• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Tim Burton

Filmrecension: Big Eyes – Burton har fått till en lyckträff igen

5 mars, 2015 by Linou Gertz

big-eyes-movie-poster

Big Eyes
Betyg 4
Biopremiär 6 mars

Efter att ha gungat rejält upp och ned genom karriären har Tim Burton återigen hittat såväl sitt ämne som form i sin senaste film Big Eyes. Med filmer som Batman, Edvard Schissorhands och Big Fish har han gjort sig självklar som den annorlunda pojken på skolgården. Sleepy Hollow var också bra. Men bottennappen har också varit frekventa, speciellt på senare år: Kalle och chokladfabriken, Dark Shadows och speciellt Alice i underlandet som jag hade stora förväntningar på – just eftersom det tycktes passa hans säregna stil alldeles ypperligt men istället blev en kalkon i mängden. Men nu har han alltså lyckats få till en lyckträff igen – hämtad från vår konsthistoria.

Utifrån en reporters berättarröst får vi se hur den kvävda hemmafrun Margaret (spelad av Amy Adams) i all hast lämnar sin man (”innan det var en moderiktig sak att göra”) för att starta ett nytt liv tillsammans med sin dotter. Hon lyckas försörja sig på att måla barnsängar men fortsätter sin storögda porträttkonst som egentligen inte får någon större uppskattning, men betyder desto mer för henne själv. Mest av allt målar hon av sin egna dotter men ibland sitter hon på boulevarderna och målar förbipasserande som är villiga att betala en slant för att få sina barn, eller sig själva, avmålade med de karakteriserade ögonen. Det är där hon möter konstnären Walter Keane (spelad av Christoph Waltz) som visar uppskattning både för hennes måleri men även henne själv.

Den relationen som inleds, och senare fördjupas, visar sig vara både himmel och helvete för Margaret och hennes dotter. Först riktigt trivsam och underbar, sedan dränerande och direkt hemsk. Utvecklingen sker långsamt, över flera år, och märks inte direkt med sina små justeringar åt gången. Det är en beskrivning som inte bara ter sig självklar på just detta par i synnerhet, utan på ett samhällstärande kvinnohat i allmänhet. Det är trots allt inte ett så unikt fall ändå.

Vad som däremot är unikt med denna historia, som alltså baseras på en helt sann berättelse, är hur Walter utnyttjade inte bara Margaret utan även tidigare flickvänner och deras konst för att sälja i eget namn. Han hittar på fantastiska historier om sin tid i Paris och hur han utvecklade ”sin” målarstil. Han slår sig gärna för bröstet men tillsist uppdagas den flerdimensionella lögnen. Han står då med byxorna nere och i rädsla för att göra bort sig utåt hotar han med våld.

Händelsen, som gav ringar på vattnet när skandalen benades ut, påvisade hur pass förtryckta kvinnorna var inom konstvärlden. En mans anseende var högre än kvinnans. Än idag är det en viktig påminnelse om skevheten mellan könen. Detta är därför inte bara Burtons bästa film på länge, utan också hans viktigaste – någonsin. Den kommer också bli ihågkommen för hur den gestaltade inte bara en reell konstskandal utan även en kvinnas slit genom att hon börjar se personer med stora ögon – precis som hon målar andra på duk. Lika obehagligt som fascinerande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen, Tim Burton

Robert Smith bidrar med låt till Tim Burton-film

13 augusti, 2012 by Jonatan Södergren

The Cure-sångaren Robert Smith bidrar med musik till Tim Burtons nya animerade film Frankenweenie. Det rör sig om en låt som bär titeln Witchcraft, men huruvida det är en cover på Frank Sinatra-klassikern eller nyskrivet material är fortfarande inte bekräftat.

Robert Smith har tidigare bidragit med låten Very Good Advice till Tim Burtons version av Alice i underlandet.

Till höger kan ni se listan över samtliga artister som bidrar med musik till Frankenweenie. Som ni ser är även Passion Pit och Karen-O från Yeah Yeah Yeahs med på ett hörn. Filmen går upp på svenska biografer i oktober.

Arkiverad under: Film, Musik Taggad som: Frankenweenie, Robert Smith, The Cure, Tim Burton

Dark Shadows – recensionen

7 maj, 2012 by Rosemari Södergren

Dark Shadows
Betyg 3
Sverigepremiär 11 maj 2012

Jo det låter kul: Tim Burton har regisserat och Johnny Depp spelar en 200 år gammal vampyr, Barnabas Collins, som kommit tillbaka efter att ha varit inlåst i nästan 200 år. Han söker upp sin familj som bor kvar i slottet hans far en gång byggde, ett slott nu är ett ruckel och familjen är dysfunktionell i allra högsta grad.
Bara tanken att en person blev inlåst i en kista under 1770-talet och sedan kommer ut 1972 sätter ju igång fantasin – och när det handlar om Tim Burtons filmskaparfantasi då har vi höga förväntningar.

En film ska betygsättas eller bedömas i sin helhet. Det är lite synd. Om jag skulle betygsatt Dark S efter första tredjedelen hade det utan tvekan blivit betyg 5 av 5. Skulle jag gjort bedömningen efter halva filmen hade det blivit betyg 4 – men när betyget nu ska sättas efter att jag sett filmen i sin helhet blir det betyg 3.

Tim Burton är mästare på att iscensätta skrämmande mardrömslika miljöer. Han gör det lika elegant som alltid och i början av filmen roas jag av dess snygga inledning.

Johnny Depp spelar den unge Barnabas Collins, en bortskämd överklass-slyngel som gör misstaget att utnytta en av tjänsteflickorna sexuellt. Det är inte vilken tjänsteflicka som helst, utan en häxa. När Barnabas inte vill säga att han älskar henne och dessutom ännu värre gifter sig med en annan ung kvinna – då blir det för mycket. Häxan Angelique Bouchards ( spelas av Eva Green) dödar hans fru och förvandlar honom till en vampyr och begraver honom levande.

Jag hade läst om filmen inför pressvisningen och dess handling är inte helt obekant eftersom den bygger på en klassisk tv-serie med samma namn. Trots att jag visste vad som skulle hända njöt jag av bilderna, miljöerna och skådespelet. Men som helhet, som en berättelse för en film, blev den långtråkig när halva filmen hade gått. Jag kan tänka mig att den passar bättre i tv-serieformatet, med kortare avsnitt som bygger på krocken mellan 1700-talsmänniskan och människorna under 1970-talet.

Tim Burtons fru Helena Bonham Carter har som ofta i hans filmer en roll, här som en alkoholiserad läkare. Det är inte hennes glansroll, det måste erkännas. Johnny Depp däremot är filmens största behållning.

Jag kan irritera mig på när det är delar i berättelsen som är ologisk. Då menar jag inte sådant som vampyrer – utan saker som är ologiska i sammanhanget. Att en häxa kan förtrolla någon till vampyr är väl inte direkt korrekt – vampyrer blir väl vampyrer genom att de blir bitna av vampyrer? Jag undrar också över Barnabas familj. I början av filmen såg vi honom tillsammans med hans mamma och pappa, men vi såg aldrig några syskon till honom. Hans fru dog utan att vi fick se att de hade några barn. Hur kan han då ha familj tvåhundra år senare?

Kanske den som är ett stort fan av vampyrer uppskattar filmen i sin helhet.
för min del tycker jag den tappade i andra halvan och slutuppgörelsen var i typisk överdriven amerikansk hollywoodstil och ger mest ont i huvudet av alla fyrverkerier.

Läs även andra bloggares åsikter om Johnny Depp, Tim Burton, Dark Shadows, vampyrer, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Dark Shadows, Filmrecension, Johnny Depp, Tim Burton, vampyrer

James och Jättepersikan – en underbar film som nu kommer på dvd/blu-ray

7 februari, 2011 by Rosemari Södergren

James och Jättepersikan
Betyg 5

James och jättepersikan (James and the Giant Peach) är en sådan där fantastisk berättelse av Roald Dahl som tagits om hand av Henry Selick och Tim Burton tillsammans, duon som tillsammans skapade Nightmare Before Christmas.

Filmen släpptes 1996 och nu kommer den på dvd/blu-ray.

brittisk-amerikansk stop motion-animerad film med spelfilmsinslag från 1996, baserad på Roald Dahls bok med samma namn. Filmen regisserades av Henry Selick och producerades av Tim Burton, som tidigare hade gjort The Nightmare Before Christmas tillsammans.

Det är samma härliga mörka spännande bilder och miljöer som de två, Burton och Selick, jobbade med i Nightmare Before Christmas, fast kanske inte lika dyster. Det finns lite mer hopp i James och Jättepersikan.

James föräldrar dör av en noshörning och han tas om hand av sina två elaka mostrar. Elakare och mer själviska mostrar får man leta efter. James enda vänner är insekterna, framför allt en spindel som han räddar från att bli dödad av hans mostrar.

Den underbara brittiske skådespelaren Pete Postlethwaite, som tyvärr dog 2 januari 2011, är med på ett litet hörn, som en gammal man som lämnar över några mystiska frön med magiska krafter till James.

Det är dessa magiska frön som kallas krokodiltungor som sätter igång det mystiska som händer när det nästan döda gamla trädet får en persika som växer på en gren. Persikan växer och växer och blir gigantisk. De giriga mostrarna tar bara på tillfället att tjäna pengar genom att låta besökare betala för att se jättepersikan.

James smyger dock in i persikan på natten och där möter han insekterna, James och insekterna är plötsligt i samma storlek, kan prata med varandra och blir vänner och beger sig iväg på en resa till drömmarnas plats: New York.

Det är en film om drömmar, om vänskap och om att överleva. Hemsk med samtidigt hoppfull.

Läs även andra bloggares åsikter om Tim Burton, recension

Arkiverad under: Recension Taggad som: Recension, Tim Burton

Alice i Underlandet

3 mars, 2010 by Jonatan Södergren

På förhand känns det som att Tim Burton är den enda som skulle kunna lyckas med en “otecknad” filmatisering av Alice i Underlandet.

Vad som, med den nya 3D-tekniken tillhanda, skulle kunna ha blivit en hallucinogen surrealistisk dröm blir bara en ovanligt bra film.

Skådespelarna lyckas visserligen fylla de ikoniska karaktärernas skor. Johnny Depp är fantastiskt som The Mad Hatter. Problemet är att miljöerna inte blir tillräckligt mardrömslika utan snarare ganska hemtrevliga.

I filmen återvänder Alice till Underlandet som vuxen – men hon minns bara sitt tidigare besök i form av en återkommande mardröm. “Har hon blivit galen..?”

Här kan du höra Robert Smiths bidrag till filmens soundtrack:

Arkiverad under: Filmrecension Taggad som: Alice i Underlandet, Disney, Robert Smith, Tim Burton

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casinohex.se
Casino utan svensk licens

Nytt

Vandring från mänsklig stad till ruinerna av densamma

I dessa, kan man lugnt säga, mycket … Läs mer om Vandring från mänsklig stad till ruinerna av densamma

Filmrecension: Yung Lean In My Head – om hybris och jakten efter det sanna jaget

Yung Lean - In my head Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Yung Lean In My Head – om hybris och jakten efter det sanna jaget

Lyssna: Zikai – You Can Call Me Al

Zikai är Grammisnominerad i kategorin … Läs mer om Lyssna: Zikai – You Can Call Me Al

Lyssna: Roffe Wikström – Ballader och bröl

Nu har Roffe Wikström släppt sitt … Läs mer om Lyssna: Roffe Wikström – Ballader och bröl

Hanya Yanagiharas nya roman kommer på svenska

Albert Bonniers Förlag ger ut Hanya … Läs mer om Hanya Yanagiharas nya roman kommer på svenska

Hela ensemblen medverkar i nytt scenkonstverk på Dramaten

'Hela ensemblen på Dramaten medverkar i … Läs mer om Hela ensemblen medverkar i nytt scenkonstverk på Dramaten

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar
Hitta rätt casino bonus i Norge.

En resurs med info om finska casinon.

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in