Glasgow

Lördagen förändrades karaktären på Popaganda något. Fler besökare som var över 20 dök upp. Popaganda samlar nog fler unga än de flesta andra festivaler. Det gör väl att den är något lugnare, tonåringarna som är under 18 kommer ju inte in i området där de kan köpa vin eller öl. Men för mig och fotografen, som båda passerat tjugo-årsgränsen med råge, känns det lite mindre ensamt när det dök upp fler i vår ålder. Det var framför allt på kvällen till Camera Obscuras spelning som dessa +30 dök upp.

Men nu en liten kort genomgång av hur jag upplevde lördagens spelningar:

Name the pet var först ut på lördagen.
Hanna Brandén, sångerskan, kom in på scenen iklädd guldhatt. Det är många av de nya tuffa popsångerskorna som lägger ner omtanke på entrén. Det är tufft.
Name the pet spelar gladrockpop som är dansant. Det rycker i benen och det är svårt att låta bli att dansa till deras musik.
I höst, i september, kommer bandets debutalbum.
Andra låten de spelade hette Sunshine och som magi kom solen fram under tredje låten.
Under de första spelningarna under lördagen var det något konstigt med ljudinställningarna vid lilla scenen, men trots det och trots att Name the pet startade spelningen så tidigt som 14.30 kom det en hel del publik.
Här kan du lyssna på Name the pet på Myspace.

Suburban kids with biblical names
Duon Suburban Kids With Biblical Names är från Haninge och bildades i slutet av 2003. På spelningen på Popaganda var duon Johan Hedberg och Peter Gunnarssonförstärkt av ett band, förstås.
Musiken: ganska klassisk indiepop med texter som skildrar livet i förorten, oftast ur en ung människas perspektiv.
Jag har lyssnat på dem i flera år och hade sett fram emot att höra den live.
De första fem låtarna var mycket bra, men sedan kändes det som om det räckte, som om det räckte, att många låtar var rätt lika varandra.
Jag tror det hade varit perfekt om de hade spelat på den lilla scenen istället, för där spelade banden 30 minuter.

Bandnamnet är förresten taget från texten till Silver Jews låt People.
Lyssna på Suburban kids with biblical names på Myspace.

Masshysteri
Bra namn på ett punkband som spelar med full fart.
Med texter på svenska är bandet ett bra exempel på nu svensk postpunk.

Anna Ternheim
En rödlackerad flygel mitt på scenen såg lovande ut och spädde på våra förväntningar. När Anna Ternheim kom in på scenen jublade publiken som hade höga förväntningar och när första ackorden ljöd och det var låten ”Shoreline” av Broder Daniel då visste jublet knappt några gränser.
Att Anna Ternheim började med sin kanske bästa låt var modigt. Men det fungerade.
Första låten uppförde hon ensam med en violinist. Till andra låten kom bandet in med bland annat en cellist och ja, Anna Ternheim gav en spelning som höjde festivalen.

The Teenagers
Trist nog missade jag deras spelning för just då intervjuade jag ett band. Fast den intervjun var jättelyckad och kul, så den kommer i ett inlägg senare.
Här kan man lyssna på The teenagers på Myspace.
Popaganda hemsida berättar om bandet:

Enligt bandet själva inspireras de av sex, love, party, vodka, summer, puberty, red bull, ham rolls och swedish girls. Popaganda har ju lite av både det ena och det andra så det känns som vi kan komma att ha ett gott utbyte (även om vi blir betydligt mer inspirerade av langos än av ham rolls).

Ingenting
Ingenting med sångaren, gitarristen och låtskrivaen Christopher Sander var förstås en av de spelningar jag sett fram emot.
Christopher Sander hyllades väldigt för sitt eget debutalbum i våras.
Med bandet Ingenting har singeln Halleluja släppts och den kan du lyssna på här, Ingenting på Myspace.
Ingenting spelar ganska rivig poprock, med texter som har en del samhällskritik i sig. I bandet spelar Sander mer rockigt än som soloartist, tycker jag mig ha noterat.

Camera Obscura
Ännu ett fantastiskt band från Glasgow. Hur bär sig den staden åt för att ta fram så många bra indieband?
Camera Obscura som hålit på sedan 1996 var nog det mest rutinerade av alla band som spelade på Popaganda.
Deras sångerska, eller egentligen sångerskor, för tjejen vid keyboard sjöng rätt stora delar av sångerna också: bar fantastiska klänningar.
Men egentligen måste bandets medlemmar ha spelat bra många år före bandstarten 1996 också. Basisten var vithårig och såg ut att vara närmare 60. Han spelade rutinerat och utstrålade sådan spelglädje.

Camera Obscura är på något sätt för mig i alla fall bilden av äkta indiepop med deras brutalt ärliga texter och 60-talsromantiska melodier.

Jag lånar en beskrivning av bandet från Popagandas hemsida:
Sockersöt och pastellig, men också melankolisk och mörkgrå som regntung sommarhimmel i Skottland.

Lyssna på Camera Obscura på Myspace.

Florence Valentin
Rock med full fart så det inte går att låta bli att dansa och med texter som slår hål på högerns myter.
Har jag bloggat om här.

Miike Snow
Att höra Miike Snow på Spotify eller på skiva är något helt annat än när de framträder live. Miike Snow går nästan inte att beskriva eftersom bandet spränger alla kategorigränser.

På scenen har de ett stor tecknad bild på en hare med hjorthorn, deras symbolbild. Elektroniska ljud vibrerade, in på scenen trädde svartklädda män med vita masker för ansikter.

Sångaren Andrew Wyatt har en mycket egen vacker nasal röst som framträder mer på skiva. På livespelningen blir rytmiken och technoinfluenserna mer dominerande. Men det är inte techno heller, det är rockmusik också och popmusik. Wyatt spelade på elgitarr och keyboard.

Miike Snow spelade på lilla scenen, men det blev verkligen för kort. De borde spelat på stora scenen och fått spela en timme, minst.
DN berättar om bandet här:

Producentteamet Christian Karlsson och Pontus Winnberg, alias Bloodshy och Avant, tackade nej till såväl Madonna som Beyoncé – för att med Andrew Wyatt bilda nya elektro­poptrion Miike Snow.

Markus Krunegård
När jag hörde Krunegård på sin spelning på Where the action is, i juni, på scen skryta över att han inte hade röstat i EU-valet för att han var så bakfull insåg att jag inte tänker följa honom och hans musik.
Att vara så nonchalant mot samhället att inte rösta, när människor i en del länder fängslas för att de kämpar för den rättigheten …
Jag är inte heller särskilt förtjust i Krunegårds musik och förstår inte hajpen kring hans soloalbum.
Men smaken är olika, han har definitivt sin publik.
Jag vet nu att jag missade hans sång tillsammans med Mauro Scocco.
Det hade varit kul att se, men för att det hade varit kul att höra Mauro Scocco.
Det borde i och för sig gått att ha listat ut att Scocco skulle komma.
PSL kan idag avslöja att poplegenden Mauro Scocco gör delar av Markus Krunegårds kommande skiva som släpps i augusti eller september. Eventuellt så som ett dubbelalbum, skrev en SVTpopblogg i mars redan.
Här berättar Aftonbladets festivalblogg om Krunegårds och Scoccos spelning tillsammans på Popaganda.

Popaganda är egentligen inte bara spelningar på festivalområdet vid Eriksdalsbadet, utan också en del klubbspelningar på Debaser, Strand och Clarion Hotel. Men Kulturbloggen höll sig till utomhusspelningarna vid badet.

Fotograf: Anders Löwdin

Här skrev jag om första dagen

Markus Krunegård och Mauro Scocco

miike snow

Camera Obscura på Popaganda

Läs även andra bloggares åsikter om musikfestivaler, indie, techno, Stockholm, Glasgow, Popaganda, Camera Obscura, Miike Snow, Mauro Scocco, Krunegård, Name the Pet, Florence Valentin, Ingenting, Anna Ternheim