Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

klassklyftor

Bokrecension: Vem dödade min far av Edouard Louis – en sorgesång om politikers makt över liv och död

by

Vem dödade min far
Författare: Édouard Louis
Utgiven: 2019-04
Översättare: Marianne Tufvesson
Formgivare: Elina Grandin
ISBN: 9789146235354
Förlag: Wahlström Widstrand
Antal sidor: 88

Politiker har makt. Stor makt. Med sina beslut påverkar de människors liv, ja de påverkar till och med liv och död. När politiker, företrädesvis och oftast från högersidan, beslutar att skära ned på sjukpenning och att tvinga ut sjuka på arbetsmarknaden, då får det till följd att en del människor blir ännu sjukare och en del till och med dör. Politiker är på så sätt skyldiga till andra människors död. De är mördare. Det menar i alla fall den unge franske författaren Édouard Louis i sin 88 sidor tunna med så starka berättelse “Vem dödade min far”.

Édouard Louis far blev svårt skadad på sitt arbete på en fransk fabrik. Redan att hans far blev så svårt skadad är en följd av politiska beslut som bland annat förde med sig att fadern aldrig hade någon chans att utbilda sig för att kunna få mindre farligt och bättre betalt arbete. Där

När Édouard Louis återupptar kontakten med sin far står denne knappt att känna igen. Han kan inte längre gå, inte andas utan hjälp från en maskin, knappt femtio år fyllda. Ett hälsotillstånd orsakat av fattigdom och socialt utanförskap. “Vem dödade min far” är en anklagelseakt mot den franska staten och samhället, som konstateras skyldiga till att förstöra människors kroppar och liv.

När fadern väl var invalidiserad gjorde politiska beslut faderns liv ännu svåra. I augusti 2016 under Hollandes presidentperiod driver arbetsmarknadsminister Myriam El Khomri tillsammans med premiärminister Manuel Valls igenom arbetslagen, “Loi Travail”, som innebar att arbetsgivare kunde tvinga arbetstagare att jobba många fler timmar per dag, vilket fick till följd att en gatsopare exempelvis måste gå böjd många fler timmar per dag och få i sig farliga kemikalier.

Den tidigare presidenten Sarkozy var med och genomförde den lag som gjorde att sjukskrivna måste söka arbete och inte längre skulle få sjukpeng, enligt principen om en arbetstagare förlorat både sina ben kan han i alla fall söka jobb där han/hon använder händerna istället. Det är regel som den moderatledda regeringen i Sverige genomförde tillsammans med kristdemokrater, liberaler och centerpartister.

Édouard Louis tar också upp det förakt som den av svenska högermedier som Dagens Nyheter så kallade franska presidenten Macron visat kroppsarbetare. Macron blev under ett besök i en fransk stad bryskt tilltalad av två fackföreningsmän, båda iklädda t-shirt. Macron svarade dem föraktfullt: “Tro inte att ni skrämmer mig med er t-shirtar. Vll man få råd att köpa kostym är bästa sättet att jobba”.

Boken är inte tjock, men trots sina få sidor och den lätthet den har är den en rejäl tung attack mot politiker som ökar klassklyftor och gör livet ännu svårare och tyngre för de som inte tillhör samhällets elitskikt.

Édouard Louis beskriver hur han besöker sin far efter att inte ha träffat honom på många många år. Louis blandar det nutida mötet med minnen från uppväxten och det är tydligt att det finns mer under ytan är de uppenbara uppräkningarna av politikernas ansvar. Édouard Louis pappa hade svårigheter med att acceptera sin sons feminina läggning och hans far var bitter och hård, för han kunde aldrig förverkliga de drömmar han hade för livet. Han tryckte också ned sina drömmar efter ett tag och det ökade hans våldsamhet. Jag tänker att det Édouard Louis målar fram är en berättelse om hur de som tillhör samhällets nedersta skikt inte bara själva är chanslösa utan också oftast förmedlar vidare det så kallade utanförskapet.

Nu är nu Édouard Louis förmodligen ett exempel på att det trots allt går att bryta mönstret. Han är en hyllad författare trots sina unga år. Så hur starkt han än slår mot den elit som trycker ned och gör livet svårare för de som redan har det svårt så inger hans eget exempel ändå visst hopp.

Men jag misstänker att Édouard Louis inte vill skapa hopp utan ändå vill visa på det enorma ansvar som politiker har över liv och död. En sorgesång över politikers makt över liv och död.

Neds – en diskbänksrealistisk käftsmäll

by

Titel: Neds
Betyg 4
Släpps på dvd och bluray 9 maj 2012

“Neds” är en hård skildring av klass-samhället och det nästintill omöjliga att ta sig ur socialt utanförskap och är skrivet och regisserat av den brittiske samhällskritiske regissören och skådespelaren Peter Mullan som själv spelar rollen som den försupne våldsamma fadern.

Handlingen utspelar sig i 1970-talets Glasgow, i Skottland. Skolpojken John är huvudkaraktären och filmen börjar med att han hyllas på skolavslutningen, han är en av de elever som gjort bäst ifrån sig och får ett pris för att han varit duktigast i sin klass. Han mamma, lillasyster och moster är med honom på skolavslutningen. De strosar omkring på skolgården tillsammans med John, tar en bild tillsammans med skolans rektor. John har en strålande framtid, eller? Under ytan anar vi något, vi känner att det är något som inte stämmer i alla fall. Plötsligt, när John står ensam en stund, kommer en ung man med tröja med luva över huvudet och lutar sig mot John och viskar åt honom att han ska få stryk, han ska bli dödad när han kommer till den nya skolan i höst.

John berättar inte om hotet för sin mamma eller moster, men han blev rädd. När han sitter hemma i lägenheten och mostern talar med honom om hans framtid, om att han kanske borde bli journalist och mostern öser över honom argument om att han kan bli vad han vill, då svarar han väldigt buttert, enstavigt.
Det är en suverän scen som känns i magen. Mosterns på gränsen till hysteriska försök att indoktrinera självförtroende i John får oss att känna att där finns mycket under ytan. Johns pappa kommer in i rummet för att hämta något. Fadern säger inget, är bara där en kort stund, men han påverkar hela atmosfären, allt blir tyst den stunden.

Scenen förebådar det vi senare får veta, att pappan är svårt alkoholiserad och dessutom misshandlar han sin fru, Johns mamma. Det är ett tungt socialt arv John bär med sig. Dessutom har han en äldre bror, Benny, som sporadiskt är hemma. Benny är en gangster och är ute och slåss.

Benny är den person John vänder sig till för att få hjälp mot hotet att bli slagen när han börjar i den nya skolan. Benny och en av hans gängkamrater misshandlar den hotande unge mannen medan John får se på.

Det är dock inte bara en fördel att ha en gangster till storebror. När John börjar i nya skolan blir han inte placerad i klassen med de bästa eleverna, trots att han har toppenbetyg. Rektorn litar inte på John, eftersom han är bror till Benny som relegerats från skolan.

Kan John bryta det sociala arvet när klass-klyftorna är så starkt fixerade i det skotska samhället? Han bor i ett fattigt området med en alkoholiserad far, en kriminell bror och med våldsamma ungdomsgäng i området. John sliter hårt för att göra bra ifrån sig i skolan, tar sig upp i den bästa klassen och under ett sommarlov blir John vän med en ung man från överklassbakgrund. Den rike unge mannens mamma uppskattar dock inte vänskapen och stänger dörren för den. Där någonstans brister det för John.

Neds är en förkortningar av ”Non-Educated Delinquents” – vilket säger en hel del. När våldet, gängmentaliteten, drogerna och kriminaliteten hugger tag i ungdomarna hänger de inte med i skolan längre. Utbildning är vägen till en bättre framtid. Att hålla fast vid att utbilda sig när alla krafter motarbetar de unga från de socialt utsatta områdena – det kräver en omänsklig styrka, nästan.

“Neds” har beskrivits som “en diskbänksrealistisk käftsmäll” och den har belönats med BAFTA för Bästa manus och Bästa regi. Utan tvekan är det en stark film som jag tror ingen kan se utan att bli berörd. John är inte någon ängel, som tittare kan jag känna ilska mot honom redan i början när han låter sin bror misshandla den unge mannen som hotat honom. Samtidigt förstår jag varför han gör så. Ur hans synvinkel är det enda vägen att gå. Vem av de vuxna skulle kunna skydda honom bättre?

Filmens styrka ligger också i att John är mänsklig, han gör dumheter, han tappar sugen – och ändå finns där lite hopp. Där finns en kraft i honom som vill något mer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,