• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Hits på förtjusande tribut-album tolkas i avskalad jazztappning – The Song Of Burt Bacharach av Alfie

5 maj, 2025 by Mats Hallberg

ALFIE!

The Songs Of Burt Bacharach

4

Inspelad i Stockholm 28-29/1 2024

Inspelning, mix och mastring Göran Stegborn

Overseas Records (Naxos distribution)

Releasedatum: 14/2 2025

Mig veterligen premiär för recension av album som uteslutande består av kompositioner av oerhört framgångsrika låtskrivarparet Burt Bacharach/ Hal David. Bacharach som dog i förfjol i en ålder av 94 år tilldelades sex Grammy, tre Oscars-statyetter och Polarpriset. Tidigare i år bevistade jag konsert vars tema var hits och enstaka raritet signerade Bacharach/ David. Lockade mig till vindlande resa med kollektivtrafiken till Kungssten gjorde trion Martin Schaub – Anki Hjulström och Patrick Rydman, vilka hade bestämt sig för att ”damma av” den föreställning de skapade för trettio år sedan under tiden på Musikhögskolan. Att ikoniska duon hade fler hits på listorna än Beatles, tillhörde infon som Schaub ( recenserats här flera gånger) band samman repertoaren med.

För ett par års sedan recenserades intim konsert med Elvis Costello. Minns att han då framförde två melodier sprungna ur Grammy-belönade samarbetet från sent 90-tal. Mästerverket Painted From A Memory äger jag som cd. För tjugo år sedan var jag på Rigmor Gustafsson-konsert på Nef som kretsade kring tolkningar hon spelat in på skivan Close To You (Celebrating Dionne Warwick) där merparten kompositioner naturligt nog bestod av Bacharach/ David-alster. Att souliga sångerskan som blivit allra mest förknippad med duon nyligen framträdde i Stockholm genom att sjunga och berätta om sin prisbelönta karriär fick mig att haja till. Min morbror som presenterade konserter på Scandinavium första åren, fick enligt honom efter önskemål en signerad poster av henne.

Stina Àugústdóttir, isländska boende i Stockholm, har fått sina tre senaste skivor recenserade i mycket uppskattande ordalag i Kulturbloggen liksom spelningen hos Jazzföreningen Playhouse förra månaden. I Alfie lanserar hon en annan musikalisk sida, inte lika omtumlande och äventyrslysten. Saknar uppgift om vem som producerat och om vem/ vilka som arrat musik för sättningen jazzgitarr, kontrabas och trummor. Alfie består förutom henne själv på sång av batterist Jojo Djeridi som gjort avtryck på skivor jag skrivit om. Däremot är kontrabasisten Mats Dimming och gitarristen Fredrik Olsson för mig nya bekantskaper. Dimming har släppt album med egna kompositioner och spelat med bland andra Matti Bye och Jan Allan. Olsson är tydligen sedan länge etablerad och ingår exempelvis i The New York Jazz Exchange.

Har lyssnat i omgångar på dessa tolv tolkningar, varvid det resulterade i ingående anteckningar efter noggrann genomlyssning i hörlurar kopplade till cd-spelare. Kan kännas ovant att höra denna med rätta väldigt respekterade och seriösa populärmusik, dessa bitterljuva evergreens, utan vare sig stråkar eller piano. Det närmaste vi kommer är Dimmings stråkspel i några melodier. Fäster mig redan vid öppningsspåret, ljuvliga The look Of Love, upprinnelsen till hela projektet. Karaktäristiska rytmiska böjningar snarare antyds än mejslas ut. Stinas vokala kontroll är fabulös, gifter sig med diskreta kompet med snyggt utbroderad slinga på gitarr. Avlöses av en uppiggande udda version i jazzigt stuk av Do You Know Tge Way To San Jose.

Låter enormt raffinerat när gitarrbaserade trion interagerar och bereder väg för fulländad, mestadels nedtonad sång. Fraseringen är förstås fläckfri! Ett strålande exempel är b-delen på A House Is Not A Home där strålande stämma tar över när Stina bestämmer sig för att gå till hjärtat, i ballad jag främst förknippar med fenomenal tolkning live av Luther Vandross. Intrikata sticket på Wives And Lovers artar sig till en instrumental höjdpunkt då sköna balladen omvandlas till boppigt tonspråk. I I Say A Little Prayer knockas man nästan av läckra konversationen gitarr- rytmsektion och spänstiga melodin (They Long To Be) Close To You flödar av kreativ fördjupning från Fredrik Olosson. Flera pregnanta features på kontrabas förekommer, bland annat på catchiga This Girl´s In Love With You.

Allra flesta arren ger mersmak, tål att höras på repeat. Ett par av tolkningarna drar dock ner betyget en smula. Syftar på up tempo förändringen i Trains And Boats And Planes (som ju gjorts fantastiskt av Fläskkvartetten i översättning av Thomas Öberg med Freddie Wadling & Lizzie Zachrisson så övertygande att jag ärligt talat inte tidigare begripit att det inte är ett original) jämte Raindrops Keep Fallin´On My Head med sitt malplacerade trumsolo; vilka får en att höja på ögonbrynen. Har svårt att förhålla mig uttalat positiv till just dessa omgörningar.

Medveten om att jag redovisar för mycket detaljer, men kan inte låta bli. Klassiska soundtracket gruppen döpt sig efter är en härligt avspänd, elastisk vokal bedrift vars taktart skiljer sig från originalet. Energigivande lättsamt pulserande Walk On By bubblar av livsglädje, Dess licks påminner rent av om George Benson. Stina håller ut på toner alldeles strålande medan rytmsektionen triumferar i deras angenäma arr. I avslutande What The World Needs Now från 1965 (med Jackie DeShannon och livefavorit hos upphovsmännen) blir det charmigt knixigt emellan oemotståndlig refräng. Uppseendeväckande att bluesiga ackord smugits in. Innovativa arrangemanget innehåller både attraktivt gitarr- och bassolo.

Om ni någonsin tvekade kan intygas att låtskrivaren Stina Àugústsdóttir också behärskar covers och the American Songbook, i detta fall specifikt örhängen signerade Burt Bacharach och ständige textförfattaren Hal David. Själv ser artisten vars signum är integritet och utstrålning, detta sidopojekt som ett komplement. Och vi som identifierar och hänförts av originalen konstaterar vilket utmärkt hantverk musikerna gjort.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Unanimal – om någon ser denna utan att beröras är hen gjord av sten

2 maj, 2025 by Rosemari Södergren

Unanimal
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 maj 2025
​Regi Tuva Björk & Sally Jacobson
Filmen hade världspremiär på CPH:DOX i Köpenhamn i mars 2025

Djur betyder mycket för människan. På många olika sätt. Filmskaparna Tuva Björk och Sally Jacobson har gjort en djupdykning i hur djur har det och hur de behandlas av människor. Denna dokumentär borde få varenda varelse som har ett hjärta att börja känna och förstå att en hel del borde ändras. Varför tror människor att de är herre på täppan i alla situationer? Djuren är maktlösa gentemot människan, förutom om man möter en kobra eller tiger långt in i djupaste djungeln.

Filmen visar djurens liv hos människor i en mängd olika situationer. Som utställningsföremål, som jakt-troféer, som något som slaktas, något som buras in för att utsättas för forskning – ibland också som närmare människan men alltid med människan på topp som styr. Människor är också djur men det tycks mänskligheten blunda för. Människan har placerat sig högst upp i maktens hierarki. Det är människor som styr och bestämmer och kan utsätta djur för precis vad som helst. Det går inte att undvika att gråten ligger på lur och det gör ont i hjärtat när jag ser flera av scenerna. Hur många människor reflekterar över huvud taget över att djur kan ha känslor också?

De två regissören säger om dokumentären:
-Människan har dragit en skiljelinje mellan sig själv och alla andra djur. Med filmen vill vi stanna upp och fundera över vad som blir konsekvensen av det.

Vi guidas genom filmen av Isabella Rossellinis röst som lyfter fram tankar och fakta som förhoppningsvis tillsammans med filmens många olika scener får tittaren att reflektera över relationen mellan människan och andra djur.

En del kritiker hävdar att den som recenserar kultur inte ska lyfta fram sig själv eller placera sig själv synlig i en recension. Jag håller inte helt med om det. Det går att diskutera och beror på situationen och vad som menas med att lyfta fram sig själv. Varje kritiker har sitt förflutna, sitt liv och sina inställningar till livet och annat. Jag lever med två hundar av rasen Shiba. För mig är det självklart att de får bestämma en del i olika sammanhang. När vi är ute och promenerar till exempel kan de bestämma vägen vi ska ta om det inte finns något särskilt skäl till att vi ska gå en bestämd väg. Vi kan promenera i den takt de väljer och stanna till när de vill kunna nosa ordentligt på något. På det sättet finns det många sätt för människor att ge djur inflytande över sina liv. Det handlar bara om inställning till livet och allas rätt att finnas till.

Dokumentären Unanimal sätter igång många tankar och jag tror att många som ser det kommer att diskutera och reflektera kring djurens liv tillsammans med människor. Om någon ser denna utan att beröras är hen gjord av sten.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Unanimal

Filmrecension: Warefare

2 maj, 2025 by Elis Holmström

Warefare
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 maj 2025
Regi Alex Garland, Ray Mendoza

Då Warfare har premiär ackompanjeras den av en lyrisk hyllningskör som basunerat ut toppbetyg och utnämnt den till en modern klassiker vad gäller att skildra krigföring. Kritikernas varma mottagande drar automatiska paralleller med den mästerliga The Hurt Locker av Kathryn Bigelow, en film som också kom från vänster och som tog filmvärlden med storm.

Det finns såklart fler likheter, även Warfare är en film som likt Hurt Loker har Irak-kriget som bakgrund, en konflikt som historiskt blir ytterligare ett amerikanskt militärt misslyckande. Och precis som Bigelows film är det brödraskapet mellan soldaterna och hur de hanterar de omöjliga situationerna – som är aktiv strid, som står i centrum. Dock vill regissören Alex Garland och hans medregissör Ray Mendoza minimera filmens spektra och sätta publikens fokus på den strid som filmen baseras på, helt och hållet utifrån minnen från de soldater som medverkade. Ambitionen är att demonstrera hur modern krigföring och eldstrider ter sig, inte som exalterande underhållning i TV-spel som Call of Duty utan som en nervpirrande och skräckinjagande mardröm.

Det oerhört snäva perspektivet har både styrkor och fördelar. Då filmen mer eller mindre utspelar sig i realtid kan regissörsduon faktiskt demonstrera den fruktansvärda nervositet och spänning som utspelar sig i det tysta. Sekvenserna då evighetslång spaning utspelar sig är mer intensiva och nagelbitande än de flesta skräckfilmer. En klunk vatten blir detsamma som att desarmera en bomb. Vi har att göra med spänning på en obeskrivlig nivå och det hela utförs med briljans. Även David Fincher försökte sig på att visa hur nervpirrande väntan kunde vara i den aningen haltande The Killer, det finns en inneboende styrka i att faktiskt visa på hur väntan på första skottet kan vara mer medryckande än då helvetet bryter loss.

Men samtidigt finns det flera motstridiga ideér och kreativa beslut som hämmar visionen att skapa en hundraprocentigt uppslukande film. Det första är det visuella beslutet att använda digitalakameror. Detta ger filmen ett alltför nutida utseende som gör att sekvenserna liknar en form av filmad teater, inte som något som kan misstas för att vara en dokumentär. Det oerhört kliniska och fläckfria utseendet gör att filmen också saknar behövlig textur vad gäller det visuella. Utöver det finns det också problem i rollbesättningen, inte vad de faktiska skådespelarinsatserna anbelangar utan det faktum att karaktärerna spelas av alltför kända ansikten. Detta gör att den äkthet som Garland och Mendoza strävar efter blir aningen haltande. Will Poulter samt Joseph Quinn är alltför igenkännbara, något som faktiskt distraherar då filmen värnar om att sälja in illusionen om att det vi ser är närmare ett historiskt dokument och inte en dramatisering.

Filmens form, som en sorts tårtbit ur en större konflikt och – per automatik, soldaters liv har också problem vad gäller engagemanget för filmens personer. Även om skådespelet är oerhört kompetent gör filmens mikroskopiska spektra det omöjligt att komma nära någon av soldaterna. Något som inte hade varit särskilt relevant om filmen endast haft striden i centrum, men det finns också en vilja att skildra den mänskliga faktorn. Något som blir än tydligare i filmens eftertexter vilka är en enda lång hyllning till de faktiska soldaterna som deltog i striden. Detta omöjliggörs av filmens rigida format, något som leder till att slutresultatet blir aningen avslaget vad gäller det emotionella.

Och de omtalade krigsscenerna är inte heller tillräckligt för att få publiken att glömma dessa problem. För även om de är en enda lång – och imponerande, fortsättning på det filmskapande vi såg prov på i Garlands Civil War, är de i slutänden gjorda inom en ram för vad som setts förut, trots det ypperliga genomförandet. Det går inte heller att undkomma att det inte finns någonting här som kan mätas med den oförglömliga prickskytts-scenen från The Hurt Locker, som trots en större emfas på mer traditionell dramatisering, ändå förmedlar nerven och det taktiska arbetet bättre.

Warfare kan liknas vid en episk åktur i en berg – och dalbana, det är gränslöst intensivt, högljutt, explosivt men efter upplevelsen lämnar adrenalinet snabbt kroppen. Vad som borde bli ett bestående minne blir istället bara en stund av gastkramande desperation.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Bob Trevino Likes It – vacker och befriande om det viktigaste av allt

1 maj, 2025 by Rosemari Södergren

Bob Trevino Likes It
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 maj 2025
Regi och manus Tracie Laymon

En hyllning till vänskap, den familj vi väljer. En feel-good-film, ibland på gränsen till för sentimental men den är samtidigt vacker och befriande. Det är skönt med en film som handlar om det som ofta är det allra viktigaste i livet: att hitta någon eller några man kan vara ärlig mot och vara sig själv med, där man duger som den man är.

Det är inte alla som föds in i en familj eller släkt där man accepteras helt och fullt. Två underbara skådespelare, Barbie Ferreira och John Leguizamo, bär denna hjärtevärmande verklighetsbaserade dramakomedi. Fast även om den inte vara baserad på verkliga händelser är jag säker på att många, många kan känna igen sig i berättelsen och har upplevt hur viktigt det är att våga prata och våga visa sig sårbar och att hitta de människor där man kan vara utan mask.

Lily (Barbie Ferreira)är en ung kvinna som jobbar som personlig assistent. Hon har ett rejält stukat självförtroende och tror inte att hon klarar särskilt mycket. College har hon inte gått och hon har inte tagit körkort. När Lily var fyra år stack hennes mamma. Enligt pappan var mamman drogmissbrukare och övergav dem för att kunna knarka i fred. Lilys pappa, Bob, har tagit hand om henne ensam, sorgligt nog. Bob är narcissist, ja till och med sociopat och är helt oförmögen att bry sig om någon annan än sig själv.

Bob har börjat dejta och bland de många olika kvinnor han dejtar har han valt ut en som han tror skulle kunna utvecklas till en fast relation. Han har fått för sig att kvinnor tycker om män som bryr sig om sin familj och därför vill han att Lily ska följa med på en middag med denna utvalda kvinna. Lilys uppdrag är att visa upp sig som en fin dotter. Middagsträffen blir förstås katastrofal och som alltid skyller Bob allting på Lily och han säger upp bekantskapen med sin dotter.

Lily med sitt usla självförtroende skickas sms och ringer sin pappa, om och om igen, man han nonchalerar henne. Det gör ont att se hur jag-svag Lily är. Hon borde strunta i sin alltigenom egenkära själviska pappa. Hon försöker hitta honom på Facebook. Där finns fyra män med samma namn som pappan. Hon får kontakt med en av dem och sakta börjar en slags vänskap växa fram.

Omgivningen har lite svårt att tro på att en kvinna i tjugoårsåldern och en gift man i femtioårsåldern kan vara vänner och att deras vänskap skulle vara sund. Ja det finns många fördomar i världen om vem som kan vara vän med vem.

Bob Trevino Likes It handlar om de relationer som på många sätt kan vara de allra viktigaste i livet: vänskap. Även en kärleksrelation som ska vara efter den första förälskelsen kräver att där finns en djup vänskap. Delvis visar den också på den positiva sidan av vad sociala medier som Facebook kan betyda för människor. Skildringen av Lily och hennes vänskapspappa talar till alla känslor, ger hopp och värmer hjärtat. Det är en vacker film om det förmodligen viktigaste av allt, vänskap – och den visar hur äkta ärlig vänskap kan vara läkande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, vänskap

Filmrecension: Rörelser – går inte att skaka av sig, ger många tankar

1 maj, 2025 by Rosemari Södergren

Rörelser

Rörelser
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 maj 2025
Regi Jon Blåhed

En svindlande, skrämmande berättelse om religionens makt att förföra, om fenomenet masshypnos när människor kan göra de mest bisarra saker på grund av grupptrycket. Filmen bygger delvis på verkliga händelser från 1930-talet i Tornedalen. Att handlingen bygger på verkliga händelser gör att den tränger djupt in under huden. Den går inte att skaka av sig och tankarna är många efter filmen.

Huvudpersonen Rakel är lärarinna i bygden och gift med änkemannen Teodor. Rakel är mer utbildad än de flesta i byn. När hennes man Teodor blir mer och mer fängslad av en udda religiös inriktning som följer predikanten Toivo Korpela är hon avvaktande och skeptisk. Toivo Korpela får stark kritik av Svenska kyrkan och när han lämnar byn börjar Teodor tillsammans med en annan man i byn att ta över rörelsen. De hävdar att Gud talar till dem. Efter ett tag blir Rakel tvungen att välja sida. För att inte förlora sin man och familjen måste hon också falla in i extasen och bete sig som den stora mass-hypnotiserade gruppen. Men hon har ändå en liten kärna av sunt förnuft kvar inom sig.

Fotot är fantastiskt med vida bilder från miljöerna i Tornedalen och får ett extra stor plus och är tillsammans med musik och ljud mästerliga och kryper in i känslor och väcker många funderingar och insikter. En fascinerande berättelse om hur människor kan bete sig i grupp.

Rörelsen som Teodor leder innehåller flera av de moment som ofta finns i grupper som definieras som farliga sekter som hur gruppens ledare ser till att medlemmarna isolerar från människor och samhället utanför gruppen och hur det det kritiska tänkandet tvättas bort.

Men även om filmen skildrar en extrem rörelse finns kan en del av detta grupptryck mycket väl kännas igen i mindre extrema rörelser. Och framför är filmens berättelse en skildring av vad människor kan förmå att göra på grund av grupptryck eller för att de lurar sig själva.

Lite saknar jag fördjupning kring vad som lockade byborna och människor som tog sig dit från andra håll. Hur Rakel påverkades får vi följa men vad skedde egentligen inom Teodor, vad drev honom? Då han får frågan om varför han satte igång det hela säger han att han ville ge människorna lite glädje i deras annars så tunga tillvaro. Bygden dominerades av Læstadianism, en inriktning inom Svenska kyrkan, en luthersk inomkyrklig väckelserörelse som betonar det mörka, det tunga och att människor ska känna sig rejält syndiga. Den obligatoriska klädseln för Læstadianismens gudstjänstbesökare var att bära svart.

Rörelsen är en realistisk skildring av hur en grupp människor kan trollbindas av karismatiska ledare. Händelserna utspelas under 1900-talets början på landsbygden. Men det är långt från något som endast kan hända i isolerade byar med hög andel outbildade invånare och det är inte något som bara kunde hända förr. Det upprepas runt om i världen i olika sammanhang om och om igen. Ett exempel är domedagssekten Heaven’s Gate som var en slags miljöinriktad UFO-rörelse som trodde på andlig frihet. Dess anhängare var övertygade om att de skulle hämtas från denna världen till en högre existens av ett utomjordiskt rymdskepp. 39 medlemmar i sekten begick kollektivt självmord den 24-26 mars 1997 genom förtäring av pentobarbital och etanol på Rancho Santa Fe i San Diego, Kalifornien, USA, i samband med att kometen Hale–Bopp passerade nära jorden och det utomjordiska rymdskeppet som skulle hämta dem skulle komma bakom kometen.

Häxjakterna i Sverige och stora delar av västvärlden är ett exempel på hur hjärntvättade människor kan bli och hur människor i stora grupper kunde totalt släppa sitt kritiska tänkande och samlas för att titta på när kvinnor brändes på bål, beskyllda för att vara häxor.

I byn där huvuddelen av handlingen utspelar sig talas språket meänkieli somär ett finsk-ugriskt språk som sedan år 2000 är ett officiellt minoritetsspråk i Sverige. Rörelser är den första långfilmen hittills som är inspelad på meänkieli.

Rörelsen är en film med ofantligt vackert foto, häpnadsväckande talande musik och ljud som ger filmen ytterligare en dimension och en stark, berörande handling som har mycket att säga om människor i grupp.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Korpela, Rörelser, Tornedalen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 127
  • Sida 128
  • Sida 129
  • Sida 130
  • Sida 131
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in