Et drømmespil
Av August Strindberg
Regi Anna Balslev
Koreografi Sebastian Kloborg
Scenografi & kostym Laura Løwe
Ljus Jonas Bøgh
Musik Viktor Dahl
Dramaturgi & Bearbetning Louise W. Hassing
Medverkande Asta Kamma August, Mikkal Arndt, Simon Kongsted, Christine Albeck Børge, Mikkel Lund, Ena Spottag, Marie Kildebæk, Sebastian Kloborg, Maria Kochetkova
Premiär på Det Kongelige Teater den 27 september 2024 och spelas till och med 12 nov 2024
Ibland kan Ett drömspel te sig lite som ett bättre hotell. Varje ny iscensättare gör sig lätt hemmastadd, helt i sin egen ordning, och det verkar, till synes, som att inga motkrav ställs på denne besökare. Det är därför inte så konstigt heller att olika uppsättningar av Strindbergs smärtfyllda vandringsdrama kan se så olika ut. Nu går Et drømmespil på Det Konglige i Köpenhamn och när Anna Balslev ska göra sig hemmastadd så blir det skandinavisk socialrealism. Vi har arbetat med att ”fjerne al konkret religion i stykket” står det i programmet.
När ridån går upp så är Indras dotter (Asta Kamma August) klädd som en dansk storstadsbo. Hon har kortbyxor, en svart pullover och en vit skjorta som sticker upp ur kragen. Bakom henne gapar den danska slätten mörk och månupplyst – det är dimma men här finns ingen riktig mystik. Vi får sedan träffa resten av kärngänget som vistas i detta drömlandskap där dekorer flyger som i en tavla av René Magritte. Officern (Simon Kongsted) är klädd som en soldat från napoleonkrigen, Portvakterskan (Mikkel Lund) rullstolsbunden och Affischören (Ena Spottag) har labbrock. Spelstilen är rak och klargörande. Asta Kamma August är tydlig och ibland vänder hon sig ut mot publiken som en sagoberättare när vi ska vandra genom tid och rum. Här lyckas coronakarantänen behandlas genom Strindbergs pessimistiska blick på det instängda äktenskapet. Vi går sedan igenom Officerns olika stadier under sin naiva men outtröttliga väntan på Victoria. Denna kärleksdikt om trängtande begär får ett nytt djup när han tvingas utstå en pardans mellan Han (Sebastian Kloborg) och Hon (Maria Kokhetkova). Vad händer egentligen med oss människor när vi tvingas vänta och vänta på något som vi vet kanske aldrig kommer att komma?
Föreställningen är ett välsnickrat verk i tidens anda. Blandningen av ljuset, dansen och solo-musiken, som artisten Marie Kildebæk sjunger, målar ett uppdaterat porträtt av den moderna människans nedtonade själsliv efter Corona. Det blir vackert men också dystert och öde. Kanske saknas det en lite mer akut och strävsam jakt på meningen i denna uppsättning av Ett drömspel. Vi har väl inte gett upp? Det är väl i ljuset av vår stora ’vilja till liv’ som drömmar uppstår. I en alltför uppgiven och instängd tillvaro kanske till och med drömmarnas verklighet tvinar. Var finns utopin i Anna Balslevs Et drømmespil?
…