Titel: Catherine
Utvecklare: Atlus
Betyg: 5
Format: Playstation 3, Xbox 360
Sverigepremiär: Första kvartalet 2012
Sedan urminnes tider har otrohet fascinerat oss. Otrohetens förbjudna spänning och svartsjukans okontrollerbara kraft är teman som berörs redan i den grekiska mytologin och fortsätter än idag att porträtteras med varierande djup i alla kulturformer. Förutom i spelmediet – så klart.
Men kanske är det dags för en omvälvning? Catherine är nämligen det första spelet som på ett elegant och skickligt vis berättar ett fängslande kärleks- och otrohetsdrama.
Protagonisten Vincent är en vardaglig ung kontorsarbetare utan några högre livsambitioner än att dricka öl med polarna och leva ett stilla, kravlöst liv. Han befinner sig i en trivsam fas av total självständighet från både föräldrar och fru. Ett liv som snabbt får sig en törn när hans flickvän Katherine McBride insinuerar på att tiden är kommen för just giftermål.
Det är när han ensam samma kväll sitter på stammishaket med en öl i handen i hopp om att samla tankarna som Catherine uppenbarar sig; en blond ung kvinna som med sin koketta Gyaru-stil och mystiska personlighet lika gärna skulle kunna vara en projektion av Vincents idealkvinna. Hon är med andra ord den farliga lockelsen som Vincent inte alls behöver i sin pågående trettioårskris.
Catherine slår sig ner vid barbordet bredvid honom och skärmen mörknar. När Vincent vaknar upp i sitt rum morgonen efter ligger hon naken bredvid.
Vincent förlorar kontrollen over sitt liv. Samtidigt som kaoset tar över hand börjar han jagas av nedbrytande mardrömmar om talande får och freudianska monster. Det är din uppgift att leda Vincent genom det virrvarr som är hans liv. Att Catherine är en upplevelse olikt allt annat behöver inte understrykas.
Spelmomenten i Catherine kan beskrivas som en genrekorsning mellan pussel- och dejtingsimulator. Under nätterna ska du i Vincents mardrömmar klättra upp för torn genom att flytta på block och under dagen socialiserar du främst med människorna i stammishaket. Det ger, trots det kompromisslösa upplägget, en snygg ram för berättandet. Pusselmomenten som dominerar gameplayet är dock långt ifrån Catherines bästa stunder och kan komma att avskräcka folk från spelets sanna kvalitéer.
Det är uppenbart att den japanska utvecklarstudion Atlus inte anpassat sig till västvärldens publikförväntningar. Det faktum att man huvudsakligen valt att bygga spelupplevelsen på karaktärsinteraktion, dialog och livsöden – i en bransch som domineras av själlösa actionshoooters – är väldigt talande om Atlus mod.
Catherine tar upp teman som känsliga föräldrarelationer, skuld, otillräcklighet, svek och andra allvarliga ämnen som spel sällan vågar beröra, på ett skickligt sätt som ger alla karaktärer ett djup. Att du dessutom som spelare i vissa fall kan hjälpa de trasiga själarna i din omgivning, ibland maktlöst behöva agera åskådare medan de går under – och i andra fall tvingas agera förgörare – förstärker din roll och ditt känslomässiga engagemang. Resultatet blir en värld och en karaktär som känns genuint mänsklig. Och vem vet, kanske lär du dig saker om dig själv på vägen.
Catherine lyckas med detta utan att hamna i en kategorifälla. Spelet skiftar ständigt mellan skruvad humor, obehaglig skräck och djupt allvar utan att någonsin kännas krystat.
Catherine är inte bara spel, utan kultur när det är som bäst. Det roar, berör, engagerar och framför allt får dig att reflektera. Och där någonstans inser man att Catherine bryter mot flera barriärer där mediet tidigare ansetts vara ”bra för att vara spel” och istället övergår till ”bra på riktigt”. Ironiskt nog var en kärlekshistoria allt som krävdes.
Läs även andra bloggares åsikter om Catherine, spel, kärlek, otrohet, spelrecension