Dark Shadows
Betyg 3
Sverigepremiär 11 maj 2012
Jo det låter kul: Tim Burton har regisserat och Johnny Depp spelar en 200 år gammal vampyr, Barnabas Collins, som kommit tillbaka efter att ha varit inlåst i nästan 200 år. Han söker upp sin familj som bor kvar i slottet hans far en gång byggde, ett slott nu är ett ruckel och familjen är dysfunktionell i allra högsta grad.
Bara tanken att en person blev inlåst i en kista under 1770-talet och sedan kommer ut 1972 sätter ju igång fantasin – och när det handlar om Tim Burtons filmskaparfantasi då har vi höga förväntningar.
En film ska betygsättas eller bedömas i sin helhet. Det är lite synd. Om jag skulle betygsatt Dark S efter första tredjedelen hade det utan tvekan blivit betyg 5 av 5. Skulle jag gjort bedömningen efter halva filmen hade det blivit betyg 4 – men när betyget nu ska sättas efter att jag sett filmen i sin helhet blir det betyg 3.
Tim Burton är mästare på att iscensätta skrämmande mardrömslika miljöer. Han gör det lika elegant som alltid och i början av filmen roas jag av dess snygga inledning.
Johnny Depp spelar den unge Barnabas Collins, en bortskämd överklass-slyngel som gör misstaget att utnytta en av tjänsteflickorna sexuellt. Det är inte vilken tjänsteflicka som helst, utan en häxa. När Barnabas inte vill säga att han älskar henne och dessutom ännu värre gifter sig med en annan ung kvinna – då blir det för mycket. Häxan Angelique Bouchards ( spelas av Eva Green) dödar hans fru och förvandlar honom till en vampyr och begraver honom levande.
Jag hade läst om filmen inför pressvisningen och dess handling är inte helt obekant eftersom den bygger på en klassisk tv-serie med samma namn. Trots att jag visste vad som skulle hända njöt jag av bilderna, miljöerna och skådespelet. Men som helhet, som en berättelse för en film, blev den långtråkig när halva filmen hade gått. Jag kan tänka mig att den passar bättre i tv-serieformatet, med kortare avsnitt som bygger på krocken mellan 1700-talsmänniskan och människorna under 1970-talet.
Tim Burtons fru Helena Bonham Carter har som ofta i hans filmer en roll, här som en alkoholiserad läkare. Det är inte hennes glansroll, det måste erkännas. Johnny Depp däremot är filmens största behållning.
Jag kan irritera mig på när det är delar i berättelsen som är ologisk. Då menar jag inte sådant som vampyrer – utan saker som är ologiska i sammanhanget. Att en häxa kan förtrolla någon till vampyr är väl inte direkt korrekt – vampyrer blir väl vampyrer genom att de blir bitna av vampyrer? Jag undrar också över Barnabas familj. I början av filmen såg vi honom tillsammans med hans mamma och pappa, men vi såg aldrig några syskon till honom. Hans fru dog utan att vi fick se att de hade några barn. Hur kan han då ha familj tvåhundra år senare?
Kanske den som är ett stort fan av vampyrer uppskattar filmen i sin helhet.
för min del tycker jag den tappade i andra halvan och slutuppgörelsen var i typisk överdriven amerikansk hollywoodstil och ger mest ont i huvudet av alla fyrverkerier.
Läs även andra bloggares åsikter om Johnny Depp, Tim Burton, Dark Shadows, vampyrer, filmrecension
