Av: Bereket Hailemariam
Regi: Lars Melin
Scenograf & kostumdesign: Josefin Hinders
Kompositör och ljuddesign: Jonas redig
Ljusdesigner: Bella Oldenqvist
Maskdesign: Josefin Ekerås
Medverkande: Yohannes Frezgi, Nikola Borggård Gavanozov, Sharzad Rahmani
Urpremiär 4/12 2024
Spelas på Backa Teater Lindholmen på Hisingen till och med 29/3
Från 14 år
Ibland stöter man på en uppsättning vars syfte förefaller dunkelt. Och man undrar över vad vad den återberättande pjäsen vill ha sagt. Vilket är budskapet från den nya röst Barnteaterakademin fått fram och Backa i egenskap av värdteater därefter coachat? Nu är ju förvisso tonåringar målgrupp för Teorier om människan, men från min horisont förblir det tämligen oklart, något förvirrande. Vad finns för den ungdomliga publiken att ta med sig och dryfta i lärarledda diskussioner. Kan den unga ensemblens resonemang appliceras på eleverna, utmana dem som tittar på under halvannan timme till reflektioner?
Regissör Lars Melin (tillika konstnärlig ledare) ”medger” att texten är ogripbar, fast han samtidigt hävdar att den berör och handlar om att hitta sitt sammanhang. Det sista påståendet kan jag gå med på då det förmodligen utgjort en grundbult i ambitionen att skildra vilsna tonårssjälar. Mina frågor väcks av en disparat uppsättning om vänskapens prövningar, besatthet av hip hop och uppslukande passion. Bereket Hailemariam väljer därtill i sin debut som dramatiker att återkommande anspela på dokumentär om pingviners livsbetingelser plus den banbrytande jazzsaxofonisten och sökaren John Coltrane. Enligt dramaturg Kristina Ros finns det i pjäsens form likheter med jazz och till och med Shakespeare .
Manusförfattaren är född 1989 i Norrtälje och bor numera i Malmö. Att han genomgått författarskola på Briskops Arnö och för närvarande studerar Litterär Gestaltning i Göteborg förefaller logiskt när man ser pjäsen. Det rappa bildspråket, referenser som stänger ute vi som är ett par generationer äldre och överhuvudtaget ett avancerat filosoferande om tillvaron med märkliga sidospår. Denne välutbildade man har, föga förvånande, också läst teologi och just filosofi. Premiären av Hailemariams förstlingsverk försenades på grund av pandemin. Sedan Teorier om människan bearbetats med dramaturg Stefan Åkesson som bollplank och färdigställts av teamet har pjäs av honom spelats på Angereds Teater. Och författaren som tidigare skrivit noveller och poesi arbetar för närvarande på både roman och novellsamling.
Kala scenografin i svart symboliserar en exteriör. En skolgård med lyktor, bänk och en avskärmning. som inte är en skateboard-ramp utan uppseendeväckande nog en scen med piano, kontrabas, saxofon och mikrofonstativ. Vi möter en trio ungdomar som hänger och chillar, delar erfarenheter samtidigt som en hel del dem emellan skaver. Replikerna från Sami, Josef och Hermon är ettriga, inte sällan med lätt aggressiv prägel. Vi får veta att de roterar kring vänskapens lagar och ords betydelse. För Hermon ställs allt på sin spets när hon får reda på vem som är förälskad i hennes storasyster. Tar till mig flera utläggningar inledningsvis, stimuleras av dem innan det etymologiska harvandet dras ut i meningslösa cirkelresonemang.
Ska påpekas att vurmandet för gangsterrappare och livsstilskriminella fläckar ner uppsättningen en aning. Latin Kings och Petter tycks ses som old school medan C. Gambino och Yasin hyllas. Roade mig med att läsa ett par av den senares texter (pinsamt nog hyllade av SR och Grammis-jury) vilka dramatikern angett som inspiration under skrivprocessen. Konstaterar att narcissistiska verserna glorifierar brottets bana och föraktar oss vilka prioriterat hederlighet, skötsamhet samt förstår värdet av samhällskontrakt. Att det gullas med farliga individer vars ideal ekar av hänsynslöshet är djupt problematiskt. Lite underligt för övrigt att Jonas Redigs spännande musikläggning knappt alls innehåller hip hop eller någon jazzig improvisation.
Skådespelarna är duktiga, märks att de brinner för att stå på scen, uttrycka sig och gå in i sina rollfigurer. Fast de med trovärdighet gestaltar individer i övre tonåren, har de alla tre examinerats nyligen från motsvarande Scenskolan. Trion har tilldelats stipendier och var för sig gjort flera filmer, varav somliga får premiär senare i år. Nikola Borggård Gavonozov såg jag i Nationen på samma scen, Yohannes Frezgi minns jag från amerikanskt nutidsdrama på Trixter härom året och Sharzad Rahmani har engagerats av Angereds Teater, tagit kandidatexamen i journalistik och digitala medier och dansat hela sitt liv. Lovvärt att de utrustats med myggor och bemödar sig om oftast tillräckligt tydligt uttal. även när deras roller är uppjagade. Grabbarna turas om att i maklig takt cykla runt scenen på sin BMX-cykel, håller skickligt balansen. Rahmani å sin sida visar inte upp sin danstalang, kutar däremot ett varv runt scen.
Vad som tillkom hos Barnteaterakademin (grundades 2005) som en grovmanusbeställning i projektet Nya röster 2021 är en mix av flera utdragna trådar, jämte ett par som förblir kvar på idéstadiet. Ett viktigt inslag riktat direkt till unga målgruppen adresserar vådan av att bli beroende av smart phones och illusionen av att vara mindre ensam när du kommunicerar digitalt istället för IRL. Vidare torde det vara första gången det finns instrument på scen hos Backa utan att de tas i bruk, toner endast antyds. Avslutningsvis kan jag som ingående i en jazz-jury inte låta bli att nämna att jag äger fem skivor med John Coltrane, exempelvis genombrottsplattan Giant Steps som förekommer i pjäsen. Huruvida vad Frezgi redogör för om hans esoteriska utveckling är helt tillförlitligt ska jag låta vara osagt. På premiären blev det omgående stående ovationer. Att jag inte var lika entusiastisk kan också ha berott på besvärande huvudvärk och en förhöjd kroppsvärme som fick mig att tro att jag skulle bli sjuk, vilket lyckligtvis bara var en tillfällig svacka.