Ett partis fall och uppgång
Författare: Anders Pihlblad
Formgivare: Lottie Hallqvist
Förlag: Natur & Kultur
Bandtyp: Inbunden
Språk: Svenska
Utgiven: 201204
Antal sidor: 335
Upplaga: 1, Vikt i gram: 518
ISBN10: 9127132641
ISBN13: 9789127132641
Det märks att Anders Pihlblad är journalist. Språket är enkelt, fokus finns i handlingen, det är en lättläst bok.
Trots att boken ska handla om tidsperioden 2002-2006 får vi även en hel del av den bakomliggande historien. Insprängt lite här och var finns historiska tillbakablickar. Uppbyggnaden är inte helt olik den dramaturgi som framgångsrikt används i film och TV. Berättelsen om Anders Borgs svensexa är en liten pärla.
Jag slås av hur kort minnet är. Jag får upprepade ”Javisst-ja-upplevelser”. Ett sånt exempel är Tove Lifvendals attack på den moderata partiledningen efter valet 2002. Däremot var det en nyhet för mig att Prime PR varit med och slipat formuleringarna.
Detta är en bok för politiska nördar som vill veta mer. Det politiska spelet kan ibland vara som att titta på en film genom en skärm med hål som oupphörligt rör sig. Utifrån ser vi bara delar av den helhet vi ibland kan ana, men Pihlblad lyckas lyfta bort skärmen och visa oss sammanhang och detaljer som i många fall ger en annan bild av skeenden vi trodde oss känna till.
Efter att ha läst boken sitter jag med två frågor. En som kan besvaras och en som är omöjlig att besvara.
Vi börjar med den omöjliga.
Var Reinfeldt nödvändig?
Eller rättare sagt, vad hade hänt om inte Reinfeldt funnits till hands? Jag ser två vägskäl:
Fredrik Reinfeldt vann striden mot Ulf Kristersson med tre röster. Om två personer bytt sida hade Reinfeldt förlorat striden. Vad hade då hänt med hans karriär.
Reinfeldt hamnade i partiets frysbox på 90-talet. Reinfeldt valde att kämpa på men det fanns säkert erbjudanden att säga ja till.
Säg att Reinfeldt förlorat striden med tre röster och valt att stiga av rikspolitiken. Ponera att alla andra funnits på plats 2002, förutom Reinfeldt – ven hade i det läget blivit partiledare? Hade det påverkat utvecklingen markant, eller hade Nya Moderaterna bara haft en annan partiledare med ungefär samma politik? Ingen vet, men det är fascinerande att inse hur små marginalerna är.
Vem betalade?
Fram till 2006 tog moderaterna emot anonyma gåvor.
”Det kunde vara ett par hundratusen som kom in. Pengarna var inte spårbara, säger Sven-Otto Littorin” Sid 233
Littorin uppger att moderaterna aldrig haft problem med anonyma gåvor eftersom en okänd inte gärna kan kräva något i gengäld.
Jag frågar mig om ingen i den moderata partiledningen verkligen visste var pengarna kom ifrån. Jag finner det otroligt att någon skulle slänga in den sortens pengar utan att ha underhandskontakter med någon inom partiet.
Pengarna betaldes in på partiets konto. Via banken kan man spåra från vilket konto överföringen kom, såvida ingen kom in på en bank med 250.000 kronor i en portfölj. Pengarna kan ha kommit från utländska nummerkonton med hög banksekretess, vilket gör det omöjligt att spåra avsändaren.
Det är synd att inte Pihlblad ställde frågan om de inte var rädda för att motta svarta pengar. Om givaren är anonym kan mottagaren inte veta om pengarna de får ett resultat av skatteflykt eller ekonomisk brottslighet.
Frågan huruvida ett parti som aspirerar på att vara statsbärande kan vara uppbyggt med hjälp av svarta pengar borde kittla var journalist nyhetsnäsa. Om Pihlblad ställde de frågorna eller inte, anges inte i boken. Kanske kommer det i uppföljaren.
Text: Peter Johansson
Läs även andra bloggares åsikter om Anders Pihlblad, Moderaterna, Reinfeldt, svarta pengar, partibidrag, bokrecension, bokblogg