• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: Den sista musketören – en rolig äventyrsberättelse

12 april, 2012 by Redaktionen

Titel: Den siste musketören
Författare: Stuart Gibbs
Förlag: Wahlströms
Utgiven: 2012
ISBN: 978-91-32-16048-6

Greg och hans föräldrar blir falskt anklagade för mordförsök på kung Ludvig XIII. Greg lyckas fly men hans föräldrar blir förda till fängelset La Mort Triste. Det blir Gregs uppgift att rädda föräldrarna från att bli dödade. Han får hjälp av sina nyvunna vänner Aramis, Athos och Porthos. Själv blir han kallad D´Artagnan eftersom hans riktiga namn är så svårt att uttala och för att hans vänner tror att han kommmer från Artagnan. Men han kommer från Amerika och från 2000-talet.

Men nu utspelar sig historien i Paris på 1600-talet. Greg är 14 år och han och hans föräldrar har ofrivilligt gjort en tidsresa. Det är en skurk som har lurat dem och skurken följer med till 1600-talet och det är han som lurar kungen att tro att Greg och hans föräldrar är brottslingar. De fyra tonårspojkarna lyckas befria Gregs föräldrar och de får sedan uppdrag av kungen att bli hans privata vaktstyrka. Musketörernas uppdrag kan börja. Denna bok är del 1 i en serie om D´Artagnan, Gibbs, och hans vänner i Frankrike på 1600-talet. En bladvändare som är rolig att läsa.

Detta är en äventyrsberättelse för barn i åldern omkring 9 till 14 år, där både påhittade romanfigurer och verkliga människor från historien finns med. Man behöver inte ha läst de Tre Musketörerna för att följa med i handlingen men boken kan vara en bra introduktion till Alexander Dumas roman. Förutom att det finns spänning, finns här en beskrivning av livet på 1600-talet och om olika saker som skiljer mot ett liv på 2000-talet. Och det är mycket, till exempel tändstickor och bad.

Stuart Gibbs är en amerikansk författare som också arbetat som manusförfattare.

Text: Áslaug Myhrberg

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst Taggad som: Barnböcker, ungdomsböcker

Spökhotellet – skruvat och roligt

12 april, 2012 by Rosemari Södergren

Spökhotellet av Georges Feydeau
Regi Philip Zandén
Scenografi Lars Östbergh
Stockholms stadsteater, Stora scenen
Premiär 11 april 2011

Två par i medelåldern bor grannar och båda paren har det lite trassligt i sina äktenskap. Den ena mannen är intresserad av grannens fru och lyckas få med henne till ett hotell en natt, för att hon ska hämnas på sin man som enligt henne inte är tillräckligt intresserad av henne. Nu råkar slumpen göra att de hamnar på precis det hotell dit hennes man kommer samma natt för att han ska undersöka ett misstänkt fall av spöken.

Ja det låter som en knasig historia. Ännu knasigare och med ännu fler förvecklingar blir det.

Spökhotellet är en komedi och en fars, skriven av fransmannen Georges Feydeau 1894. Den är en av flera franska komedier som driver med en särskild slags pjäser som var vanliga på de franska teatrarna i mitten av 1800-talet. Handlingen utspelades i franska salonger i burgna hem där ofta en främling kom på besök och det mesta ställdes upp och ned, men i slutscenen ställdes allt till rätta. De nya komedierna av pjäsförfattare som Georges Feydeau drev med dessa och skruvade dem några varv till.

Spökhotellet kom till under en tid då stränga moraliska principer styrde och dubbelmoralen frodades bakom stängda dörrar. Att det därför är så många dörrar som öppnas och stängs i den här typen av fars blir som en metafor, om de många dörrar som var stängda och som skulle må bra av att öppnas i de borgerliga gemaken.

Det är inte direkt en föreställning jag går hemma efteråt och grubblar över. Visserligen är det på sätt och vis en rätt mörk bild av människorna som kommer fram: de flesta ljuger mer än de talar sanning och det är inte många som har ärliga relationer till varje sig familj eller vänner. Men jag känner att det är inte med sådana glasögon jag ser eller bedömer den här föreställningen. Den är rolig och för att den ska fungera kräver det att skådespelarna har tajming i sitt samspel – och det har de. Lennart Jähkel som herr Pinglet är klockren, ful och beräknande och Michael Segerström är som alltid bra i sin roll som den sliskiga hotellportieren Bastien. Maria Salomaa gör den rejält bortskämda hemmafrun Marcelle, som bara vill ha mer uppmärksamhet. En biroll, men riktigt lustig sådan, är kommissarie Boucard som Ulf Eklund gör med den äran. Han får dessutom utrymme till ett litet soloparti där han tveklöst inspirerat av Peter Sellers berömda Rosa Pantern. Oj vad jag skrattade.

Framför allt ser jag föreställningen som en underhållande komedi även om vissa paralleller med vår tid går ändå att dra. Handlingen utspelar sig från början i en tid i Frankrike då Paris blomstrade. Frankrike tjänade bra på att vara en kolonialmakt och de nyrika borgarna levde i välstånd, fast samtidigt hade allt gått fort och många kom från landet och var innerst inne rädda för att avslöjas som de lantbor de egentligen var. Välståndet vilade på en bräcklig grund, därför gick alla omkring på tå utan att säga saker vid dessa rätta namn. Att sopa problemen under mattan blir i längden ohållbart.

Förutom duktiga skådespelare tyckte jag om scenografin. I första akten utspelas handlingen i familjen Pinglets ljusa lägenhet och en stor del av andra akten i hotell Friheten, som kom fram genom en snillrik användning av vridscenen: hela hotellet visade sig finnas på andra sidan vridscenen. Ett riktigt spökhotell med läskig trappa.

Spökhotellet blir väl säsongens familjeföreställning – en komedi där alla i familjen hittar något att skratta åt.

I rollerna:
Pinglet Lennart Jähkel
Paillardin Jacob Nordenson
Mathieu Tomas Norström
Maxime Jörgen Thorsson
Boulot Kalle Malmberg
Bastien Michael Segerström
Kommissarie Boucard Ulf Eklund
Chervet m fl roller Siri Hamari
Ernest Joakim Gräns
Marcelle Maria Salomaa
Angélique Tova Magnusson
Victoire Ida Steén
Elever från scengymnasiet Kristina Falkborg
Naddine Edman
Tuva Maja Jansson
Wilma Enegren Ekström
Stella Hildersten
Arnold Vestin
Gustaf Asplund
Jonathan Bjuggfält
Niklas Smålänning
Alfred Stedt

Foto: Markus Gårder

Läs även andra bloggares åsikter om teater, komedi, fars, Stockholms stadsteater, recension, teaterrecension

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: fars, Komedi, Recension, Stockholms stadsteater, Teater, Teaterrecension

Efter att ha läst ”Ett partis fall och uppgång” av Anders Pihlblad – undrar jag om Pihlblad ställde den viktiga frågan

11 april, 2012 by Redaktionen

Ett partis fall och uppgång
Författare: Anders Pihlblad
Formgivare: Lottie Hallqvist
Förlag: Natur & Kultur
Bandtyp: Inbunden
Språk: Svenska
Utgiven: 201204
Antal sidor: 335
Upplaga: 1, Vikt i gram: 518
ISBN10: 9127132641
ISBN13: 9789127132641

Det märks att Anders Pihlblad är journalist. Språket är enkelt, fokus finns i handlingen, det är en lättläst bok.

Trots att boken ska handla om tidsperioden 2002-2006 får vi även en hel del av den bakomliggande historien. Insprängt lite här och var finns historiska tillbakablickar. Uppbyggnaden är inte helt olik den dramaturgi som framgångsrikt används i film och TV. Berättelsen om Anders Borgs svensexa är en liten pärla.

Jag slås av hur kort minnet är. Jag får upprepade ”Javisst-ja-upplevelser”. Ett sånt exempel är Tove Lifvendals attack på den moderata partiledningen efter valet 2002. Däremot var det en nyhet för mig att Prime PR varit med och slipat formuleringarna.

Detta är en bok för politiska nördar som vill veta mer. Det politiska spelet kan ibland vara som att titta på en film genom en skärm med hål som oupphörligt rör sig. Utifrån ser vi bara delar av den helhet vi ibland kan ana, men Pihlblad lyckas lyfta bort skärmen och visa oss sammanhang och detaljer som i många fall ger en annan bild av skeenden vi trodde oss känna till.

Efter att ha läst boken sitter jag med två frågor. En som kan besvaras och en som är omöjlig att besvara.

Vi börjar med den omöjliga.
Var Reinfeldt nödvändig?
Eller rättare sagt, vad hade hänt om inte Reinfeldt funnits till hands? Jag ser två vägskäl:
Fredrik Reinfeldt vann striden mot Ulf Kristersson med tre röster. Om två personer bytt sida hade Reinfeldt förlorat striden. Vad hade då hänt med hans karriär.
Reinfeldt hamnade i partiets frysbox på 90-talet. Reinfeldt valde att kämpa på men det fanns säkert erbjudanden att säga ja till.
Säg att Reinfeldt förlorat striden med tre röster och valt att stiga av rikspolitiken. Ponera att alla andra funnits på plats 2002, förutom Reinfeldt – ven hade i det läget blivit partiledare? Hade det påverkat utvecklingen markant, eller hade Nya Moderaterna bara haft en annan partiledare med ungefär samma politik? Ingen vet, men det är fascinerande att inse hur små marginalerna är.

Vem betalade?
Fram till 2006 tog moderaterna emot anonyma gåvor.
”Det kunde vara ett par hundratusen som kom in. Pengarna var inte spårbara, säger Sven-Otto Littorin” Sid 233
Littorin uppger att moderaterna aldrig haft problem med anonyma gåvor eftersom en okänd inte gärna kan kräva något i gengäld.
Jag frågar mig om ingen i den moderata partiledningen verkligen visste var pengarna kom ifrån. Jag finner det otroligt att någon skulle slänga in den sortens pengar utan att ha underhandskontakter med någon inom partiet.

Pengarna betaldes in på partiets konto. Via banken kan man spåra från vilket konto överföringen kom, såvida ingen kom in på en bank med 250.000 kronor i en portfölj. Pengarna kan ha kommit från utländska nummerkonton med hög banksekretess, vilket gör det omöjligt att spåra avsändaren.

Det är synd att inte Pihlblad ställde frågan om de inte var rädda för att motta svarta pengar. Om givaren är anonym kan mottagaren inte veta om pengarna de får ett resultat av skatteflykt eller ekonomisk brottslighet.

Frågan huruvida ett parti som aspirerar på att vara statsbärande kan vara uppbyggt med hjälp av svarta pengar borde kittla var journalist nyhetsnäsa. Om Pihlblad ställde de frågorna eller inte, anges inte i boken. Kanske kommer det i uppföljaren.

Text: Peter Johansson

Läs även andra bloggares åsikter om Anders Pihlblad, Moderaterna, Reinfeldt, svarta pengar, partibidrag, bokrecension, bokblogg

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Anders Pihlblad, Bokrecension, partibidrag, Reinfeldt, svarta pengar

Battleship – en orgie i explosioner och VM i klichéer

11 april, 2012 by Rosemari Södergren

Battleship
Betyg 1
Premiär 11 april 2012

Att göra film av ett storsäljande spel är säkert ett kommersiellt bra trix men konstnärligt är det inte särskilt lyckat. Inte när det handlar om ett pangpangspel som går ut på att få iväg så många granater som möjligt och att skjuta motståndarens farkoster i luften. För explosioner och granater är vad filmen ”Battleship” bygger på. Det kan roa den som roas av det slags spel, men som koncept för ett filmmanus är det inte särskilt hållbart. Att spela på högsta volym, att klicka på max tangenter hela tiden gör tittaren uttröttad. En bra film behöver variationer och viloperioder. Det finns det inte mycket av i den här filmen som mest ger intrycket av att ha hamnat mitt i ett spel.

Jag undrar om ens den mest inbitna Battkeshipsfan roas av att sitta och se explosion på explosion. Är det inte roligare att spela själv i så fall? När regissören Peter Berg nu fått en jättebudget och får besätta rollerna med världsskådespelare och har tillgång till duktiga effekt-makare: varför inte också anstränga sig för att få till ett manus som inte är helt fullspäckat med klichéer och förutsägbar handling?

Handlingen består av två delar: Alex Hopper (fantasilöst spelad av Taylor Kitsch) är en riktig looser, en dumskalle som inte kan göra något rätt och dessutom är stöddig blir förälskad i en hög marinofficers dotter, en tjej som han inte borde ha något gemensamt med och inte borde ha någon chans hos alls. Alex bror Stone (spelad av Alexander Skarsgård) är däremot en välartad ung man som tar hand om sin idiotiske bror och ser till att Alex tar värvning tillsammans med honom i flottan.
Att Alex under filmens gång ska genomgå en förändring och bli en riktig hjälte, det är liksom hela konceptet och helt enligt mallen. Vi har sett det förut. Om vi köper berättelsen beror mer på hur bra detta skildras.
Den andra handlingen är utomjordingarna som anfaller jorden och som vår planet (tja egentligen amerikanska flottar, armen och flyget) slåss mot för allas vår överlevnad.

Vad är det med världen och den amerikanska filmindustrin som släpper den ena krigshyllande och våldsförhärligande filmen efter den andra? Förra veckan kom Wrath of the Titans och de har varit en hel del vålds- och arméhyllande filmer i år. Är biopubliken så puckad att den betalar för denna smörja?

Det började så bra, de första tjugo minuterna. Jordens vetenskapsmän har hittat en planet i rymden som har
liknande förutsättningar för liv som jorden, med samma avstånd till sin sol. Under stor mediabevakning invigs utrustning för att sända kommunikation till denna planet. Under inledningen fick vi också lära känna huvudrollsinnehavaren Alex Hopper och hans bror Stone Hopper.
Att sedan huvudrollen är en ovanligt puckad ung man som alltid sabbat allt för sig själv och sina närmaste, det skulle ju kunna vara roligt, fast det är något med Taylor Kitsch som spelar Alex som gör att jag inte känner något engagemang för karaktären. Han är för jobbig för det.
Men ändå: det är bra filmat och spänningen trappas upp och det är humor och värme. Det kunde blivit bra. Men sedan kommer det: Kliche på kliche och en orgie i explosioner.

Finns det människor som på allvar idag står för dessa ålderdomliga ideal? Friar unga män i USa genom att anhålla om kvinnans hand hos hennes far? Den dag utomjordingar kommer till jorden, är armén det enda vi har att möta dem med? Är krig människans enda hopp?

Liam Neeson är en bra skådespelare, men som Amiral Shane är han en löjlig figur, fast det tror jag inte är avsiktligt. Huvudrollsinnehavaren är nästa som inte heller imponerar, Taylor Kitsch springer omkring med samma uttryck av förvånan hela tiden . Alexander Skarsgård får dock godkänt för sin roll Stone Hopper och Rihanna fungerar, fast hon verkar mest vara ett alibi för att någon kvinnoroll ska finnas med överhuvudtaget förutom Alex flickvän.

Läs även andra bloggares åsikter om Battleship, Alexander Skarsgård, Rihanna, film, spel, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Alexander Skarsgård, Battleship, Filmrecension, Rihanna, Scen, Spel

Kum av Henrik Tord – svår att släppa ifrån sig

10 april, 2012 by Redaktionen

Titel: Kum
Författare: Henrik Tord
Förlag: Ordfront
Utgiven: 201204
ISBN10: 9170376204
ISBN13: 9789170376207

Att tappa bort ett barn är så lätt. Man vänder sig om, och som genom ett trollslag är ungen borta, försvunnen och det spårlöst. Paniken sprider sig inombords och på några sekunder inser man att allt man trodde om att ha kontroll över tillvaron är bortblåst. Just när man är på väg att bryta samman plirar ungen fram bakom en hylla, och hjärtat kan så sakteliga söka sig nedåt mot sin sedvanliga plats.

Henrik Tord har knåpat ihop en roman som bygger på samma känsla av maktlöshet som den förälder som tappat bort sitt barn upplever. Men här förvandlas mardrömmen till verklighet, i ett smutsigt, svettigt och djupt korrumperat Sydostasien. Boken heter Kum (som betyder oproportionerlig hämnd och tydligen inte ska vara alldeles ovanligt i Kambodja där stora delar av boken utspelar sig), är en thriller och rör sig hemtamt mellan olika klasser och livsöden när ett svenskt par på några års utlandsjobb får uppleva hur dottern blir bortrövad.

Barn blir handelsvaror i sexindustrin, vuxna brottas med sina egna olämpliga lustar eller funderar över var deras medmänsklighet tog vägen. Behovet av hämnd blir omättligt, och med 35 graders värme och hög luftfuktighet – vem kan klandra den blodtörst som boken är döpt efter?

En rik affärsman, utled på livet efter att redan ha skruvat upp alla reglage i livet på max, som testat oskulder från Asiens alla obskyra hörn. En nordvietnamesisk bordellägare och före detta soldat, för evigt fast i den tunnel där han offrade sin mänsklighet för några decennier sen. En ung kambodjan, vanställd och fylld av hämnd. Och ett svenskt par, på väg att glida isär efter ett liv utan några större prövningar, på det stora jobbäventyret i Asien. Uppställningen för spänningslitteratur är given, och även om det är många karaktärer som ska trängas i Tords bok lyckas han ge djup åt de viktigare, så pass att man några gånger hoppas att till och med de allra mest hopplösa ska nå en slags vändning och uppgörelse inom sig själva innan hämnden hunnit ikapp dem.

Tre historier löper parallellt och blir senare inflätade i varandra, med kolliderande världar som dödligt resultat. I sådana krockar är det få som kommer undan, och Tords roman är inget undantag – i slutändan är de flesta någon slags gärningsman, på något sätt tvingade till delaktighet i ett maskineri de innerligt hatar.

Det finns en enda liten brist i boken. Kanske skulle skildringarna av karaktärernas tankar kunnat vara lite mindre utförliga, något som jag stör mig på genom hela boken.

Men jag sugs ändå in i dem, suggererar dem framför mig och känner hur boksidorna liksom klibbar ihop när den fuktiga och tryckande värmen från Sydostasien sprider sig till mig. Engagemanget med de utsatta människorna i verklighetens Sydostasien lyser igenom och gör boken om möjligt ännu svårare att släppa ifrån sig.

Text: Johan Ranstam

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1221
  • Sida 1222
  • Sida 1223
  • Sida 1224
  • Sida 1225
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in