Anora
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 december 2024
Regi Sean Baker
Med en guldpalm i fickan och högvis av lyriska recensioner är Anora en av årets mest uppmärksammade och emotsedda filmer. Jublet och hysterin som ackompanjerat filmen har inte heller varit omotiverat. Efter den omhuldade The Florida Project blev regissören Sean Baker en av de mest eftertraktade förmågorna i Hollywood. Där visade Baker upp en superb förmåga att demonstrera misär, hopplöshet och förfallna drömmar. Förväntningarna på nästa projekt var därmed höga och Baker lyckades inte heller infria dem med Red Rocket.
Tre år senare har dock Baker laddat om, något som är märkbart redan i filmens introduktion som visar att regissören nu är redo att ta nästa steg. Vi får här se en fantastisk känsla för det audiovisuella. Sättet Baker kombinerar den obekväma akten att sälja sin kropp med pulserande musik är slående, han fångar desperationen, det forcerade beteendet och de falska leendena oerhört träffsäkert. Mikey Madison som tidigare endast fått spela galenpannor i filmer som Once Upon A Time In Hollywood och Scream (2022), får här visa upp en helt annan bredd och kapacitet som skådespelare. Madison är – likt sin regissör, ypperlig på att fånga hopplöshet men också ung naivitet. Ensemblen som är mer eller mindre befriad från stora namn är i sin tur strålande, detta är ett sant ensembledrama där alla drar sitt strå till stacken utan tankar på prestige. Detta skänker filmen en aura av oerhörd proffessionalitet. Baker regisserar sin berättelse och sina aktörer som den bästa av lagcoacher, allt är för filmens bästa, individualism och egoism får snällt ställa sig åt sidan.
Sean Baker gör också ett eminent jobb vad gäller att skapa ett konstant intresse för sin berättelse och de personer vi får möta, detta trots att karaktärsgalleriet är långt ifrån sympatiskt. Flera av personerna är lika inbjudande som en hop hungriga krokodiler. Trots det har Anora en magnetism som gör att varje sekvens känns som en viktig pusselbit, även om det som visas är dekadent och i vissa fall motbjudande.
Berättartekniken som nyttjas är i sin tur superb med ett förvånansvärt högt tempo som helt eliminerar döda stunder. Mognaden och utveckling hos Baker är imponerande, han bibehåller svärtan, brutaliteten och kraften från The Florida Project, men har gjort avsevärda steg framåt vad gäller bildspråk och personregi. Oavsett vilken karaktär det gäller finns det en otrolig omsorg och hängivenhet. Där The Florida Project tangerade att vara närmast nihilistisk är detta en mer avvägd och stilfull saga som behåller mörkret utan att någonsin bli cynisk.
Och trots allvaret, den stora dramatiken och tragiken finns det också stora doser mörk humor som går hand i hand med övriga filmen. Anora är därför många gånger förvånansvärt underhållande, något som måste ses som en av årets största överraskningar.
Det enda felet som görs är ett slut som inte besitter samma eldkraft och spänst som övriga filmen. Här vill Baker återgå till det bittra, svåra och brutala, men det känns ointressant och närmast förutsägbart. Det är inte fråga om ett öppet ambivalent slut utan snarare ett rent ofärdigt som inte alls lever upp till den precision och intelligens som visats i övriga filmen.
Trots det är Anora en av årets absolut bästa filmer och ett imponerande exempel på hur fantastisk engagerade, fartfyllt och underhållande ett kolsvart drama kan vara.