Saturday Night
Betyg 2
Svensk biopremiär 11 oktober 2024
Regi Jason Reitman
Det går inte att undkomma att Saturday Night Live har presenterat några av historiens fyndigaste, vassaste och roligaste komedisketcher. Alla har sin favorit, alltifrån den groteska – men lysande, episoden om det amerikanska fotbollslaget Chicago Bears till då Christopher Walken började gorma och skrika om mer cowbell. Antalet oförglömliga ögonblick har varit många men precis som många andra program som pågått under längre tid, utan några som helst avbrott eller möjligheter till respit, har SNL idag blivit mer och mer synonymt med program som The Simpsons, det vill säga initialt briljant men som med tiden tappat sin lyster och som endast skiner till då och då.
Tanken att visa på programmets ursprung är därmed fascinerande och förhoppningsvis en påminnelse om en gyllene era av komik. Framförallt då ensemblen huserade några av de allra mest legendariska skådespelarna som Chevy Chase och John Belushi. Olyckligtvis har regissören Jason Reitman landat fel vad gäller vilken kvalitets-era som speglas i filmen med det måttligt fyndiga namnet Saturday Night. För vad vi får har – olyckligtvis, mer gemensamt med de totalt menlösa och uddlösa sketcher som kan ses idag och inte det genuina guld som programmet först erbjöd.
Rent estetiskt är i alla fall Reitman på rätt spår. Tillsammans med sin trogne vapendragare, fotografen Eric Stenberg, skapas en oerhört autentisk film vad gäller det visuella med ett dimmigt och knastrigt foto som ger omedelbara associationer till filmer som Taxi Driver eller West Side Story. Förutom ett par aningen anakronistiska kameravinklar är det hela oerhört välarbetat rent estetiskt och bibehåller illusionen att publiken flyttats tillbaka till 1975.
Men när berättelsen ska sparka igång spelar de positiva visuella aspekterna väldigt liten roll, detta då det blir uppenbart att Jason Reitman tappat kontrollen över sin film. Nog för att produktionen bakom det första avsnittet av Saturday Night Live var kaotisk, ångestladdad och ständigt nära på att implodera. Men detta tas till rent patetiska nivåer av Reitman och hans manusförfattare Gil Kenan. Istället för att berätta en sansad och djupt finurlig historia om den faktiska problematik som uppenbarade sig under förberedelserna och produktionen förvandlas allt till ett oupphörligt gapigt och totalt odisciplinerat trams där trovärdigheten, men framförallt fokus, spolieras på nolltid. Det är uppenbart att Reitman vill ingjuta kopiösa mängder energi i filmen, kameran är i ständig rörelse och filmens soundtrack består av pulserande trummor och funkiga slingor. Tanken är att fånga stressen och en frenetisk miljö där droger, slagsmål och intriger bara var början. Att förmedla energi som inspirerar och framförallt engagerar publiken är en oerhört sällsynt förmåga, oftast framstå försöken desperata och ansträngda. När det har fungerat har resultatet varit närmast mästerligt, se bara till den makalösa Birdman av Alejandro González Iñárritu, en film som Reitman också verkar vilja efterlikna till punkt och pricka. Men där Birdman är ett stycke genialisk film, som kombinerar komik, hysteriskt tempo och allmänt vansinne, blir spurterna och rusherna i Saturday Night mest utmattande, ensidiga och tröttsamma.
Reitman verkar själv inte klara av det extrema tempot. Centrala delar som personregi och distinkta karaktärer suddas nästan ut då filmen många gånger om är på väg att kapsejsa när Reitman tappar kontrollen. Istället för att retirera och försöka stabilisera det hela genom att sänka tempot och andas djupt agerar Reitman som en skållad råtta och varvar upp. Detta leder till en närmast sjuklig klippning som är så pass odisciplinerad att det framkallar åksjuka. Komik handlar till stor del om tajming, hur skämtet levereras och när. Denna viktiga lärdom har ignorerats totalt och inte ens filmens humor lyckas göra sig hörd i det totala kaos som omger filmen. Flera vassa repliker levereras så hastigt och krampaktigt att man endast kan rysa av obehag. Inte ens då sekvenser från det faktiska avsnittet ska imiteras blir resultatet något annat än obekvämt. Sedan görs den klassiska missen vad gäller att porträttera historiska figurer. Vi må alla veta vilka John Belushi, Billy Crystal och Chevy Chase är, men Reitman gör ingenting för att själv definiera dem, istället är de bara skyltdockor med slarvigt ditsatta namnskyltar.
Och då filmen är på väg att ta slut tappar Reitman besinningen. Den final som erbjuds är bortom det banala och så pass löjeväckande att man kan undra om filmens haschångor inte bara är ofarlig rök utan den genuina varan. Det skulle i så fall förklara varför filmen sjunker som skeppet Vasa och orsakar akut hyperventilation hos publiken.
Saturday Night vill visa på kaos och dysfunktion men lyckas med konststycket att förfalla till ett hopplöst sammelsurium. Detta är en soppa som får de allra sämsta och poänglösa SNL-segmenten att framstå som tidlösa klassiker i jämförelse.