Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Beck – Vilhelm: enda behållningen är Valter Skarsgård

by

Beck – Vilhelm
Betyg 3
Premiär på TV4 Play 6 december 2024
Regi Per Hanefjord

När du film nummer 51 om Beck med Peter Haber haft premiär kan vi konstatera att det gamla, trogna, stabila gänget som filmerna byggt på blivit mer och mer slitna. Vilhelm, Martin Becks barnbarn, tar alltmer över rollen som Beck. Valter Skargård levererar som Vilhelm. Om filmserien efter ska överleva är det med Skarsgårds Vilhelmm som central karaktär. Sedan är ju frågan om det är önskvärt att en filmserie fortsätter i det oändliga.

Vilhelm är patrullerande polis i början av denna film. Av en händelse är han och hans patrull på plats för ett mord. Vilhelm lägger märke till en detalj kring hur offret tejpats och det påminner om en tejpning vid ett annat inbrott, som dock inte hade dödlig utgång. Men mordutredarna vill inte lyssna på Vilhelm, som så klart börjar utreda på egen hand.

För att inte förstöra spänningen för den som ska se filmen tänker jag inte berätta mer om handlingen. Men en sak är tydlig: Det är Vilhelm som är huvudkaraktär och mest intressant.

Av tradition brukar Beck-filmerna ha ett starkt samhällskritiskt tema. Det har den nu också. Men den är långt ifrån realistisk. Det är väldigt synd om brottslingarna i Vilhelm – Beck. Hela den sorgliga historien om två av samhället och alla övergivna tonårsbröder som måste råna för att försörja sig köper jag inte. Speciellt inte när samhället ser ut som det gör idag, med farliga kriminella gäng som rekryterar barn och där ledarna i dessa gäng är relativt unga män, ofta med utländsk bakgrund som den så kallade ”Jordgubben” som till och med fick hjälp av svenska Skatteverket under sin flykt-tillvaro i Turkiet, som Expressen berättar om:
Under gängledaren Ismail ”Jordgubben” Abdos flykt från Sverige har Skatteverket hjälpt honom med viktiga dokument – och ignorerat flera larm.

Nu har inte filmen Beck – Vilhelm något med Jordgubben eller gängkriminella i Sverige att göra. Och det är ett stort minus att de verkliga problemen i det svenska samhället idag med kriminella gäng där barn rekryteras totalt förbigås med tystnad av Beck-filmernas skapare.

När den nya polischefen, bra spelad av Nina Zanjani, intervjuas i tv sitter Alex och övriga i mordgruppen och tittar på talet via en stor tv som hänger på väggen på kontoret. Tittar verkligen poliser på gammel-tv när de är på jobbet? Har SVT Play och andra play-kanaler inte nått in till polishuset?

Överlag är handlingen väldigt ytlig, otidsenlig och svår att alls tro på. Den enda behållningen är Valter Skarsgårds Vilhelm som har fart och engagemang.

Denna film nummer 51 i Beckserien med Peter Haber når inte upp till högsta klass men är ändå bättre än de senaste Beck-filmerna i denna serie. Vilhelm kan vara räddningen, så klart. Fast hur relevanta är de alls? Är det ens intressant att det kommer fler. Film nummer 52 kommer under 2025. Tja, kan det bli den sista?

Teaterkritik: Den långa flykten – en helt fantastisk föreställning som kommer att vara årets stora familjeföreställning

by

Foto: Sören Vilks

Den långa flykten
Av Richard Adams
Översättning Britt G Hallqvist
Dramatisering och regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi Christian Friedländer
Kostym Jenny Ljungberg
Ljus Ellen Ruge
Mask Johanna Ruben
Komposition Anna Lund
Premiär på Stora scenen, Kulturhuset stadsteatern 6 december 2024

Årets stora familjeföreställning för alla över nio år. Premiären fick stående ovationer och massor av bravo-rop. Äventyr, spännande, hjärtevärmande, tankeväckande – denna föreställning har allt. Som alla riktigt, riktigt bra föreställningar som vänder sig till alla åldrar (över nio år) har den massor som talar både till vuxna och barn.

Regissören Alexander Mørk-Eidem har tillsammans med sitt team fått till varenda detalj perfekt. Berättelsen flyter på hela tiden och där finns inte en död sekund. Även lugnare stunder är så mättade av scen-närvaro att tiden bara flyger iväg. För min del drogs jag in så totalt i berättelsen att jag helt glömde att jag satt i en salong. Det kändes som att jag var där, som en liten fluga som kunde följa med kaninerna på deras äventyr.

Den långa flykten bygger på Richard Adams roman från 1972, en episk saga om att överleva i värld fylld av hot. Den handlar om en grupp vilda kaniner som ger sig av på flykt då deras boende är hotat av människornas framfart. När boken kom blev den en succé världen över. Dess ämne om miljöförstörelse som tvingar varelser på flykt är om möjligt ännu mer brännande aktuellt idag. En annan av berättelsens undertoner handlar om diktaturer och om frihet. När boken kom läste många av oss in en symbolisk skildring av kalla kriget. Idag finns många flera lika tydliga tolkningar. Men alla dessa teman om samhället, politik, miljö och klimat hindrar inte att handlingen utan dessa tolkningar är ett stort spännande underhållande äventyr.


Föreställningen har en enastående balans mellan spänning och glädje, med sång och dansnummer och dramatiserad handling och berättade delar. De delar där handlingen berättas görs av den flygande måsen Kahar med fantastiska Jörgen Thorsson. Det är helt fenomenalt hur regissör, scenograf och hela temat utnyttjar höjden, bredden och djupet. Att låta en rolig mås flyga över publiken och föra fram de berättande delarna är en helt fenomenal lösning.

Scenografin används smart med två stora trätrappor på var sin vridscen som kan förvandlas till höga berg, till kaninhålor eller vad som behövs för handlingen. Regissören Alexander Mørk-Eidem har tidigare gjort de hyllade uppsättningarna Alltid vara vi, Röde Orm, Morbror Janne och Djungelboken. Allt jag sett Alexander Mørk-Eidem ligga bakom har varit genomtänkt och väl fungerande och starka scenupplevelser. Nu gör han tillsammans med sitt team en helt fantastisk föreställning som kommer att vara årets stora familjeföreställning, utan tvekan,

Ett stort plus för hela gruppen skådespelare som är så samspelta. Ensemblen är stor och består av cirka 25 medverkande däribland Lancelot Ncube, Nina Dahn, Shebly Niavarani, Manuela Gotskozik Bjelke, Emil Hedayat, Ann-Sofie Rase, Gerhard Hoberstorfer, Bahador Foladi, Angelika Prick, Jörgen Thorsson, Odile Nunes, Anders Johannisson, Magnus Bjøru samt kompositören och trumslagaren Anna Lund.

Till synes oförenliga berättelser om att nå fram och hitta sig själv – Teorier om människan på Backa Teater

by

foton Ola Klelbye

Av: Bereket Hailemariam

Regi: Lars Melin

Scenograf & kostumdesign: Josefin Hinders

Kompositör och ljuddesign: Jonas redig

Ljusdesigner: Bella Oldenqvist

Maskdesign: Josefin Ekerås

Medverkande: Yohannes Frezgi, Nikola Borggård Gavanozov, Sharzad Rahmani

Urpremiär 4/12 2024

Spelas på Backa Teater Lindholmen på Hisingen till och med 29/3

Från 14 år

Ibland stöter man på en uppsättning vars syfte förefaller dunkelt. Och man undrar över vad vad den återberättande pjäsen vill ha sagt. Vilket är budskapet från den nya röst Barnteaterakademin fått fram och Backa i egenskap av värdteater därefter coachat? Nu är ju förvisso tonåringar målgrupp för Teorier om människan, men från min horisont förblir det tämligen oklart, något förvirrande. Vad finns för den ungdomliga publiken att ta med sig och dryfta i lärarledda diskussioner. Kan den unga ensemblens resonemang appliceras på eleverna, utmana dem som tittar på under halvannan timme till reflektioner?

Regissör Lars Melin (tillika konstnärlig ledare) ”medger” att texten är ogripbar, fast han samtidigt hävdar att den berör och handlar om att hitta sitt sammanhang. Det sista påståendet kan jag gå med på då det förmodligen utgjort en grundbult i ambitionen att skildra vilsna tonårssjälar. Mina frågor väcks av en disparat uppsättning om vänskapens prövningar, besatthet av hip hop och uppslukande passion. Bereket Hailemariam väljer därtill i sin debut som dramatiker att återkommande anspela på dokumentär om pingviners livsbetingelser plus den banbrytande jazzsaxofonisten och sökaren John Coltrane. Enligt dramaturg Kristina Ros finns det i pjäsens form likheter med jazz och till och med Shakespeare .

Manusförfattaren är född 1989 i Norrtälje och bor numera i Malmö. Att han genomgått författarskola på Briskops Arnö och för närvarande studerar Litterär Gestaltning i Göteborg förefaller logiskt när man ser pjäsen. Det rappa bildspråket, referenser som stänger ute vi som är ett par generationer äldre och överhuvudtaget ett avancerat filosoferande om tillvaron med märkliga sidospår. Denne välutbildade man har, föga förvånande, också läst teologi och just filosofi. Premiären av Hailemariams förstlingsverk försenades på grund av pandemin. Sedan Teorier om människan bearbetats med dramaturg Stefan Åkesson som bollplank och färdigställts av teamet har pjäs av honom spelats på Angereds Teater. Och författaren som tidigare skrivit noveller och poesi arbetar för närvarande på både roman och novellsamling.

Kala scenografin i svart symboliserar en exteriör. En skolgård med lyktor, bänk och en avskärmning. som inte är en skateboard-ramp utan uppseendeväckande nog en scen med piano, kontrabas, saxofon och mikrofonstativ. Vi möter en trio ungdomar som hänger och chillar, delar erfarenheter samtidigt som en hel del dem emellan skaver. Replikerna från Sami, Josef och Hermon är ettriga, inte sällan med lätt aggressiv prägel. Vi får veta att de roterar kring vänskapens lagar och ords betydelse. För Hermon ställs allt på sin spets när hon får reda på vem som är förälskad i hennes storasyster. Tar till mig flera utläggningar inledningsvis, stimuleras av dem innan det etymologiska harvandet dras ut i meningslösa cirkelresonemang.

Ska påpekas att vurmandet för gangsterrappare och livsstilskriminella fläckar ner uppsättningen en aning. Latin Kings och Petter tycks ses som old school medan C. Gambino och Yasin hyllas. Roade mig med att läsa ett par av den senares texter (pinsamt nog hyllade av SR och Grammis-jury) vilka dramatikern angett som inspiration under skrivprocessen. Konstaterar att narcissistiska verserna glorifierar brottets bana och föraktar oss vilka prioriterat hederlighet, skötsamhet samt förstår värdet av samhällskontrakt. Att det gullas med farliga individer vars ideal ekar av hänsynslöshet är djupt problematiskt. Lite underligt för övrigt att Jonas Redigs spännande musikläggning knappt alls innehåller hip hop eller någon jazzig improvisation.

Skådespelarna är duktiga, märks att de brinner för att stå på scen, uttrycka sig och gå in i sina rollfigurer. Fast de med trovärdighet gestaltar individer i övre tonåren, har de alla tre examinerats nyligen från motsvarande Scenskolan. Trion har tilldelats stipendier och var för sig gjort flera filmer, varav somliga får premiär senare i år. Nikola Borggård Gavonozov såg jag i Nationen på samma scen, Yohannes Frezgi minns jag från amerikanskt nutidsdrama på Trixter härom året och Sharzad Rahmani har engagerats av Angereds Teater, tagit kandidatexamen i journalistik och digitala medier och dansat hela sitt liv. Lovvärt att de utrustats med myggor och bemödar sig om oftast tillräckligt tydligt uttal. även när deras roller är uppjagade. Grabbarna turas om att i maklig takt cykla runt scenen på sin BMX-cykel, håller skickligt balansen. Rahmani å sin sida visar inte upp sin danstalang, kutar däremot ett varv runt scen.

Vad som tillkom hos Barnteaterakademin (grundades 2005) som en grovmanusbeställning i projektet Nya röster 2021 är en mix av flera utdragna trådar, jämte ett par som förblir kvar på idéstadiet. Ett viktigt inslag riktat direkt till unga målgruppen adresserar vådan av att bli beroende av smart phones och illusionen av att vara mindre ensam när du kommunicerar digitalt istället för IRL. Vidare torde det vara första gången det finns instrument på scen hos Backa utan att de tas i bruk, toner endast antyds. Avslutningsvis kan jag som ingående i en jazz-jury inte låta bli att nämna att jag äger fem skivor med John Coltrane, exempelvis genombrottsplattan Giant Steps som förekommer i pjäsen. Huruvida vad Frezgi redogör för om hans esoteriska utveckling är helt tillförlitligt ska jag låta vara osagt. På premiären blev det omgående stående ovationer. Att jag inte var lika entusiastisk kan också ha berott på besvärande huvudvärk och en förhöjd kroppsvärme som fick mig att tro att jag skulle bli sjuk, vilket lyckligtvis bara var en tillfällig svacka.

Teaterkritik: Vredens druvor – skildrar den mörka baksidan av den amerikanska drömmen

by

Vredens druvor
Nobelpristagaren John Steinbecks klassiker i regi av Mina Salehpour
Konstnärligt team
Av John Steinbeck
Översättning Niclas Hval
Bearbetning och regi Mina Salehpour
Scenografi Andrea Wagner
Kostym Maria Anderski
Ljus Patrik Angestav
Musik/ljud Sandro Tajouri
Peruk och mask Moa Hedberg, Alexander Wernersson
Dramaturg Anna Kölén
Foto Sören Vilks
I rollerna Anders Beckman, David Book, Erik Ehn, Karin Franz Körlof, Rasmus Luthander, Ingela Olsson och Christoffer Svensson

En föreställning om den mörka baksidan av den amerikanska drömmen. Om de många som kämpar och kämpar men ändå inte har en chans att förverkliga den stora drömmen om att lyckas och bli rik och trygg. Vredens druvor från 1939. skriven av Nobelpristagaren John Steinbeck, är ett episkt drama om flykt, framtidsdrömmar, kapitalism och solidaritet.

I inledningen sitter en äldre man med vitt hår och vitt skägg (Anders Beckman) och berättar suggestivt om vädrets makter som slagit till och jorden så torr att inte ens ogräset växer bra och banker och de förmögna som skulle kunna hjälpa är lite hänsynslösa som den förödande torkan. Människor är desperata och har inte mat till barnen. Till denna förtorkade uppgivna delstat kommer Tom Joad hem efter fyra i fängelset. Familjens hus är förstörd och familjen är vräkt och på väg till Kalifornien. I Kalifornien är det bördigt, där finns det jobb. Det behövs arbetare som kan plocka apelsiner och persikor och många andra frukter. Det har de hört och det står på flygblad som delats ut. Tom Joad följer med sin familj. De packar in sig och trängs i bilen, som så många andra gör. Längs vägen möter de både solidaritet och girighet. Det är många som försöker tjäna sig en hacka på de utsatta, fattiga flyktingarna. Ibland måste de betala för att få slå sig ner och sova en natt. Bensin är inte heller gratis. Men ibland får de också uppleva sammanhållning med andra som är på väg mot drömmarnas Kalifornien.

På scenen växlar dramatiserade scener med avsnitt då en skådespelare berättar något ur boken. Det mesta tappar fart när det berättas av en person istället för att gestaltas. Det gör det i denna uppsättning också, men samtidigt blir det som en särskild rytm i föreställningen som är positiv. De avsnitt då någon skådespelare berättar om vind och natur och stora skeenden blir som ett omkväde som från de gamla grekiska dramerna.


Föreställningen har en fenomenal, stark och enkel scenlösning. Scenen är täckt av granulat som ser ut som någon form av grå sand och till höger på scenen står en bit hjulformad plåt. Granulaten fungerar både som bild för böljande hav och vattendrag och som stora vidder. Det är rent av magiskt.

Skådespelarna är samspelta och imponerande. Högsta betyg för sina insatser får de allihop: Anders Beckman, David Book, Erik Ehn, Karin Franz Körlof, Rasmus Luthander, Ingela Olsson och Christoffer Svensson.

Den amerikanska drömmer som gestaltas i många böcker, filmer, musikaler och pjäser skildrar någon som har tunga motgångar men ändå kämpar och kämpar och lyckas bli en vinnare. Det är så klart en förljugen bild för de flesta. Det finns de som kan lyckas och det fanns säkert också de som lyckades med sin utvandring till Kalifornien under den tid som Steinbecks roman skildrar men den stora massan lyckas inte, det är det nog ingen tvekan om. Den stora massan blir oftast lurad och vinnarna är de som redan äger mycket, eller de som är samvetslösa nog att utnyttja den som är desperat. I föreställningen möter familjen sådana personer också och det gör dagens flyktingar också, som idag får betala hutlösa summor till flyktingsmugglare för att fraktas i livsfarliga gummibåtar på Medelhavet och som när de är framme ofta utnyttjas för att arbeta svart och utan samhällets trygghetssystem,

Vredens druvor visar hur de längst ner på samhällets stege alltid får betala det högsta priset och hur de som äger mycket alltid har makt att förtrycka de som äger mindre och på alla möjliga sätt tjänar på kriser. Det upprepas ständigt världen över, i olika grad, genom historien. Berättelsen i Vredens druvor utspelas i USA men har i olika former utspelats i Ryssland och också i Sverige, glöm inte statssystemet, den svenska versionen av slaveri.

Vredens druvor i Dramatens uppsättning är starkare än det mesta som visats på länge på en svensk teaterscen, den är skickligt iscensatt men mycket skrämmande och deprimerande

Bertholt Brecht skrev dramer som också hade ett tydligt politiskt budskap. Brecht ville att publiken när det gick hem efter en föreställning skulle känna att de ville kämpa för att förändra. Därför lade han in visor och lite roliga karaktärer trots att temat handlade om förryck och orättvisor. Jag är inte säker på att denna uppsättning av Vredens druvor ger den känslan. Jag går hem efter att ha upplevt en djupt berörande stark berättelse men jag känner också en slags uppgivenhet och hopplöshet.

Fakta om regissören:
Mina Salehpour är baserad i Tyskland och har hela Europa som arbetsfält. Hon har bland annat satt upp pjäser av Jonas Hassen Khemiri, och jobbar också gärna med dramatiseringar av romaner – inte sällan stora familjehistorier. 2023 satte hon upp Ágota Kristófs Den stora skrivboken i Köln och Nino Haratischwilis Det åttonde livet (Till Brilka) i Trondheim.

Om romanen:
John Steinbecks roman gavs ut 1939 och vann Pulitzerpriset för skönlitteratur 1940. Den räknas som en av de viktigaste skildringarna av 1900-talets USA. Steinbeck belönades med nobelpriset i litteratur 1962.

Filmrecension: Anora – en av årets absolut bästa filmer

by

Anora
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 december 2024
Regi Sean Baker

Med en guldpalm i fickan och högvis av lyriska recensioner är Anora en av årets mest uppmärksammade och emotsedda filmer. Jublet och hysterin som ackompanjerat filmen har inte heller varit omotiverat. Efter den omhuldade The Florida Project blev regissören Sean Baker en av de mest eftertraktade förmågorna i Hollywood. Där visade Baker upp en superb förmåga att demonstrera misär, hopplöshet och förfallna drömmar. Förväntningarna på nästa projekt var därmed höga och Baker lyckades inte heller infria dem med Red Rocket.

Tre år senare har dock Baker laddat om, något som är märkbart redan i filmens introduktion som visar att regissören nu är redo att ta nästa steg. Vi får här se en fantastisk känsla för det audiovisuella. Sättet Baker kombinerar den obekväma akten att sälja sin kropp med pulserande musik är slående, han fångar desperationen, det forcerade beteendet och de falska leendena oerhört träffsäkert. Mikey Madison som tidigare endast fått spela galenpannor i filmer som Once Upon A Time In Hollywood och Scream (2022), får här visa upp en helt annan bredd och kapacitet som skådespelare. Madison är – likt sin regissör, ypperlig på att fånga hopplöshet men också ung naivitet. Ensemblen som är mer eller mindre befriad från stora namn är i sin tur strålande, detta är ett sant ensembledrama där alla drar sitt strå till stacken utan tankar på prestige. Detta skänker filmen en aura av oerhörd proffessionalitet. Baker regisserar sin berättelse och sina aktörer som den bästa av lagcoacher, allt är för filmens bästa, individualism och egoism får snällt ställa sig åt sidan.

Sean Baker gör också ett eminent jobb vad gäller att skapa ett konstant intresse för sin berättelse och de personer vi får möta, detta trots att karaktärsgalleriet är långt ifrån sympatiskt. Flera av personerna är lika inbjudande som en hop hungriga krokodiler. Trots det har Anora en magnetism som gör att varje sekvens känns som en viktig pusselbit, även om det som visas är dekadent och i vissa fall motbjudande.

Berättartekniken som nyttjas är i sin tur superb med ett förvånansvärt högt tempo som helt eliminerar döda stunder. Mognaden och utveckling hos Baker är imponerande, han bibehåller svärtan, brutaliteten och kraften från The Florida Project, men har gjort avsevärda steg framåt vad gäller bildspråk och personregi. Oavsett vilken karaktär det gäller finns det en otrolig omsorg och hängivenhet. Där The Florida Project tangerade att vara närmast nihilistisk är detta en mer avvägd och stilfull saga som behåller mörkret utan att någonsin bli cynisk.

Och trots allvaret, den stora dramatiken och tragiken finns det också stora doser mörk humor som går hand i hand med övriga filmen. Anora är därför många gånger förvånansvärt underhållande, något som måste ses som en av årets största överraskningar.

Det enda felet som görs är ett slut som inte besitter samma eldkraft och spänst som övriga filmen. Här vill Baker återgå till det bittra, svåra och brutala, men det känns ointressant och närmast förutsägbart. Det är inte fråga om ett öppet ambivalent slut utan snarare ett rent ofärdigt som inte alls lever upp till den precision och intelligens som visats i övriga filmen.

Trots det är Anora en av årets absolut bästa filmer och ett imponerande exempel på hur fantastisk engagerade, fartfyllt och underhållande ett kolsvart drama kan vara.