5/10 2024
Råda rum i Mölnlycke
Augustifamiljen under ledning av Stefan Sporsén behöver näppeligen någon närmare presentation. Läggs antalet tv-tittare från åren som husband i På spåret samman, med mastodontshowerna med Håkan Hellström på Ullevi och före dem återkommande konserter med olika gäster och enskilda H.H-spelningar på Liseberg, hamnar man på en svindlande hög summa. Har själv sett dem kanske 8-9 gånger. Vid sidan om listade sammanhang av spektakulär dignitet roar sig medlemmarna med enskilda, utvecklande projekt.
Kapellmästaren som jag träffat på Utopia när han sjungit jazzballader och lirat trumpet med sin kvartett) trakterandes trumpet och emellanåt piano omger sig med en illuster skara. På scen finns nye elbasisten Jonas Ljungqvist, för första gången i Sven-Bertil-programmet ordinarie trumslagaren Sylvester Schlegel (vid tidigare tillfällen har nestorn Benkt-Åke Nilsson, Sporséns styvfar suttit bakom trumsetet), multiinstrumentalisten Björn Almgren på tenor-, sopransax, congas, piano och kanske ytterligare instrument jag inte lade på minnet, Daniel Gilbert på gitarr som släppt plattor i eget namn och har ett förflutet hos Theodor Jensen och i Broder Daniel samt Simon Ljungman på akustisk gitarr och bouzouki med fler strängar på sin lyra än utrymmet medger att redogöra för (inte osannolikt att musikern, producenten och körledaren som jag 2008 bokade för ett Ted Gärdestad-program står för flera av arren). Augustifamiljens kvalitativa bredd och flexibilitet imponerar! Man lämnar aldrig en tillställning med dem beskviken.
Två ytterligare instrumentalister kompletterar den fylliga ljudbilden, gästar på violin respektive dragspel. Jag talar om genreöverskridande Amelie Evmark från Musica Vitae och dito genrefria Lisa Långbacka. Den senast nämnda har av undertecknad lovordats för vad hon uträttat i exempelvis LISAS. Dessutom frontar mångsidige Henrik Wallgren på sång och recitativ tillsammans med svensk-isländska Edda Magnason, anlitad som vokalist sätter hon sig också enstaka gång på pianopallen. Wallgren boende på Brännö har en brokig karriär bakom sig, vilket bekräftades storstilat härom veckan när han framförde eget vindlande material framför jazzig, sofistikerad pianotrio och därefter ackompanjeras av två post-punkiga, fräckt nervigt spelande kompisar från ORO hos 40-års jubilerande Musikens Hus. Edda Magnason har jag hört med Emil Jensen, i abstrakt svävande Kate Bush-influerade original på Stora Teatern, som sjungande konferencier på Jazzkatten-utdelning och jag drabbades förstås av Guldbagge-belönade porträttet i spelfilmen Monica Z av en begåvning som också spelat musikteater. Vid flera tillfällen har hon kompats av Augustifamiljen i På spåret.
Att konstellation kände sig manad att sammanställa en hyllning till Sven-Bertil Taube (1934-2022) – hade den goda vanan att avsluta Göteborgs Kulturkalas på Liseberg i många år vilket jag bevittnade flera år i rad – beror som bekant på lyckade samarbetet i nämnda, jättepopulära frågetävling 2011. Hur det uppstod genom telefonkontakt delger Sporsén oss dråpligt som ett omistligt ingångsvärde i deras turnerande tribut. Tackades ja till att sjunga den avskalade Neil Young-låt i moll vi får höra i högtalarna, när föreställningens 100 minuter utan paus är till ända. Fast lockbetet var ju erbjudandet om att göra sin fars Sjuttonde balladen, kaxigt deklarerande text vida spridd genom Cornelis, som emellertid Sven-Bertil inte hade framfört offentligt. Resten är som det brukar heta historia. Till saken hör att han blev om möjligt än mer folkkär efter medverkan i Så mycket bättre i TV4 2015.
Kläderna i vitt och beige bidrar till att rama in liksom snygg och stämningsskapande ljussättning. Och som framgår av ett par bilder inkluderas bildspel och video på backdrop. Att det jobbats med en visuell dimension förtjänar extra applåder. Bilder på hav och båtar, fyrar och natur varvas med film på strejkande arbetare, klipp ur Åppelkriget och huvudpersonens nuna. Videon till Så skimrande var aldrig havet rymde stor skönhet.
Inte utan att jag får ståpäls när den hyllade estradören tas in i handlingen och reciterar ur Lars Forsells numera klassiska översättning Ett sista glas, skotska folkvisan med flera hundra år på nacken. Sven-Bertil konfirmerar den korta stunden hur outstanding han var på att betona, varigenom han lyfte fram verser i visor på ett sätt ingen överträffade. Förmågan att frasera med närmast osannolik precision var förmodligen delvis sprungen ur den långa skådespelarkarriär som resulterade i två Guldbaggar. På mig imponerade han kolossalt när han uppträdde på Liseberg.
Henrik Wallgren gör avtryck i sina recitativ, fast vad beträffar att nå ut med visornas pregnanta formuleringar kommer varken han eller någon annan på scen riktigt nära Sven-Bertil. Wallgrens klarar hyfsat att navigera i vansklig vokal terräng. Men kring Min älskling måste frågetecken sättas. Simon Ljungman sjunger förvisso med ackuratess i bland annat vindlande Inbjudan till Bohuslän, Stefan Sporsén skapligt i Fritiof och Carmencita och Daniel Gilbert med frejdig charm i Sjuttonde balladen. Edda Magnason har riktigt bra kläm på utmanande harmonik. Dock, trots obestridlig talang snubblas på stavelser i en tungvrickande visa.
Tippar att medelåldern på Augustifamiljens publik är betydligt högre än vanligtvis. De appellerar här till sina föräldrars generation fast de stundtals modigt markerar sina rötter i en rocktradition. Kontrasten i och med övergångar till features på spröda melodiinstrument är hisnande. Min mamma född året före Sven-Bertil verkade ha avsevärd behållning av minnesaftonen. Allsången initierad i exempelvis Fritiof och Carmencita och rörande ledmotivet ur Äppelkriget väckte skapligt gensvar
. Finurligt upplägg att så många olika röster turas om att sjunga plus att kvinnorna bildade ljuvlig kör. Stefan Sporsén guidar oss med varsam hand, binder samman sångerna plus adderar relevanta anekdoter. Säger att Lars Forsell utgör en slags röd tråd och att vi inledningsvis tagits med till Irland/ Frankrike och Grekland. Främsta trumfkort i en mycket gedigen tillställning är valet av visor, djupet i programmets skiftningar och inte minst arrangemangens nyanser. Såväl visor i valsskrud som tango, snabb chanson, rumba och grekisk folkmusik exekveras med finess. Flera gånger gifter sig exempelvis dragspelets toner med violinen, även om instrumenten också färgar på egen hand.
Vad får vi då höra i deras representativa urval, deras färggranna palett? Jo passionerat vibrerande kompositioner av Mikis Theodorakis förekommer vid ett par tillfällen. Vidare en kongenialt bildsatt De fattigas piano (Léo Ferré), Ferlins klenod En valsmelodi samt Taube-familjens goda vän Olle Adolphsons vackra Nu har jag fått den jag vill ha. Att en rejäl portion Evert Taube serveras ingår ju i konceptet. Ofrånkomliga förekomsten av hans visor uppskattas mycket förstås.
Låt mig avslutningsvis nämna några höjdpunkter från en lika givande som kärleksfull konsertföreställning; Edda Magnasons hudlösa öppning med Ett sista glas, musikaliska kontrasterna som framträder i En valsmelodi och fler visor, kören i En sång om frihet, arret på Nu har jag fått den jag vill ha, sofistikerad tango-vibe i Fritiof och Carmencita, introt på sopransax i Så skimrande var aldrig havet med Magnason som sångsolist och hur det raffinerat följs upp på trumpet, violin och dragspel, successiva stegringen i Så länge skutan kan gå (Sam Vesterberg sjöng denna drabbande text på min fars begravning i Råda kyrka) samt suggestiva mästerverket Fragancia med Björn Almgren på congas och den värmande feedback som uppstod allra sist i signaturen till Äppelkriget, den tidlöst naiva motstånds-sången.