Det kunde varit vi
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 oktober 2024
Regi och manus Björn Tjärnberg och Rebecca Brander
En charmig föreläsning som lyfter ett budskap om allas lika värde och att det också gäller en grupp som ofta sätts åt sidan i samhället: människor med intellektuella funktionshinder. I centrum i filmen står Ida Johansson, Emma Örtlund och Pär Johansson från Glada Hudik-teatern som gör en roadtrip genom Sverige där de undersöker hur det var att leva med en intellektuell funktionsnedsättning i en annan tid.
Jag kallar filmen för föreläsning då den så uppenbart har ett syfte att påverka tittaren, mer än att berätta något. Sådant blir sällan bra dramaturgi men med genom-charmiga Ida Johansson, Emma Örtlund och Pär Johansson blir jag varm om hjärtat. Deras livsglädje, öppenhet och rakt-på-sak ger hopp.
I början av 1900-talet skulle Sverige moderniseras. Tilltron till teknik och utveckling florerade och landet skulle effektiviseras. Det förde med sig tankar om att inte alla människor var lika viktiga. Tankar som formade en rasbiologisk ideologi som slog ut i full effekt under andra världskriget. Men innan dess påbörjades i Sverige en flytt av människor som hade intellektuella funktionshinder. Det kunde vara barn som hade Downs syndrom eller som hade epilepsi. Dessa skulle gömmas undan och placerades på olika anstalter. Tidigare hade dessa människor haft en plats i samhällena, det fanns alltid uppgifter som de kunde utföra och de tillhörde gemenskapen i bygden. Men nu blåste nya vindar och dessa människor skulle gömmas undan, inte bara i livet utan många, många begravdes i anonyma massgravar utan namn.
Ida, Emma och Pär besöker författaren Ola Larsmo som forskat kring hur människor med intellektuella funktionshinder behandlats genom historien. De får höra en berättelse om en pojke som togs från sina föräldrar när han vara fyra år. Han hade epilepsi och bedömdes av läkare behöva placeras på anstalt. I hans journal finns en stor hög med brev han skrev till sin mamma där han bad om att få komma hem. Brevet postades aldrig. Han fick leva hela sitt liv och känna sig övergiven. Hans öde är bara ett av många hjärtskärande livsöden. Det byggdes och inrättades många, många där intellektuellt funktionshindrade (sinnesslöa som de kallades) skulle förvaras för att hållas under det effektiva samhället.
Filmen slår förstås in öppna dörrar. I samhället finns nog en större öppenhet för människors olikheter idag än för hundra år sedan och Glada Hudik-teatern har gjort en stor insats. På SVT visas en brittisk tv-serie, Sherwood, där säsong två har en duktig skådespelerska med Downs syndrom. Världen ögon öppnas mer och mer för att det finns många olika sätt att vara människa på.
Fast samtidigt tror jag inte vi riktigt är framme vid ett samhälle där alla har lika värde. Det är inte helt ovanligt att kvinnor som kategoriseras som äldre första-gångs-föderskor erbjuds ett fostervattenprov som kan visa om fostret till exempel har Downs syndrom eller ryggmärgsbråck. Syftet med dessa prov är väl att ge de blivande föräldrarna möjlighet att välja bort barnet genom abort.
Emma Örtlund charmade många i filmen Catwalk där hon visar att också en tjej med Downs syndrom kan vara dansare. Nu är hon tillbaka, lika öppen och oemotståndlig.
Pär Johansson, Glada Hudik-teaterns grundare, säger om filmen:
– Det kunde varit vi bär på ett oerhört viktigt budskap som aldrig får glömmas bort, och därför är det viktigt att hålla det kollektiva minnet levande. Ju fler vi är som minns och berättar vidare om detta för kommande generationer, desto större är chansen att det inte händer igen.
Om Glada Hudik-teatern:
Glada Hudik-teatern arbetar sedan 1996 för att bryta normer, krossa fördomar, uppfylla drömmar och få människor att mötas. De blev kända för hela svenska folket genom filmen Hur många lingon finns det i världen, dokumentären Catwalk och nu senast dess uppföljare Livet efter Catwalk.