Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

klassklyftor

Regissören Guðmundur Arnar Guðmundsson om andlighet, klassklyftor och våldsamma miljöer

by

Addi, tonårspojken som är huvudpersonen i filmen Beautiful Beings, kan känna vad som händer i framtiden. Sådana förmågor är helt naturliga, menar regissören Guðmundur Arnar Guðmundsson som fått flera pris för filmen. Beautiful Beings har vunnit ett femtiotal priser på festivaler runt om i världen och vann kategorin bästa manus på Stockholms filmfestival 2022.

Addi, spelas av Birgir Dagur Bjarkason, och Konni, spelas av Viktor Benóný Benediktsson

Guðmundur Arnar Guðmundsson är från Island och menar att för honom som islänning är det en del av vardagen att människor har synska förmågor. I Beautiful Beings görs ingen stor affär av Addis förmågor, de skildras som något naturligt som finns där i hans liv. Guðmundur Arnar Guðmundsson har märkt en skillnad mellan hur publiken i Island och övriga Europa ser på scenerna där Addi har drömlika syner om framtiden. I den sekulariserade västvärlden har många svårt att tro på intuition och andra förmågor medan det på Island finns en helt annan öppenhet för att det finns mer än vad vi kan uppfatta med våra vanliga sinnen.
– För en islänning är det något fullständigt naturligt, inget vi gör någon stor affär av utan något som vi ser som en naturlig del av livet och som vi kan ta hänsyn till  då vi tar beslut medan publik och kritiker i andra länder tycks se på synerna som påhitt, som fiction, säger Guðmundur Arnar Guðmundsson.

Guðmundur Arnar Guðmundsson har själv en intuitiv förmåga och drömmar som talar till honom. Flera av hans filmer har kommit till efter att han haft sådana syner, berättar han:
– Min första kortfilm gjorde jag efter att jag hade en vision av dem. Filmen Heartstone satte jag igång att skriva efter att en vän som avlidit visade sig för mig i en dröm. Beautiful Beings gjorde jag efter en upplevelse i en dröm.

Addi liksom hans vänner i filmen växer upp i en förortsmiljö kring sekelskiftet med mycket våld och droger, med våldsamma män och uppgivna mammor. Det som skiljer Addi från de andra ungdomarna är att han har en kärleksfull mamma som är öppen för andliga aspekter i livet och som låtit Addi gå i ett dagis som drivs av Anada Marga som är ett rörelse som bland annat lär barn att meditera och som uppmanar människor till att vara öppna för intuition, drömmar och andevärld. Guðmundur Arnar Guðmundsson gick under sin uppväxt också i ett sådant dagis och skola.

Huvudrollerna i Beautiful Beings spelas av ungdomar, liksom i flera av hans filmer, som i den kritikerrosade Heartstone. Men även om huvudpersonerna är ungdomar handlar filmerna om sådant alla kan relatera till, oavsett ålder.
– Egentligen tycker jag inte det är någon skillnad mellan barn och vuxna. När jag gör film skildrar jag karaktärer, inte människor av en viss ålder. När jag var barn tänkte jag inte på mig som barn utan som en människa, säger Guðmundur Arnar Guðmundsson.

Den andliga aspekten är egentligen inte filmens huvudtema. Filmens tema handlar framför allt om vänskap och klassklyftor. Det är en stark uppgörelse med vad utsatthet gör av människor, oavsett ålder.

– På Island har tidigare gjorts många filmer om klassklyftor och arbetarklassen. Så stor del av befolkningen i Island räknas till arbetarklassen. Men idag görs det inte lika många filmer om klassklyftorna, säger Guðmundur Arnar Guðmundsson. Problemen med våld i förorter är inte lika stora nu som kring sekelskiftet men det finns fortfarande problem.

Också i Sverige finns våldsamma miljöer i förorter. Även om våldet i Beautiful Beings på ytan ser ut att vara annorlunda är det ändå i grunden samma problem: utsatta grupper utan hopp och gigantiska klassklyftor i samhället.

Här kan du läsa Kulturbloggens recension av Beautiful Beings.

Här kan du se en intervju från filmfestivalen i Berlin är Michael Stütz samtalar med Guðmundur Arnar Guðmundsson.

Teaterkritik: Tillbaka till Reims – ger mycket att fundera kring

by

Tillbaka till Reims
Baserad på boken Tillbaka till Reims av Didier Eribon i en version av det tyska teaterhuset Schaubühne.
Översättning Johan Wollin, Ulf Peter Hallberg
Regi Thomas Ostermeier
Dramaturger Maja Zade, Anneli Dufva, Florian Borchmeyer
Scenografi och kostym Nina Wetzel
Ljus Erich Schneider
Ljud Jochen Jezussek
Film Sébastien Dupouey, Thomas Ostermeier
Kamera Marcs Lenz, Sébastien Dupouey
Filmljud Peter Carstens
Musik Nils Ostendorf
Peruk och Mask Linda Hyllengren
I rollerna Lena Endre, Parham Pazooki och Jesper Söderblom
Premiär på Dramaten, Lilla scenen, 26 september 2021

En dokumentär essä kring frågan om vad som hänt med vänstern och arbetarrörelsen. Hur kommer det sig att stora grupper som traditionellt brukade rösta på vänsterpartier nu femtio år senare, runt om i olika europeiska länder, röstar på och känner tillhörighet med extremhögern och nationalistiska partier? Den frågan ställer sig den franska sociologen, forskaren och författaren Didier Eribon i sin bok Tillbaka till Reims. Föreställningen bygger på boken och placerar dess innehåll också i det svenska samhället och nutid. Denna föreställning är mer en upptakt till att fundera kring frågor kring maktstrukturer i samhället än vad vi brukar mena med en teaterföreställning traditionellt.

Handlingen utgår från en skådespelerska, Lena Endre, som spelar in en voice over för en filmversion av Didier Eribons bok Tillbaka till Reims, under ledning av en regissör, som spelas av Jesper Söderblom. Lena Endre läser text ut boken till bilder som exponeras på väggen. Ganska snart sätter filmens frågor om klass igång en livlig diskussion i ljudstudion.

Denna föreställning ger definitivt mycket att tänka på och prata om. Den är indelad i tre delar: den första delen bygger på boken, del två fördjupar sig i samhällets utveckling och politik och del tre är en diskussion mellan de tre skådespelarna som sätter in sig själva och sitt liv i förhållande till frågorna om arbetarrörelsen, vänstern och klassamhället. Själv kan jag känna igen mycket av resonemanget i föreställningen, framför allt om klassresan och hur utanför man ofta känner sig i de finare salongerna.

Filmen, som visas som fond i föreställningen, är en dokumentär essä där sociologen och författaren Didier Eribon själv berättar om hur han efter flera årtionden återvänder till sin hemstad och sin familj efter att ha gjort akademisk karriär i Paris. När han nu, i filmen om sitt liv, konfronteras med sitt förflutna och sin egen klassresa får han nya insikter om medelklassens brutala exkluderande mekanismer och arbetarklassens förflyttning från vänster till extremhöger. Hur gick det till? Är det vänsterns fel? Eller hans eget, som så länge förnekat sin arbetarklassbakgrund? Och vad är lösningen?

Eribon brottas med dessa frågor i filmen, liksom skådespelerskan och regissören i ljudstudion. I bakgrunden rör sig också en ljudtekniker som visar sig vara en duktig rapartist som med sina texter kan förmedla känslan hos den som är maktlös.

Skådespelerskan, regissören och ljudtekniker har olika bakgrund och olika livserfarenheter och ser på frågorna på olika sätt. På samma sätt kommer var och en av oss som ser föreställningen tolka och vidareutveckling resonemanget på olika sätt utifrån vår livserfarenhet. Det är själva tanken med föreställningen.

Regissören vägrar acceptera att det finns en diabolisk konspiration bakom samhället och bland eliten som gör att inget kan rucka på elitens makt. Regissören är dock överens med skådespelerskan om att det finns en struktur, ett samhällssystem som hindrar de lägre klasserna, de som har mindre makt att ta sig vidare. Detta förtryck av de lägre klasserna börjar redan i skolan. Ljudteknikern menar att det dessutom alltid handlar om rasism, att han alltid blir bemött med skepticism oavsett hur väl han lyckas. Jag kan både hålla med och inte hålla med. Det finns förtryck mellan de som har makten och de maktlösa i alla kulturer och bland alla folkslag. Det betyder inte att de som talar om rasistisk struktur i västerländska samhällen har fel heller. Parham berättar om när han arbetade som telefonförsäljare och kallade sig ett svenskt namn lyckades sälja mycket mer än när han använde sitt namn.

En del i Didier Eribons berättelse tycks både Parham Pazooki och jag kunna identifiera oss med och känna igen: skildringen av hur Eribon under sin klassresa alltid kände sig utanför i kulturelitens sammanhang. Det finns en sådan självklarhet som överklassen och övre medelklassens ungdomar rör sig med och tar för sig med – som stöter bort oss som kommer från arbetarklass eller andra maktlösa grupper.

Att de som har makten är med och upprätthåller ett system som snarare ökar klyftorna mellan de mäktiga/välbeställda och de maktlösa/fattigare håller dock både regissören, skådespelerskan och ljudteknikern med om. Regissören vill bara inte kalla det en diabolisk sammansvärjning. Min reflektion kring detta är att ifrågasätta vad som menas med orden ”diabolisk” och ”sammansvärjning”. Att de med makt inte släpper ifrån sig den utan tvärtom upprätthåller lagar som gör att samhället fortsätter ha klyftor behöver inte bara en konkret sammansvärjning. Ordet kan lika gärna betyda att de håller ihop för när de väl kommer upp sig, blir en del av de med makt, då associerar de sig mer och mer med att vara mäktig. Diabolisk behöver inte betyda att de är onda människor, det kan betyda att resultatet, följden, av deras vidmakthållande av samhällets struktur gör att de maktlösa förblir maktlösa. Vilket ändå är en diabolisk följd.

En av föreställningens kanske viktigaste frågor är varför ordet ”klass” så totalt tycks ha försvunnit från samhällsdebatten. När sålde vänstern och socialdemokratin ut ordet klass? Jag är så fascinerad av hur föreställningen sätter fingret på flera stora problem. Vad hände under 1980-talet? Varför övergav socialdemokratin och vänstern sina ideal och började hylla den individualism som gör att sammanhållningen spruckit eftersom det nya budet från nyliberalismen är att var och en kan vara sin egen lyckas smed? Ett mantra som gått igenom de flesta sammanhang och manifesteras i kursen i personlig utveckling och gjort att ordet klass fallit i glömska.

Uppsättningen är en samproduktion med Göteborgs stadsteater, efter ett koncept utvecklat av Schaubühne Berlin. Pjäsen fick urpremiär i Manchester, och har även satts upp i Berlin, Frankrike och Italien.

Filmrecension: Vinterviken

by

Vinterviken
Betyg 4
Premiär på Netflix 8 september 2021
Regi Alexis Almström
Manus Dunja Vujovic på bok av Mats Wahl

Filmen Vinterviken som kom 1996 byggde på Mats Wahls ungdomsbok med samma namn, utgiven 1993. Boken liksom filmen om två ungdomar i Stockholm från olika klassbakgrund som blir förälskade blev båda stora succéer. Johnjohn bor i en förort, ett område som idag kallas utanförskapsområde, medan Elisabeth bor i välbärgade villaområdet som syns på andra sidan viken från förorten. Nu har en ny filmatisering av samma berättelse gjorts.

Berättelsen utspelas i Stockholm år 2021 och kretsar runt en kärlekshistoria mellan Elisabeth och John-John. De två ungdomarna växer upp i Stockholm, men lever helt olika liv – ekonomiskt, socialt och kulturellt. Men deras två världar kolliderar när de börjar i samma gymnasieklass. En liten anteckning i kanten bara: de ska utspelas 2021 men pandemin nämns inte. Det är likadant med många filmer som kommit i år, har jag märkt. Filmskaparna låtsas som om pandemin inte funnits. Fast det spelar inte så stor roll eftersom filmens handling till stor utspelas bland tonåringar som ändå inte varit påverkade av restriktioner nämnvärt. Visst har gymnasier periodvis haft undervisning på distans men enligt rapporter från olika redaktioner har ungdomar levt i stort sett som vanligt. Hur som helst, i filmen finns inget om pandemin. Men det gör inget, berättelsen håller och behöver inte ha tidsangivelse genom pandemin.

Den nya filmen är anpassad till vår tid. Jag är väl skeptisk till att det egentligen hade behövts, grundberättelsen är ändå likadan. Det är en berättelse som är lika aktuell, om inte ännu mer aktuell idag, som för trettio år sedan. Klyftorna mellan grupper i samhället har inte minskat under dessa trettio år.

Jag tror ju att filmen från 1996 ses med stor behållning fortfarande idag. Men liksom många klassiska draman sätts upp världen över om och om igen, så visst fungerar det att göra en nytolkning av samma berättelse. Den nya Vinterviken fungerar jättebra. Berättelsen känns både trovärdig och engagerande. Det är en vacker kärlekshistoria om håller än idag, utan tvekan. Regissören har tagit itu med berättelsen med varsam hand och inte överbetonat att det är vår tid.

Huvudpersonerna Elisabeth och John-John spelas så bra av Elsa Öhrn, som gör sin skådespelardebut och tidigare utsetts till stjärnskott av Dagens Nyheter, och John-John som porträtteras av nykomlingen Mustapha Aarab (har en roll i tv-serien Björnstad).

De är charmiga och jätteduktiga. Jag tror vi kommer att se mycket mer av dem framöver. Rätt val av skådespelare är en nyckel till att filmen är så bra. Rollistan innehåller flera av Sveriges duktigaste skådespelare som Magnus Krepper i rollen som Frank, Elisabeths pappa, och Marika Lagercrantz som Victoria, Elisabeths sura farmor. Eurovisionvinnaren Loreen är med i rollen som Maria. En annan nyckel till att filmen är så bra är att regissören inte överbetonat att det är år 2021. Ungdomarna finns på sociala medier men det viktiga är inte vad som händer på Instagram eller Snapchat utan i deras verkliga liv. En bra och stark historia som fungerar väl att filmas än en gång.

Om Elsa Öhrn och Mustapha Aarab
Elsa Öhrn – 18 år
Vinterviken är Elsa Öhrns skådespelardebut. Elsa är född och uppvuxen på Södermalm i Stockholm och har sedan barnsben siktat på att jobba med film och teater. Hon har tidigare studerat musikal på Kulturama och påbörjar snart sitt tredje år på teaterprogrammet på Södra Latins gymnasium.

Mustapha Aarab – 17 år
Mustapha är född i Agadir, Marocko och flyttade till Sverige för fyra år sedan där han idag bor i Stockholm. Mustapha gjorde sin skådespelardebut i tv-serien Björnstad – vilket väckte ett djupare intresse för skådespeleri.

Bokrecension: Vem dödade min far av Edouard Louis – en sorgesång om politikers makt över liv och död

by

Vem dödade min far
Författare: Édouard Louis
Utgiven: 2019-04
Översättare: Marianne Tufvesson
Formgivare: Elina Grandin
ISBN: 9789146235354
Förlag: Wahlström Widstrand
Antal sidor: 88

Politiker har makt. Stor makt. Med sina beslut påverkar de människors liv, ja de påverkar till och med liv och död. När politiker, företrädesvis och oftast från högersidan, beslutar att skära ned på sjukpenning och att tvinga ut sjuka på arbetsmarknaden, då får det till följd att en del människor blir ännu sjukare och en del till och med dör. Politiker är på så sätt skyldiga till andra människors död. De är mördare. Det menar i alla fall den unge franske författaren Édouard Louis i sin 88 sidor tunna med så starka berättelse ”Vem dödade min far”.

Édouard Louis far blev svårt skadad på sitt arbete på en fransk fabrik. Redan att hans far blev så svårt skadad är en följd av politiska beslut som bland annat förde med sig att fadern aldrig hade någon chans att utbilda sig för att kunna få mindre farligt och bättre betalt arbete. Där

När Édouard Louis återupptar kontakten med sin far står denne knappt att känna igen. Han kan inte längre gå, inte andas utan hjälp från en maskin, knappt femtio år fyllda. Ett hälsotillstånd orsakat av fattigdom och socialt utanförskap. ”Vem dödade min far” är en anklagelseakt mot den franska staten och samhället, som konstateras skyldiga till att förstöra människors kroppar och liv.

När fadern väl var invalidiserad gjorde politiska beslut faderns liv ännu svåra. I augusti 2016 under Hollandes presidentperiod driver arbetsmarknadsminister Myriam El Khomri tillsammans med premiärminister Manuel Valls igenom arbetslagen, ”Loi Travail”, som innebar att arbetsgivare kunde tvinga arbetstagare att jobba många fler timmar per dag, vilket fick till följd att en gatsopare exempelvis måste gå böjd många fler timmar per dag och få i sig farliga kemikalier.

Den tidigare presidenten Sarkozy var med och genomförde den lag som gjorde att sjukskrivna måste söka arbete och inte längre skulle få sjukpeng, enligt principen om en arbetstagare förlorat både sina ben kan han i alla fall söka jobb där han/hon använder händerna istället. Det är regel som den moderatledda regeringen i Sverige genomförde tillsammans med kristdemokrater, liberaler och centerpartister.

Édouard Louis tar också upp det förakt som den av svenska högermedier som Dagens Nyheter så kallade franska presidenten Macron visat kroppsarbetare. Macron blev under ett besök i en fransk stad bryskt tilltalad av två fackföreningsmän, båda iklädda t-shirt. Macron svarade dem föraktfullt: ”Tro inte att ni skrämmer mig med er t-shirtar. Vll man få råd att köpa kostym är bästa sättet att jobba”.

Boken är inte tjock, men trots sina få sidor och den lätthet den har är den en rejäl tung attack mot politiker som ökar klassklyftor och gör livet ännu svårare och tyngre för de som inte tillhör samhällets elitskikt.

Édouard Louis beskriver hur han besöker sin far efter att inte ha träffat honom på många många år. Louis blandar det nutida mötet med minnen från uppväxten och det är tydligt att det finns mer under ytan är de uppenbara uppräkningarna av politikernas ansvar. Édouard Louis pappa hade svårigheter med att acceptera sin sons feminina läggning och hans far var bitter och hård, för han kunde aldrig förverkliga de drömmar han hade för livet. Han tryckte också ned sina drömmar efter ett tag och det ökade hans våldsamhet. Jag tänker att det Édouard Louis målar fram är en berättelse om hur de som tillhör samhällets nedersta skikt inte bara själva är chanslösa utan också oftast förmedlar vidare det så kallade utanförskapet.

Nu är nu Édouard Louis förmodligen ett exempel på att det trots allt går att bryta mönstret. Han är en hyllad författare trots sina unga år. Så hur starkt han än slår mot den elit som trycker ned och gör livet svårare för de som redan har det svårt så inger hans eget exempel ändå visst hopp.

Men jag misstänker att Édouard Louis inte vill skapa hopp utan ändå vill visa på det enorma ansvar som politiker har över liv och död. En sorgesång över politikers makt över liv och död.

Neds – en diskbänksrealistisk käftsmäll

by

Titel: Neds
Betyg 4
Släpps på dvd och bluray 9 maj 2012

”Neds” är en hård skildring av klass-samhället och det nästintill omöjliga att ta sig ur socialt utanförskap och är skrivet och regisserat av den brittiske samhällskritiske regissören och skådespelaren Peter Mullan som själv spelar rollen som den försupne våldsamma fadern.

Handlingen utspelar sig i 1970-talets Glasgow, i Skottland. Skolpojken John är huvudkaraktären och filmen börjar med att han hyllas på skolavslutningen, han är en av de elever som gjort bäst ifrån sig och får ett pris för att han varit duktigast i sin klass. Han mamma, lillasyster och moster är med honom på skolavslutningen. De strosar omkring på skolgården tillsammans med John, tar en bild tillsammans med skolans rektor. John har en strålande framtid, eller? Under ytan anar vi något, vi känner att det är något som inte stämmer i alla fall. Plötsligt, när John står ensam en stund, kommer en ung man med tröja med luva över huvudet och lutar sig mot John och viskar åt honom att han ska få stryk, han ska bli dödad när han kommer till den nya skolan i höst.

John berättar inte om hotet för sin mamma eller moster, men han blev rädd. När han sitter hemma i lägenheten och mostern talar med honom om hans framtid, om att han kanske borde bli journalist och mostern öser över honom argument om att han kan bli vad han vill, då svarar han väldigt buttert, enstavigt.
Det är en suverän scen som känns i magen. Mosterns på gränsen till hysteriska försök att indoktrinera självförtroende i John får oss att känna att där finns mycket under ytan. Johns pappa kommer in i rummet för att hämta något. Fadern säger inget, är bara där en kort stund, men han påverkar hela atmosfären, allt blir tyst den stunden.

Scenen förebådar det vi senare får veta, att pappan är svårt alkoholiserad och dessutom misshandlar han sin fru, Johns mamma. Det är ett tungt socialt arv John bär med sig. Dessutom har han en äldre bror, Benny, som sporadiskt är hemma. Benny är en gangster och är ute och slåss.

Benny är den person John vänder sig till för att få hjälp mot hotet att bli slagen när han börjar i den nya skolan. Benny och en av hans gängkamrater misshandlar den hotande unge mannen medan John får se på.

Det är dock inte bara en fördel att ha en gangster till storebror. När John börjar i nya skolan blir han inte placerad i klassen med de bästa eleverna, trots att han har toppenbetyg. Rektorn litar inte på John, eftersom han är bror till Benny som relegerats från skolan.

Kan John bryta det sociala arvet när klass-klyftorna är så starkt fixerade i det skotska samhället? Han bor i ett fattigt området med en alkoholiserad far, en kriminell bror och med våldsamma ungdomsgäng i området. John sliter hårt för att göra bra ifrån sig i skolan, tar sig upp i den bästa klassen och under ett sommarlov blir John vän med en ung man från överklassbakgrund. Den rike unge mannens mamma uppskattar dock inte vänskapen och stänger dörren för den. Där någonstans brister det för John.

Neds är en förkortningar av ”Non-Educated Delinquents” – vilket säger en hel del. När våldet, gängmentaliteten, drogerna och kriminaliteten hugger tag i ungdomarna hänger de inte med i skolan längre. Utbildning är vägen till en bättre framtid. Att hålla fast vid att utbilda sig när alla krafter motarbetar de unga från de socialt utsatta områdena – det kräver en omänsklig styrka, nästan.

”Neds” har beskrivits som ”en diskbänksrealistisk käftsmäll” och den har belönats med BAFTA för Bästa manus och Bästa regi. Utan tvekan är det en stark film som jag tror ingen kan se utan att bli berörd. John är inte någon ängel, som tittare kan jag känna ilska mot honom redan i början när han låter sin bror misshandla den unge mannen som hotat honom. Samtidigt förstår jag varför han gör så. Ur hans synvinkel är det enda vägen att gå. Vem av de vuxna skulle kunna skydda honom bättre?

Filmens styrka ligger också i att John är mänsklig, han gör dumheter, han tappar sugen – och ändå finns där lite hopp. Där finns en kraft i honom som vill något mer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,