Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Et drømmespil – estetiskt fulländat men sövande

by

Et drømmespil
Av August Strindberg
Regi Anna Balslev
Koreografi Sebastian Kloborg
Scenografi & kostym Laura Løwe
Ljus Jonas Bøgh
Musik Viktor Dahl
Dramaturgi & Bearbetning Louise W. Hassing
Medverkande Asta Kamma August, Mikkal Arndt, Simon Kongsted, Christine Albeck Børge, Mikkel Lund, Ena Spottag, Marie Kildebæk, Sebastian Kloborg, Maria Kochetkova
Premiär på Det Kongelige Teater den 27 september 2024 och spelas till och med 12 nov 2024

Ibland kan Ett drömspel te sig lite som ett bättre hotell. Varje ny iscensättare gör sig lätt hemmastadd, helt i sin egen ordning, och det verkar, till synes, som att inga motkrav ställs på denne besökare. Det är därför inte så konstigt heller att olika uppsättningar av Strindbergs smärtfyllda vandringsdrama kan se så olika ut. Nu går Et drømmespil på Det Konglige i Köpenhamn och när Anna Balslev ska göra sig hemmastadd så blir det skandinavisk socialrealism. Vi har arbetat med att ”fjerne al konkret religion i stykket” står det i programmet.

När ridån går upp så är Indras dotter (Asta Kamma August) klädd som en dansk storstadsbo. Hon har kortbyxor, en svart pullover och en vit skjorta som sticker upp ur kragen. Bakom henne gapar den danska slätten mörk och månupplyst – det är dimma men här finns ingen riktig mystik. Vi får sedan träffa resten av kärngänget som vistas i detta drömlandskap där dekorer flyger som i en tavla av René Magritte. Officern (Simon Kongsted) är klädd som en soldat från napoleonkrigen, Portvakterskan (Mikkel Lund) rullstolsbunden och Affischören (Ena Spottag) har labbrock. Spelstilen är rak och klargörande. Asta Kamma August är tydlig och ibland vänder hon sig ut mot publiken som en sagoberättare när vi ska vandra genom tid och rum. Här lyckas coronakarantänen behandlas genom Strindbergs pessimistiska blick på det instängda äktenskapet. Vi går sedan igenom Officerns olika stadier under sin naiva men outtröttliga väntan på Victoria. Denna kärleksdikt om trängtande begär får ett nytt djup när han tvingas utstå en pardans mellan Han (Sebastian Kloborg) och Hon (Maria Kokhetkova). Vad händer egentligen med oss människor när vi tvingas vänta och vänta på något som vi vet kanske aldrig kommer att komma?

Föreställningen är ett välsnickrat verk i tidens anda. Blandningen av ljuset, dansen och solo-musiken, som artisten Marie Kildebæk sjunger, målar ett uppdaterat porträtt av den moderna människans nedtonade själsliv efter Corona. Det blir vackert men också dystert och öde. Kanske saknas det en lite mer akut och strävsam jakt på meningen i denna uppsättning av Ett drömspel. Vi har väl inte gett upp? Det är väl i ljuset av vår stora ’vilja till liv’ som drömmar uppstår. I en alltför uppgiven och instängd tillvaro kanske till och med drömmarnas verklighet tvinar. Var finns utopin i Anna Balslevs Et drømmespil?


…

Filmrecension: Saturday Night – gapigt och totalt odisciplinerat trams

by

Saturday Night
Betyg 2
Svensk biopremiär 11 oktober 2024
Regi Jason Reitman

Det går inte att undkomma att Saturday Night Live har presenterat några av historiens fyndigaste, vassaste och roligaste komedisketcher. Alla har sin favorit, alltifrån den groteska – men lysande, episoden om det amerikanska fotbollslaget Chicago Bears till då Christopher Walken började gorma och skrika om mer cowbell. Antalet oförglömliga ögonblick har varit många men precis som många andra program som pågått under längre tid, utan några som helst avbrott eller möjligheter till respit, har SNL idag blivit mer och mer synonymt med program som The Simpsons, det vill säga initialt briljant men som med tiden tappat sin lyster och som endast skiner till då och då.

Tanken att visa på programmets ursprung är därmed fascinerande och förhoppningsvis en påminnelse om en gyllene era av komik. Framförallt då ensemblen huserade några av de allra mest legendariska skådespelarna som Chevy Chase och John Belushi. Olyckligtvis har regissören Jason Reitman landat fel vad gäller vilken kvalitets-era som speglas i filmen med det måttligt fyndiga namnet Saturday Night. För vad vi får har – olyckligtvis, mer gemensamt med de totalt menlösa och uddlösa sketcher som kan ses idag och inte det genuina guld som programmet först erbjöd.

Rent estetiskt är i alla fall Reitman på rätt spår. Tillsammans med sin trogne vapendragare, fotografen Eric Stenberg, skapas en oerhört autentisk film vad gäller det visuella med ett dimmigt och knastrigt foto som ger omedelbara associationer till filmer som Taxi Driver eller West Side Story. Förutom ett par aningen anakronistiska kameravinklar är det hela oerhört välarbetat rent estetiskt och bibehåller illusionen att publiken flyttats tillbaka till 1975.

Men när berättelsen ska sparka igång spelar de positiva visuella aspekterna väldigt liten roll, detta då det blir uppenbart att Jason Reitman tappat kontrollen över sin film. Nog för att produktionen bakom det första avsnittet av Saturday Night Live var kaotisk, ångestladdad och ständigt nära på att implodera. Men detta tas till rent patetiska nivåer av Reitman och hans manusförfattare Gil Kenan. Istället för att berätta en sansad och djupt finurlig historia om den faktiska problematik som uppenbarade sig under förberedelserna och produktionen förvandlas allt till ett oupphörligt gapigt och totalt odisciplinerat trams där trovärdigheten, men framförallt fokus, spolieras på nolltid. Det är uppenbart att Reitman vill ingjuta kopiösa mängder energi i filmen, kameran är i ständig rörelse och filmens soundtrack består av pulserande trummor och funkiga slingor. Tanken är att fånga stressen och en frenetisk miljö där droger, slagsmål och intriger bara var början. Att förmedla energi som inspirerar och framförallt engagerar publiken är en oerhört sällsynt förmåga, oftast framstå försöken desperata och ansträngda. När det har fungerat har resultatet varit närmast mästerligt, se bara till den makalösa Birdman av Alejandro González Iñárritu, en film som Reitman också verkar vilja efterlikna till punkt och pricka. Men där Birdman är ett stycke genialisk film, som kombinerar komik, hysteriskt tempo och allmänt vansinne, blir spurterna och rusherna i Saturday Night mest utmattande, ensidiga och tröttsamma.

Reitman verkar själv inte klara av det extrema tempot. Centrala delar som personregi och distinkta karaktärer suddas nästan ut då filmen många gånger om är på väg att kapsejsa när Reitman tappar kontrollen. Istället för att retirera och försöka stabilisera det hela genom att sänka tempot och andas djupt agerar Reitman som en skållad råtta och varvar upp. Detta leder till en närmast sjuklig klippning som är så pass odisciplinerad att det framkallar åksjuka. Komik handlar till stor del om tajming, hur skämtet levereras och när. Denna viktiga lärdom har ignorerats totalt och inte ens filmens humor lyckas göra sig hörd i det totala kaos som omger filmen. Flera vassa repliker levereras så hastigt och krampaktigt att man endast kan rysa av obehag. Inte ens då sekvenser från det faktiska avsnittet ska imiteras blir resultatet något annat än obekvämt. Sedan görs den klassiska missen vad gäller att porträttera historiska figurer. Vi må alla veta vilka John Belushi, Billy Crystal och Chevy Chase är, men Reitman gör ingenting för att själv definiera dem, istället är de bara skyltdockor med slarvigt ditsatta namnskyltar.

Och då filmen är på väg att ta slut tappar Reitman besinningen. Den final som erbjuds är bortom det banala och så pass löjeväckande att man kan undra om filmens haschångor inte bara är ofarlig rök utan den genuina varan. Det skulle i så fall förklara varför filmen sjunker som skeppet Vasa och orsakar akut hyperventilation hos publiken.

Saturday Night vill visa på kaos och dysfunktion men lyckas med konststycket att förfalla till ett hopplöst sammelsurium. Detta är en soppa som får de allra sämsta och poänglösa SNL-segmenten att framstå som tidlösa klassiker i jämförelse.

Extraordinär fusionfest – FORQ på Valand

by

9/10 2024

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Playhouse)

En god vän tillika pensionerad musikjournalist gjorde mig uppmärksam på konserten. Hade blivit något strul i marknadsföringen om tidpunkt för detta exklusiva gig, varför det tyvärr var långtifrån fullsatt. Därmed uppstod en särskild sorts hjärtlig stämning på vad man kan definiera som en intim fusionfest. FORQ bildades 2014 av Michael League och Henry Hey och har sedan dess varit flitiga i studion. Fem album plus remix-utgivningar har släppts, varav den senaste kom i år. Deras frontman Henry Hey står på scen tillsammans med Jason JT Thomas bakom sitt glänsande trumset, gitarristen Jordan Peters samt Eli Menezes på elbas. De har meriter från bland andra Bokanté, Roy Hargrove, Marcus Miller och Richard Bona. De två sist nämnda som spelat med Lauryn Hills virtuosa band, är vikarier även om de medverkar på nya skivan. Duon var tvungna att lära sig sjutton låtar, vilket superproffsen grejade med ackuratess. De kom från Fasching och skulle resa vidare till Oslo. Och den nya konstellation har lirat tillsammans cirka fem gånger.

Kvartetten på keyboard, gitarr, elbas och trummor utgör ett av de omtalade sidoprojekt ledaren för Snarky Puppy initierat ( besökt Sverige flera gånger varvid det jublades för egen del över kollektivets bedrifter på Gmlstn Jazzfestival 2015). League som tilldelats Grammy fem gånger driver också skivbolag. Hans medgrundare Hey borde jag haft koll på. Klaviaturspelaren av rang kan titulera sig studiomusiker, låtskrivare, producent, arrangör, kapellmästare och som medlem på inspelningar av omtalade soundtrack. Lite overkligt att jag på väg hem kunde rikta några ord av tacksamhet till honom och då berätta att jag var där för att skriva om den spelning de genomfört nu, istället för 2020 när pandemin bröt ut. Känslan av surrealism bottnar i att han inte bara varit musikaliskt ansvarig för sentida verk skapade av David Bowie, utan haft samma avgörande roll hos Rod Stewart och George Michael samt bildat bandet Rudder där trumslagaren Keith Carlock ingår. Som sagt fullkomligt otroligt att jag hade missat vilken gigant i det fördolda jag träffade som hastigast.

foto Leif Wivatt

Konserten är indelad i två set, varav första klockar in på en trekvart cirka medan andra avdelningen sträcks ut längre. Enbart eget material framförs och min sammantagna bedömning är att kvalitén varierar. Klyschan ojämnt passar eftersom det fanns magiska stunder, men också anonyma låtar vilka saknar egenskaper för att fästa. Ett par av dem, bland andra Duck People, har inspirerats av deras intresse för videospel. Ska sägas att jag satt nära scen, gladdes åt exemplariskt ljud. Finns dock fog för uppfattningen att fenomenet till trumslagare dominerade på ett sätt som var till nackdel för helheten med sin hårdhänta behandling av trumskinnen, sin massiva spelstil. På slutet släpper han loss sin energi fullkomligt, levererar ett furiöst solo man inte kan låta bli att benämna aggressivt.

I första låten sker en gradvis stegring av intensiteten. Groove mixas med sköna klanger och en hel del virtuosa inslag där man verkar trigga varandra. En beskrivning som lämpar sig för att beskriva vad som händer under kvartettens potenta, hänryckande samspel. Hey anför med behagligt och infallsrikt tonspråk likt kollegor som Jeff Lorber, Gary Husband och Alan Pasqua vilka jag också hört live. Han vill hävda att de är jazziga eftersom genren är ett uttryck format i stunden. Eftersom en komposition live kan låta aningen annorlunda varje gång, menar Hey att de likt improvisationsmusiker ägnar sig åt jazz, trots att de är genuint beatbaserade.

Noterar föga förvånad briljant teknik, något som aldrig får bli ett självändamål när musiker sammanstrålar. Musik är inte liktydigt med (cirkus)uppvisning. Hey ser till att klokt upprätthålla en sammanbindande balans mellan melodiska linjer och ekvilibristiska utbrott. Rytmläggare Jason JT Thomas måste ändå anses vara ett särfall. Hans blixtsnabba kaskader bländar, gör att jag ler förundrat över fabulös kapacitet, kan påminna om Jeff ”Tain” Watts fast utan att visa dylika chops. Förefaller befinna sig lika mycket utanför som inuti låtarna med sina konstanta makalösa fills. Ibland blev det dock för extremt genom att övergå till sanslöst hisnande show av upparbetade crescendon. Jag som skrivit miniporträtt om tio trumslagare, hänfördes av den vitale 80-åringen Billy Cobham nyligen och träffat nämnde ”Tain”; är som framgår kluven inför vad den otroligt skicklige JT Thomas uträttar i moment när han vräker på maximalt.

Uppseendeväckande många referenser infinner sig. I en låt får vi vägledning då den tillägnas Jim Beard som avled i år. Hans samarbeten med Steely Dan, Mike Stern och Wayne Shorter omnämns. Finns förstår fler namnkunniga samarbeten. Njuter av ett tema som påminner om en av Headhunters största hits och knockas av ett par utförligt svävande solon på slide av Peters, vilka i omgångar erinrar om bedårande sound i en anda av Jeff Beck och Dave Gilmour. Hans två längre solon där toner sträcktes ut blev aftonens clou. Eftersom keyboard/ synt och ekvilibristik på trumset med extra cymbaler växelvis genomgående agerar draglok påminner somliga stunder om Cobham/ Duke Project (särskilt live-plattan från 1976). Referenserna kan vara ett utslag av antingen slump eller influenser. I andra set uppstår ett mycket njutbart sjok med drag av progressive. Tänk Camel och den svävande sfären. En annan överraskande introduktion av stil för tanken till tillbakalutat behagligt sound ´a la Sergio Mendes.

Kikar igenom anteckningar från en exklusiv konsert som i långa stycken gjorde mig exalterad. Märker att jag uppskattar när det riffas friskt, när den ruggigt tajta kvartetten demonstrerar hur synkade de är och hur strukturer konstrueras genom spännande övergångar. Hey står för ett par ljuvliga intron medan vikarien på bas genomgående har en diskret roll, uppblandad med ett par raffinerade features. Fenomenal dynamik är ett kännetecken för FORQ, vars effektfulla urladdningar man minns efteråt. Hey berättar att gruppen på sistone införlivat sång. Vi hör i en låt hans ordlösa stämma. Finalen består av ett flyhänt framfört medley på äldre favoriter. Sofistikerade extranumret Echo hade deras frontman skrivit med Peters utsökta slidespel i åtanke.

Filmrecension: Det kunde varit vi – charmig och oemotståndlig

by

Det kunde varit vi
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 oktober 2024
Regi och manus Björn Tjärnberg och Rebecca Brander

En charmig föreläsning som lyfter ett budskap om allas lika värde och att det också gäller en grupp som ofta sätts åt sidan i samhället: människor med intellektuella funktionshinder. I centrum i filmen står Ida Johansson, Emma Örtlund och Pär Johansson från Glada Hudik-teatern som gör en roadtrip genom Sverige där de undersöker hur det var att leva med en intellektuell funktionsnedsättning i en annan tid.

Jag kallar filmen för föreläsning då den så uppenbart har ett syfte att påverka tittaren, mer än att berätta något. Sådant blir sällan bra dramaturgi men med genom-charmiga Ida Johansson, Emma Örtlund och Pär Johansson blir jag varm om hjärtat. Deras livsglädje, öppenhet och rakt-på-sak ger hopp.

I början av 1900-talet skulle Sverige moderniseras. Tilltron till teknik och utveckling florerade och landet skulle effektiviseras. Det förde med sig tankar om att inte alla människor var lika viktiga. Tankar som formade en rasbiologisk ideologi som slog ut i full effekt under andra världskriget. Men innan dess påbörjades i Sverige en flytt av människor som hade intellektuella funktionshinder. Det kunde vara barn som hade Downs syndrom eller som hade epilepsi. Dessa skulle gömmas undan och placerades på olika anstalter. Tidigare hade dessa människor haft en plats i samhällena, det fanns alltid uppgifter som de kunde utföra och de tillhörde gemenskapen i bygden. Men nu blåste nya vindar och dessa människor skulle gömmas undan, inte bara i livet utan många, många begravdes i anonyma massgravar utan namn.

Ida, Emma och Pär besöker författaren Ola Larsmo som forskat kring hur människor med intellektuella funktionshinder behandlats genom historien. De får höra en berättelse om en pojke som togs från sina föräldrar när han vara fyra år. Han hade epilepsi och bedömdes av läkare behöva placeras på anstalt. I hans journal finns en stor hög med brev han skrev till sin mamma där han bad om att få komma hem. Brevet postades aldrig. Han fick leva hela sitt liv och känna sig övergiven. Hans öde är bara ett av många hjärtskärande livsöden. Det byggdes och inrättades många, många där intellektuellt funktionshindrade (sinnesslöa som de kallades) skulle förvaras för att hållas under det effektiva samhället.

Filmen slår förstås in öppna dörrar. I samhället finns nog en större öppenhet för människors olikheter idag än för hundra år sedan och Glada Hudik-teatern har gjort en stor insats. På SVT visas en brittisk tv-serie, Sherwood, där säsong två har en duktig skådespelerska med Downs syndrom. Världen ögon öppnas mer och mer för att det finns många olika sätt att vara människa på.

Fast samtidigt tror jag inte vi riktigt är framme vid ett samhälle där alla har lika värde. Det är inte helt ovanligt att kvinnor som kategoriseras som äldre första-gångs-föderskor erbjuds ett fostervattenprov som kan visa om fostret till exempel har Downs syndrom eller ryggmärgsbråck. Syftet med dessa prov är väl att ge de blivande föräldrarna möjlighet att välja bort barnet genom abort.

Emma Örtlund charmade många i filmen Catwalk där hon visar att också en tjej med Downs syndrom kan vara dansare. Nu är hon tillbaka, lika öppen och oemotståndlig.

Pär Johansson, Glada Hudik-teaterns grundare, säger om filmen:
– Det kunde varit vi bär på ett oerhört viktigt budskap som aldrig får glömmas bort, och därför är det viktigt att hålla det kollektiva minnet levande. Ju fler vi är som minns och berättar vidare om detta för kommande generationer, desto större är chansen att det inte händer igen.

Om Glada Hudik-teatern:
Glada Hudik-teatern arbetar sedan 1996 för att bryta normer, krossa fördomar, uppfylla drömmar och få människor att mötas. De blev kända för hela svenska folket genom filmen Hur många lingon finns det i världen, dokumentären Catwalk och nu senast dess uppföljare Livet efter Catwalk.

Ambitiös, underhållande och finstämd föreställning av Augustifamiljen plus gäster – tribut till Sven-Bertil Taube i Råda rum

by

5/10 2024

Råda rum i Mölnlycke

Augustifamiljen under ledning av Stefan Sporsén behöver näppeligen någon närmare presentation. Läggs antalet tv-tittare från åren som husband i På spåret samman, med mastodontshowerna med Håkan Hellström på Ullevi och före dem återkommande konserter med olika gäster och enskilda H.H-spelningar på Liseberg, hamnar man på en svindlande hög summa. Har själv sett dem kanske 8-9 gånger. Vid sidan om listade sammanhang av spektakulär dignitet roar sig medlemmarna med enskilda, utvecklande projekt.

Kapellmästaren som jag träffat på Utopia när han sjungit jazzballader och lirat trumpet med sin kvartett) trakterandes trumpet och emellanåt piano omger sig med en illuster skara. På scen finns nye elbasisten Jonas Ljungqvist, för första gången i Sven-Bertil-programmet ordinarie trumslagaren Sylvester Schlegel (vid tidigare tillfällen har nestorn Benkt-Åke Nilsson, Sporséns styvfar suttit bakom trumsetet), multiinstrumentalisten Björn Almgren på tenor-, sopransax, congas, piano och kanske ytterligare instrument jag inte lade på minnet, Daniel Gilbert på gitarr som släppt plattor i eget namn och har ett förflutet hos Theodor Jensen och i Broder Daniel samt Simon Ljungman på akustisk gitarr och bouzouki med fler strängar på sin lyra än utrymmet medger att redogöra för (inte osannolikt att musikern, producenten och körledaren som jag 2008 bokade för ett Ted Gärdestad-program står för flera av arren). Augustifamiljens kvalitativa bredd och flexibilitet imponerar! Man lämnar aldrig en tillställning med dem beskviken.

Två ytterligare instrumentalister kompletterar den fylliga ljudbilden, gästar på violin respektive dragspel. Jag talar om genreöverskridande Amelie Evmark från Musica Vitae och dito genrefria Lisa Långbacka. Den senast nämnda har av undertecknad lovordats för vad hon uträttat i exempelvis LISAS. Dessutom frontar mångsidige Henrik Wallgren på sång och recitativ tillsammans med svensk-isländska Edda Magnason, anlitad som vokalist sätter hon sig också enstaka gång på pianopallen. Wallgren boende på Brännö har en brokig karriär bakom sig, vilket bekräftades storstilat härom veckan när han framförde eget vindlande material framför jazzig, sofistikerad pianotrio och därefter ackompanjeras av två post-punkiga, fräckt nervigt spelande kompisar från ORO hos 40-års jubilerande Musikens Hus. Edda Magnason har jag hört med Emil Jensen, i abstrakt svävande Kate Bush-influerade original på Stora Teatern, som sjungande konferencier på Jazzkatten-utdelning och jag drabbades förstås av Guldbagge-belönade porträttet i spelfilmen Monica Z av en begåvning som också spelat musikteater. Vid flera tillfällen har hon kompats av Augustifamiljen i På spåret.

Att konstellation kände sig manad att sammanställa en hyllning till Sven-Bertil Taube (1934-2022) – hade den goda vanan att avsluta Göteborgs Kulturkalas på Liseberg i många år vilket jag bevittnade flera år i rad – beror som bekant på lyckade samarbetet i nämnda, jättepopulära frågetävling 2011. Hur det uppstod genom telefonkontakt delger Sporsén oss dråpligt som ett omistligt ingångsvärde i deras turnerande tribut. Tackades ja till att sjunga den avskalade Neil Young-låt i moll vi får höra i högtalarna, när föreställningens 100 minuter utan paus är till ända. Fast lockbetet var ju erbjudandet om att göra sin fars Sjuttonde balladen, kaxigt deklarerande text vida spridd genom Cornelis, som emellertid Sven-Bertil inte hade framfört offentligt. Resten är som det brukar heta historia. Till saken hör att han blev om möjligt än mer folkkär efter medverkan i Så mycket bättre i TV4 2015.

Kläderna i vitt och beige bidrar till att rama in liksom snygg och stämningsskapande ljussättning. Och som framgår av ett par bilder inkluderas bildspel och video på backdrop. Att det jobbats med en visuell dimension förtjänar extra applåder. Bilder på hav och båtar, fyrar och natur varvas med film på strejkande arbetare, klipp ur Åppelkriget och huvudpersonens nuna. Videon till Så skimrande var aldrig havet rymde stor skönhet.

Inte utan att jag får ståpäls när den hyllade estradören tas in i handlingen och reciterar ur Lars Forsells numera klassiska översättning Ett sista glas, skotska folkvisan med flera hundra år på nacken. Sven-Bertil konfirmerar den korta stunden hur outstanding han var på att betona, varigenom han lyfte fram verser i visor på ett sätt ingen överträffade. Förmågan att frasera med närmast osannolik precision var förmodligen delvis sprungen ur den långa skådespelarkarriär som resulterade i två Guldbaggar. På mig imponerade han kolossalt när han uppträdde på Liseberg.

Henrik Wallgren gör avtryck i sina recitativ, fast vad beträffar att nå ut med visornas pregnanta formuleringar kommer varken han eller någon annan på scen riktigt nära Sven-Bertil. Wallgrens klarar hyfsat att navigera i vansklig vokal terräng. Men kring Min älskling måste frågetecken sättas. Simon Ljungman sjunger förvisso med ackuratess i bland annat vindlande Inbjudan till Bohuslän, Stefan Sporsén skapligt i Fritiof och Carmencita och Daniel Gilbert med frejdig charm i Sjuttonde balladen. Edda Magnason har riktigt bra kläm på utmanande harmonik. Dock, trots obestridlig talang snubblas på stavelser i en tungvrickande visa.

Tippar att medelåldern på Augustifamiljens publik är betydligt högre än vanligtvis. De appellerar här till sina föräldrars generation fast de stundtals modigt markerar sina rötter i en rocktradition. Kontrasten i och med övergångar till features på spröda melodiinstrument är hisnande. Min mamma född året före Sven-Bertil verkade ha avsevärd behållning av minnesaftonen. Allsången initierad i exempelvis Fritiof och Carmencita och rörande ledmotivet ur Äppelkriget väckte skapligt gensvar

. Finurligt upplägg att så många olika röster turas om att sjunga plus att kvinnorna bildade ljuvlig kör. Stefan Sporsén guidar oss med varsam hand, binder samman sångerna plus adderar relevanta anekdoter. Säger att Lars Forsell utgör en slags röd tråd och att vi inledningsvis tagits med till Irland/ Frankrike och Grekland. Främsta trumfkort i en mycket gedigen tillställning är valet av visor, djupet i programmets skiftningar och inte minst arrangemangens nyanser. Såväl visor i valsskrud som tango, snabb chanson, rumba och grekisk folkmusik exekveras med finess. Flera gånger gifter sig exempelvis dragspelets toner med violinen, även om instrumenten också färgar på egen hand.

Vad får vi då höra i deras representativa urval, deras färggranna palett? Jo passionerat vibrerande kompositioner av Mikis Theodorakis förekommer vid ett par tillfällen. Vidare en kongenialt bildsatt De fattigas piano (Léo Ferré), Ferlins klenod En valsmelodi samt Taube-familjens goda vän Olle Adolphsons vackra Nu har jag fått den jag vill ha. Att en rejäl portion Evert Taube serveras ingår ju i konceptet. Ofrånkomliga förekomsten av hans visor uppskattas mycket förstås.

Låt mig avslutningsvis nämna några höjdpunkter från en lika givande som kärleksfull konsertföreställning; Edda Magnasons hudlösa öppning med Ett sista glas, musikaliska kontrasterna som framträder i En valsmelodi och fler visor, kören i En sång om frihet, arret på Nu har jag fått den jag vill ha, sofistikerad tango-vibe i Fritiof och Carmencita, introt på sopransax i Så skimrande var aldrig havet med Magnason som sångsolist och hur det raffinerat följs upp på trumpet, violin och dragspel, successiva stegringen i Så länge skutan kan gå (Sam Vesterberg sjöng denna drabbande text på min fars begravning i Råda kyrka) samt suggestiva mästerverket Fragancia med Björn Almgren på congas och den värmande feedback som uppstod allra sist i signaturen till Äppelkriget, den tidlöst naiva motstånds-sången.