskt nog var en kärlekshistoria allt som krävdes.

Läs även andra bloggares åsikter om Catherine, spel, kärlek, otrohet, spelrecension

Arkiverad under: Recension Taggad som: Catherine, Kärlek, otrohet, Spel, spelrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1309
  • Sida 1310
  • Sida 1311
  • Sida 1312
  • Sida 1313
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in