9/10 2024
Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Playhouse)
En god vän tillika pensionerad musikjournalist gjorde mig uppmärksam på konserten. Hade blivit något strul i marknadsföringen om tidpunkt för detta exklusiva gig, varför det tyvärr var långtifrån fullsatt. Därmed uppstod en särskild sorts hjärtlig stämning på vad man kan definiera som en intim fusionfest. FORQ bildades 2014 av Michael League och Henry Hey och har sedan dess varit flitiga i studion. Fem album plus remix-utgivningar har släppts, varav den senaste kom i år. Deras frontman Henry Hey står på scen tillsammans med Jason JT Thomas bakom sitt glänsande trumset, gitarristen Jordan Peters samt Eli Menezes på elbas. De har meriter från bland andra Bokanté, Roy Hargrove, Marcus Miller och Richard Bona. De två sist nämnda som spelat med Lauryn Hills virtuosa band, är vikarier även om de medverkar på nya skivan. Duon var tvungna att lära sig sjutton låtar, vilket superproffsen grejade med ackuratess. De kom från Fasching och skulle resa vidare till Oslo. Och den nya konstellation har lirat tillsammans cirka fem gånger.
Kvartetten på keyboard, gitarr, elbas och trummor utgör ett av de omtalade sidoprojekt ledaren för Snarky Puppy initierat ( besökt Sverige flera gånger varvid det jublades för egen del över kollektivets bedrifter på Gmlstn Jazzfestival 2015). League som tilldelats Grammy fem gånger driver också skivbolag. Hans medgrundare Hey borde jag haft koll på. Klaviaturspelaren av rang kan titulera sig studiomusiker, låtskrivare, producent, arrangör, kapellmästare och som medlem på inspelningar av omtalade soundtrack. Lite overkligt att jag på väg hem kunde rikta några ord av tacksamhet till honom och då berätta att jag var där för att skriva om den spelning de genomfört nu, istället för 2020 när pandemin bröt ut. Känslan av surrealism bottnar i att han inte bara varit musikaliskt ansvarig för sentida verk skapade av David Bowie, utan haft samma avgörande roll hos Rod Stewart och George Michael samt bildat bandet Rudder där trumslagaren Keith Carlock ingår. Som sagt fullkomligt otroligt att jag hade missat vilken gigant i det fördolda jag träffade som hastigast.
Konserten är indelad i två set, varav första klockar in på en trekvart cirka medan andra avdelningen sträcks ut längre. Enbart eget material framförs och min sammantagna bedömning är att kvalitén varierar. Klyschan ojämnt passar eftersom det fanns magiska stunder, men också anonyma låtar vilka saknar egenskaper för att fästa. Ett par av dem, bland andra Duck People, har inspirerats av deras intresse för videospel. Ska sägas att jag satt nära scen, gladdes åt exemplariskt ljud. Finns dock fog för uppfattningen att fenomenet till trumslagare dominerade på ett sätt som var till nackdel för helheten med sin hårdhänta behandling av trumskinnen, sin massiva spelstil. På slutet släpper han loss sin energi fullkomligt, levererar ett furiöst solo man inte kan låta bli att benämna aggressivt.
I första låten sker en gradvis stegring av intensiteten. Groove mixas med sköna klanger och en hel del virtuosa inslag där man verkar trigga varandra. En beskrivning som lämpar sig för att beskriva vad som händer under kvartettens potenta, hänryckande samspel. Hey anför med behagligt och infallsrikt tonspråk likt kollegor som Jeff Lorber, Gary Husband och Alan Pasqua vilka jag också hört live. Han vill hävda att de är jazziga eftersom genren är ett uttryck format i stunden. Eftersom en komposition live kan låta aningen annorlunda varje gång, menar Hey att de likt improvisationsmusiker ägnar sig åt jazz, trots att de är genuint beatbaserade.
Noterar föga förvånad briljant teknik, något som aldrig får bli ett självändamål när musiker sammanstrålar. Musik är inte liktydigt med (cirkus)uppvisning. Hey ser till att klokt upprätthålla en sammanbindande balans mellan melodiska linjer och ekvilibristiska utbrott. Rytmläggare Jason JT Thomas måste ändå anses vara ett särfall. Hans blixtsnabba kaskader bländar, gör att jag ler förundrat över fabulös kapacitet, kan påminna om Jeff ”Tain” Watts fast utan att visa dylika chops. Förefaller befinna sig lika mycket utanför som inuti låtarna med sina konstanta makalösa fills. Ibland blev det dock för extremt genom att övergå till sanslöst hisnande show av upparbetade crescendon. Jag som skrivit miniporträtt om tio trumslagare, hänfördes av den vitale 80-åringen Billy Cobham nyligen och träffat nämnde ”Tain”; är som framgår kluven inför vad den otroligt skicklige JT Thomas uträttar i moment när han vräker på maximalt.
Uppseendeväckande många referenser infinner sig. I en låt får vi vägledning då den tillägnas Jim Beard som avled i år. Hans samarbeten med Steely Dan, Mike Stern och Wayne Shorter omnämns. Finns förstår fler namnkunniga samarbeten. Njuter av ett tema som påminner om en av Headhunters största hits och knockas av ett par utförligt svävande solon på slide av Peters, vilka i omgångar erinrar om bedårande sound i en anda av Jeff Beck och Dave Gilmour. Hans två längre solon där toner sträcktes ut blev aftonens clou. Eftersom keyboard/ synt och ekvilibristik på trumset med extra cymbaler växelvis genomgående agerar draglok påminner somliga stunder om Cobham/ Duke Project (särskilt live-plattan från 1976). Referenserna kan vara ett utslag av antingen slump eller influenser. I andra set uppstår ett mycket njutbart sjok med drag av progressive. Tänk Camel och den svävande sfären. En annan överraskande introduktion av stil för tanken till tillbakalutat behagligt sound ´a la Sergio Mendes.
Kikar igenom anteckningar från en exklusiv konsert som i långa stycken gjorde mig exalterad. Märker att jag uppskattar när det riffas friskt, när den ruggigt tajta kvartetten demonstrerar hur synkade de är och hur strukturer konstrueras genom spännande övergångar. Hey står för ett par ljuvliga intron medan vikarien på bas genomgående har en diskret roll, uppblandad med ett par raffinerade features. Fenomenal dynamik är ett kännetecken för FORQ, vars effektfulla urladdningar man minns efteråt. Hey berättar att gruppen på sistone införlivat sång. Vi hör i en låt hans ordlösa stämma. Finalen består av ett flyhänt framfört medley på äldre favoriter. Sofistikerade extranumret Echo hade deras frontman skrivit med Peters utsökta slidespel i åtanke.
