• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Dexters kamp är vår egen

8 maj, 2012 by Redaktionen

Vinjetten är glasklar.

Närbilden på kniven som skär genom ägget. Den enstaka blodsdroppen i handfatet när rakhyveln kommit för nära skäggstubben. Händerna som drar åt skosnörena hårt, så hårt att knogarna vitnar. Spänningen mellan vardagliga morgonrutiner och den alltid lurande döden går inte att missa. Till slut äntrar huvudpersonen själv scenen, går med ett inställsamt leende ut genom dörren och tar sig an dagen. Vi vet redan hur den kommer att sluta: med orimliga mängder gladpack, någon fastnaglad på det berömda bordet – och en slaktarkniv genom hjärtat. En katharsis både för hjälten och oss som tittar. Han lyckades igen!

I Dexter är protagonisten nämligen inte bara snygg och kompetent (och kriminaltekniker – ett yrke som fullkomligt exploderat i TV-rutan sedan seklets början). Han är även seriemördare. En identitet som kommer inte från något överlagt val (även om hans döde insnöade adoptivfar lärt honom att bara ta kål på the bad guys), utan från en inre, kolsvart drift. Blodtörst. En ”dark passenger”, som får honom att njuta av att se livsgnistan slockna i sina offers ögon.

Det är alltså honom vi hejar på. Till skillnad från det oändligt antal polisserier (tänk Beck/Wallander/Holt med flera bara i Sverige) som går ut på att fånga den ena bestialiska psykopaten efter den andra, jublar vi varje gång Dexter kommer undan med ännu en liksäck. Ju utdragnare katt och råtta-kamp, desto gladare TV-publik.

Varför i hela fridens namn då?

En förklaring till Dexters omåttliga popularitet (i USA följs serien av 2,5 miljoner tittare) är – rafflande nog – sympati. Till skillnad från Hannibal Lector, en annan folkkär galning som vi fascineras av på film men knappast vill bo granne med, är Dexter en kille de flesta av oss gärna träffar över en latte en regnig dag. Att han är duktig på sitt jobb, håller sina blodprovstroféer prydligt ordnade och står ut med sin impulsiva syster är alla eftersträvansvärda egenskaper i dagens mångabollariluften-samhälle. Dexter är en kille att luta sig mot när det blåser. Bara att han jobbar inom polisen visar att han vill väl – egentligen.

Men så var det ju det där med mördandet. Som gör Dexters liv till en ständig kamp, för att jämka sin inre passion med omvärldens normer och krav.

Och det är här hemligheten ligger!

I Dexter lyser våra egna tillkortakommanden igenom. Liksom honom känner vi oss alla som riktiga UFO:n då och då, som att inte en levande själ förstår vad vi tänker och går igenom. På universitetet är vi rädda för att bli avslöjade som en intellektuell bluff, i mammagruppen för att inte ha tillräcklig pli på våra telningar, på Facebook för att inte få tillräckligt många likes på våra fredagsmysmedfinastebästisen-bilder. Och det lär inte finnas någon som inte har tvekat över om känslorna är de rätta inför livspartnern/karriärvalet/bostadsorten. När Dexter ser ett kramande par och konstaterar att ”They make it look so easy, connecting with another human being. It’s like no one told them it’s the hardest thing in the whole world.” slår en sträng av igenkänning an hos den mest förhärdade TV-tittare. Vem kan egentligen döma honom? Må den som är utan osäkerhet kasta första stenen.

Dessutom får han oss att slappna av. I jämförelse med Dexters livspussel ter sig våra egna dagishämtningar och evinnerliga vadskavihatillmiddag-frågor som riktigt överkomliga. Falukorven må ha blivit kvar på kassabandet i affären – vi behöver åtminstone inte manipulera bevis för att slippa dödsstraff. Efter Let’s Dance kan vi lugnt somna i TV-soffan, utan att behöva ge oss ut med båten för att dumpa ett lik i havet.

Förhoppningsvis.

Text: Annika Taesler

Läs även andra bloggares åsikter om Dexter, tv, kriminalitet, brott, seriemördare, polis

Arkiverad under: Recension Taggad som: brott, Dexter, Kriminalitet, polis, seriemördare, tv

Dark Shadows – recensionen

7 maj, 2012 by Rosemari Södergren

Dark Shadows
Betyg 3
Sverigepremiär 11 maj 2012

Jo det låter kul: Tim Burton har regisserat och Johnny Depp spelar en 200 år gammal vampyr, Barnabas Collins, som kommit tillbaka efter att ha varit inlåst i nästan 200 år. Han söker upp sin familj som bor kvar i slottet hans far en gång byggde, ett slott nu är ett ruckel och familjen är dysfunktionell i allra högsta grad.
Bara tanken att en person blev inlåst i en kista under 1770-talet och sedan kommer ut 1972 sätter ju igång fantasin – och när det handlar om Tim Burtons filmskaparfantasi då har vi höga förväntningar.

En film ska betygsättas eller bedömas i sin helhet. Det är lite synd. Om jag skulle betygsatt Dark S efter första tredjedelen hade det utan tvekan blivit betyg 5 av 5. Skulle jag gjort bedömningen efter halva filmen hade det blivit betyg 4 – men när betyget nu ska sättas efter att jag sett filmen i sin helhet blir det betyg 3.

Tim Burton är mästare på att iscensätta skrämmande mardrömslika miljöer. Han gör det lika elegant som alltid och i början av filmen roas jag av dess snygga inledning.

Johnny Depp spelar den unge Barnabas Collins, en bortskämd överklass-slyngel som gör misstaget att utnytta en av tjänsteflickorna sexuellt. Det är inte vilken tjänsteflicka som helst, utan en häxa. När Barnabas inte vill säga att han älskar henne och dessutom ännu värre gifter sig med en annan ung kvinna – då blir det för mycket. Häxan Angelique Bouchards ( spelas av Eva Green) dödar hans fru och förvandlar honom till en vampyr och begraver honom levande.

Jag hade läst om filmen inför pressvisningen och dess handling är inte helt obekant eftersom den bygger på en klassisk tv-serie med samma namn. Trots att jag visste vad som skulle hända njöt jag av bilderna, miljöerna och skådespelet. Men som helhet, som en berättelse för en film, blev den långtråkig när halva filmen hade gått. Jag kan tänka mig att den passar bättre i tv-serieformatet, med kortare avsnitt som bygger på krocken mellan 1700-talsmänniskan och människorna under 1970-talet.

Tim Burtons fru Helena Bonham Carter har som ofta i hans filmer en roll, här som en alkoholiserad läkare. Det är inte hennes glansroll, det måste erkännas. Johnny Depp däremot är filmens största behållning.

Jag kan irritera mig på när det är delar i berättelsen som är ologisk. Då menar jag inte sådant som vampyrer – utan saker som är ologiska i sammanhanget. Att en häxa kan förtrolla någon till vampyr är väl inte direkt korrekt – vampyrer blir väl vampyrer genom att de blir bitna av vampyrer? Jag undrar också över Barnabas familj. I början av filmen såg vi honom tillsammans med hans mamma och pappa, men vi såg aldrig några syskon till honom. Hans fru dog utan att vi fick se att de hade några barn. Hur kan han då ha familj tvåhundra år senare?

Kanske den som är ett stort fan av vampyrer uppskattar filmen i sin helhet.
för min del tycker jag den tappade i andra halvan och slutuppgörelsen var i typisk överdriven amerikansk hollywoodstil och ger mest ont i huvudet av alla fyrverkerier.

Läs även andra bloggares åsikter om Johnny Depp, Tim Burton, Dark Shadows, vampyrer, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Dark Shadows, Filmrecension, Johnny Depp, Tim Burton, Vampyrer

Neds – en diskbänksrealistisk käftsmäll

6 maj, 2012 by Rosemari Södergren

Titel: Neds
Betyg 4
Släpps på dvd och bluray 9 maj 2012

”Neds” är en hård skildring av klass-samhället och det nästintill omöjliga att ta sig ur socialt utanförskap och är skrivet och regisserat av den brittiske samhällskritiske regissören och skådespelaren Peter Mullan som själv spelar rollen som den försupne våldsamma fadern.

Handlingen utspelar sig i 1970-talets Glasgow, i Skottland. Skolpojken John är huvudkaraktären och filmen börjar med att han hyllas på skolavslutningen, han är en av de elever som gjort bäst ifrån sig och får ett pris för att han varit duktigast i sin klass. Han mamma, lillasyster och moster är med honom på skolavslutningen. De strosar omkring på skolgården tillsammans med John, tar en bild tillsammans med skolans rektor. John har en strålande framtid, eller? Under ytan anar vi något, vi känner att det är något som inte stämmer i alla fall. Plötsligt, när John står ensam en stund, kommer en ung man med tröja med luva över huvudet och lutar sig mot John och viskar åt honom att han ska få stryk, han ska bli dödad när han kommer till den nya skolan i höst.

John berättar inte om hotet för sin mamma eller moster, men han blev rädd. När han sitter hemma i lägenheten och mostern talar med honom om hans framtid, om att han kanske borde bli journalist och mostern öser över honom argument om att han kan bli vad han vill, då svarar han väldigt buttert, enstavigt.
Det är en suverän scen som känns i magen. Mosterns på gränsen till hysteriska försök att indoktrinera självförtroende i John får oss att känna att där finns mycket under ytan. Johns pappa kommer in i rummet för att hämta något. Fadern säger inget, är bara där en kort stund, men han påverkar hela atmosfären, allt blir tyst den stunden.

Scenen förebådar det vi senare får veta, att pappan är svårt alkoholiserad och dessutom misshandlar han sin fru, Johns mamma. Det är ett tungt socialt arv John bär med sig. Dessutom har han en äldre bror, Benny, som sporadiskt är hemma. Benny är en gangster och är ute och slåss.

Benny är den person John vänder sig till för att få hjälp mot hotet att bli slagen när han börjar i den nya skolan. Benny och en av hans gängkamrater misshandlar den hotande unge mannen medan John får se på.

Det är dock inte bara en fördel att ha en gangster till storebror. När John börjar i nya skolan blir han inte placerad i klassen med de bästa eleverna, trots att han har toppenbetyg. Rektorn litar inte på John, eftersom han är bror till Benny som relegerats från skolan.

Kan John bryta det sociala arvet när klass-klyftorna är så starkt fixerade i det skotska samhället? Han bor i ett fattigt området med en alkoholiserad far, en kriminell bror och med våldsamma ungdomsgäng i området. John sliter hårt för att göra bra ifrån sig i skolan, tar sig upp i den bästa klassen och under ett sommarlov blir John vän med en ung man från överklassbakgrund. Den rike unge mannens mamma uppskattar dock inte vänskapen och stänger dörren för den. Där någonstans brister det för John.

Neds är en förkortningar av ”Non-Educated Delinquents” – vilket säger en hel del. När våldet, gängmentaliteten, drogerna och kriminaliteten hugger tag i ungdomarna hänger de inte med i skolan längre. Utbildning är vägen till en bättre framtid. Att hålla fast vid att utbilda sig när alla krafter motarbetar de unga från de socialt utsatta områdena – det kräver en omänsklig styrka, nästan.

”Neds” har beskrivits som ”en diskbänksrealistisk käftsmäll” och den har belönats med BAFTA för Bästa manus och Bästa regi. Utan tvekan är det en stark film som jag tror ingen kan se utan att bli berörd. John är inte någon ängel, som tittare kan jag känna ilska mot honom redan i början när han låter sin bror misshandla den unge mannen som hotat honom. Samtidigt förstår jag varför han gör så. Ur hans synvinkel är det enda vägen att gå. Vem av de vuxna skulle kunna skydda honom bättre?

Filmens styrka ligger också i att John är mänsklig, han gör dumheter, han tappar sugen – och ändå finns där lite hopp. Där finns en kraft i honom som vill något mer.

Läs även andra bloggares åsikter om film, Peter Mullan, diskbänksrealism, Glasgow, klassklyftor, ungdomsgäng, samhälle

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: diskbänksrealism, Glasgow, klassklyftor, Peter Mullan, samhälle, Scen, ungdomsgäng

Get the Gringo – Gibson återvänder i en våldsam röra

6 maj, 2012 by Redaktionen

Get the Gringo
Betyg: 2
Regi: Adrian Grunberg
Sverigepremiär: 11 maj

Det var ett tag sedan Mel Gibson senast syntes på bioduken i Sverige. Jodie Fosters handdockdrama The Beaver (jag har inte sett den, men det hela låter mycket underligt) som kom förra året gick aldrig upp på svenska biografer. Men nu återvänder Gibson alltså i actionrullen Get the Gringo, regisserad av Adrian Grunberg.

Gibson spelar den råbarkade förbrytaren Driver som, efter en kupp, lyckas krascha rakt igenom den mexikanska gränsen med en bil full med stulna pengar. Detta får till följd att han blir tillfångatagen av den mexikanska polisen och förs till El Pueblito, ett märkligt fängelse som mer påminner om en egen, inhägnad liten stad. Driver anpassar sig snabbt till livet i El Pueblito men vill givetvis ändå komma därifrån så snabbt som möjligt. Han lär känna en pojke som, visar det sig, sitter på dyrbar information som skulle kunna hjälpa Driver att fly. Dock leder denna nyvunna bekantskap till att han nästlas in i nya, allt trassligare problem. Dessutom har han även en korrumperad tjänsteman från den amerikanska ambassaden i hasorna, och männen, vars pengar han stulit, börjar också bli till besvär. Kontentan är att Driver hamnar mitt i en enda våldsam röra, som hans en aning levnadströtta voice-over löpande fäller cyniska kommentarer om.

Jag är inte helt såld på Get the Gringo, det känns som att både Gibson (som även har varit med och skrivit manuset) och Grunberg försöker för mycket. Filmen vill vara hård och brutal, blodstänk flyger fram i slow motion och barn röker. Men till skillnad från tillexempel förra årets mästerliga våldsorgie Drive, som man får blåmärken bara av att titta på, känns Get the Gringo mest bara ansträngd. Filmen har överhuvudtaget inte gjort något bestående intryck på mig och några timmar senare är den redan glömd.

Dock bör jag väl inte döma ut filmen totalt. Den är helt klart spännande och fartfylld, och det är faktiskt förvånansvärt ont om tråkiga actiondialogklichéer. Skådespelarinsatserna är helt okej, och det känns praktiskt att Gibsons karaktär är så pass osympatisk att jag slipper anstränga mig för att försöka känna medkänsla för honom. Jag tycker dessutom att filmningen är riktigt snygg.

Många kommer antagligen att tycka att Get the Gringo är en sevärd och stundtals även underhållande film, och visst har den sina poänger, men när det kommer till kritan är det egentligen bara en scen, där Mel Gibson kryper över marken i slow motion, som får mig att känna någonting. Mel Gibson ser verkligen fruktansvärt rolig ut i slow motion.

Text: Josefina Linde

Läs även andra bloggares åsikter om Mel Gibson, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Mel Gibson, Scen

Recension: Välfärd bortom staten och kapitalet – Civila samhällets närvaro och förutsättningar i välfärden

5 maj, 2012 by Redaktionen

Titel: Välfärd bortom staten och kapitalet –
Civila samhällets närvaro och förutsättningar i välfärden

Författare: Andreas Linderyd, Anna Ardin och Johanna Rickne
Förlag: Sektor3 – tankesmedjan för det civila samhället
Grafisk form: Rebecka Andersen
Omslag: Rebecka Andersen
Stockholm, 2012

Tankesmedjan Sektor Tre har gett ut en bok som diskuterar den ideella sektorns roll som utförare av välfärdstjänster. Jag vill poängtera att detta är ingen neutral studie, utan en partsinlaga gjord av en organisation som vill se mer inslag av den ideella sektorn i välfärden. Läs gärna författarnas debattartikel i Svenska Dagbladet.

Boken inleds med en grundlig genomgång av den ideella sektorn. Definitioner preciseringar och syfte. Det märks att författarna är akademiker. Formen är mer den akademiska uppsatsen än den klassiska debattbokens. Boken är dock lättläst och ger en bra grund för den som är nybörjare i ämnet.
Jag vill göra två observationer.

Författarna redogör för associationsformer, men inte ägarförhållandena, vilket jag anser är en brist. Aktiebolagsformen är trots allt bara en associationsform, inte ett ideologiskt ställningstagande. Om en ideell aktör väljer att bilda ett helägt AB, enbart för att den associationsformen helt enkelt är mer praktisk, är det inte samma sak som att just detta AB måste vinstmaximera. Ägarna skriver bolagsordningen, ägarna bestämmer hur verksamheten ska styras.

Om det är så att den ideella sektorn anser att det är opraktiskt att äga och driva en förskola inon den ideella föreningens ram är det mer effektivt att starta ett helägt AB än att vänta på en lagändring.
Det är synd att författarna avstår från att problematisera frivilliga insatser i ett generellt välfärdssystem. Vår välfärd bygger på att medborgarna har av lag garanterade rättigheter. Vad händer om delar av dessa rättigheter förväntas utföras av frivilliga krafter?

Så länge som den frivilliga arbetskraften är stor. Kompetent och villig går det bra, men vad händer den dag då de frivilligas skara glesnar? Kommer den otrevlige och besvärliges rättigheter att urholkas, eftersom de frivilla föredrar att hjälpa trevliga personer?

De nämner även personal som utför obetalt arbete, utan att problematisera det.
Jag anser att det finns mer i ämnet som behöver penetreras, men det kanske kommer en uppföljare.

Text: Peter Johansson

Läs även andra bloggares åsikter om bok, välfärd, bokrecension

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bok, Bokrecension, välfärd

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1206
  • Sida 1207
  • Sida 1208
  • Sida 1209
  • Sida 1210
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in