Filmrecension: Big Eyes – Burton har fått till en lyckträff igen

Big Eyes
Betyg 4
Biopremiär 6 mars

Efter att ha gungat rejält upp och ned genom karriären har Tim Burton återigen hittat såväl sitt ämne som form i sin senaste film Big Eyes. Med filmer som Batman, Edvard Schissorhands och Big Fish har han gjort sig självklar som den annorlunda pojken på skolgården. Sleepy Hollow var också bra. Men bottennappen har också varit frekventa, speciellt på senare år: Kalle och chokladfabriken, Dark Shadows och speciellt Alice i underlandet som jag hade stora förväntningar på – just eftersom det tycktes passa hans säregna stil alldeles ypperligt men istället blev en kalkon i mängden. Men nu har han alltså lyckats få till en lyckträff igen – hämtad från vår konsthistoria.

Utifrån en reporters berättarröst får vi se hur den kvävda hemmafrun Margaret (spelad av Amy Adams) i all hast lämnar sin man (”innan det var en moderiktig sak att göra”) för att starta ett nytt liv tillsammans med sin dotter. Hon lyckas försörja sig på att måla barnsängar men fortsätter sin storögda porträttkonst som egentligen inte får någon större uppskattning, men betyder desto mer för henne själv. Mest av allt målar hon av sin egna dotter men ibland sitter hon på boulevarderna och målar förbipasserande som är villiga att betala en slant för att få sina barn, eller sig själva, avmålade med de karakteriserade ögonen. Det är där hon möter konstnären Walter Keane (spelad av Christoph Waltz) som visar uppskattning både för hennes måleri men även henne själv.

Den relationen som inleds, och senare fördjupas, visar sig vara både himmel och helvete för Margaret och hennes dotter. Först riktigt trivsam och underbar, sedan dränerande och direkt hemsk. Utvecklingen sker långsamt, över flera år, och märks inte direkt med sina små justeringar åt gången. Det är en beskrivning som inte bara ter sig självklar på just detta par i synnerhet, utan på ett samhällstärande kvinnohat i allmänhet. Det är trots allt inte ett så unikt fall ändå.

Vad som däremot är unikt med denna historia, som alltså baseras på en helt sann berättelse, är hur Walter utnyttjade inte bara Margaret utan även tidigare flickvänner och deras konst för att sälja i eget namn. Han hittar på fantastiska historier om sin tid i Paris och hur han utvecklade ”sin” målarstil. Han slår sig gärna för bröstet men tillsist uppdagas den flerdimensionella lögnen. Han står då med byxorna nere och i rädsla för att göra bort sig utåt hotar han med våld.

Händelsen, som gav ringar på vattnet när skandalen benades ut, påvisade hur pass förtryckta kvinnorna var inom konstvärlden. En mans anseende var högre än kvinnans. Än idag är det en viktig påminnelse om skevheten mellan könen. Detta är därför inte bara Burtons bästa film på länge, utan också hans viktigaste – någonsin. Den kommer också bli ihågkommen för hur den gestaltade inte bara en reell konstskandal utan även en kvinnas slit genom att hon börjar se personer med stora ögon – precis som hon målar andra på duk. Lika obehagligt som fascinerande.