• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: LeMarcs hjärta pumpar nytt liv på Stadsteatern

26 oktober, 2025 by Marja Koivisto


Foto Sören Vilks

LeMarc – Det som håller oss vid liv
Uppsättningen är en nyskriven musikteater baserad på Peter Le Marcs låtar skapad av Ole Anders Tandberg och Leif Jordansson
Regi och scenografi Ole Anders Tandberg
Koreograf Anna K och Mattias Lundmark
Steppnummer Kostym Matilda Hyttsten
Ljussättare SUTODA
LjudAnton Sundell
Mask Johanna Ruben
Musikaliskt ansvarig Leif Jordansson
På scenen medverkande Gerhard Hoberstorfer, Rennie Mirro, Frida Hallgren, Lina Englund, Johannes Kuhnke, Sara Jangfeldt
Kapellmästare Leif Jordansson och Johan Persson
Musiker Rigmor Bådal, Johan Persson och Erik Nilsson
Premiär på Kulturhuset stadsteatern 25 oktober 2025

Utanför mitt fönster finns en bro.
Så börjar en av Peter LeMarcs mest älskade låtar – och kanske också hela den här föreställningen. För bron finns där som en symbol genom hela den här underbara föreställningen som i sitt uttryck ger en doft av 1970-tal och en blinkning till Nationalteaterns produktioner. Föreställningen rör sig som en lång andning genom LeMarcs universum: från den stilla sorgen i ”Evelina” till det drömska hoppet i ”Utanför mitt fönster finns en bro”. Och någonstans där – mitt på bron, mellan mörker och ljus – händer det. Teatern och musiken smälter samman till något större än båda.

Artistensemblen är magnifik. De sjunger med en intensitet som känns i magen, inte bara i öronen. Varje röst bär en egen historia, varje blick ett eko av någon man mött i sitt eget liv. De växlar mellan stilla närhet, skörhet och rå kraft med en självklarhet som känns ovanlig på en teaterscen. Det är som om LeMarcs ande svävar över dem, men de gör sångerna till sina egna – levande, oförutsägbara, nya.

Och bandet – herregud, bandet! Vilken klass. Gitarren darrar som ett vinterljus över älven och pianot bär varje ton med varsam precision. De spelar inte bara LeMarcs musik, de förvaltar hans hjärta. I deras händer blir ”Utanför mitt fönster finns en bro” ett andrum, en stund där tiden stannar och publiken nästan glömmer att andas, mellan då och nu, mellan sorg och hopp, mellan vem man var och vem man vågar bli. Mina ögon tåras.

LeMarc har alltid skrivit om det som egentligen är för stort för ord: kärlek, ensamhet, försoning. Men han gör det med en vardaglig poesi som känns som en hand på axeln. Han skriver inte om hjältar – han skriver om oss. Om folk som försöker, misslyckas, älskar ändå.

Här på Stadsteater får LeMarcs låtar nytt blod i ådrorna. Här blir hans texter inte bara musik – de blir liv, puls, svett, känslor.

Och när ensemblen på Stadsteatern tar sig an hans låtar, känns det som de förstår precis vad de sjunger om. De lever dem. De skriker, viskar, dansar, andas fram orden. Varje sång blir en scen i sig. De hittar allvaret mitt i humorn, och ljuset mitt i mörkret.

Det här är inte en nostalgishow. Det är något fräschare, mer närvarande. Regin vågar låta stillheten ta plats – låter LeMarcs texter få det utrymme de förtjänar. För det är i tystnaden efter rader som ”Jag ska gå hel ur det här”, ”Hur man älskar en sargad själ”, “Bra, bra saker kommer snart” som allt händer.

Det finns något väldigt gripande i allt det här: det vackra och det trasiga på samma gång. LeMarcs språk luktar regn, kaffe och drömmar. Och på Stadsteatern får det växa till något storslaget – men ändå nära, på riktigt.

När sista tonen klingat ut vill applåderna aldrig ta slut. Man märker att något har rört sig i rummet – kanske en gammal känsla, kanske bara hoppet om att vi fortfarande kan känna så här mycket.

Föreställningen påminner oss om varför LeMarcs texter fortfarande betyder så mycket. För de handlar inte om att vinna, de handlar om att våga stå kvar. Att tro på något mjukt i en hård värld.

Och det är svårt att inte älska det.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, LeMarc, Musikteaterm

I mästerlig monolog pendlas mellan rättfärdigande och rannsakande – Djävulens advokat i gästspel på Trixter

25 oktober, 2025 by Mats Hallberg

affischfoton Ludwig Jerkander

Manus: Rasmus Dahlstedt

Regi: Peter Oskarsson

Scenografi: Lars-Erik Hedendahl

Foto och ljus: Mårten Levin

På scen: Rasmus Dahlstedt

Inspelade röster: Inger Hayman (domstolshandläggare) och Joakim Lindberg (kriminalreporter)

Premiär på Aliasteatern i Stockholm 2024

På turné i Riksteaterns regi: Teater Trixter i Göteborg 23/10 2025

Jag upptäckte stockholmaren Rasmus Dahlstedt genom sociala medier. Vi har mötts IRL två gånger – bokrelease på Eggers och i samband med uppläsning på Bokmässan. Han som examinerats från Teaterhögskolan i Göteborg presenterar sig på allitterationsvis som skådespelare, skribent och spektakelmakare med tillägget programledare för Antipodden (där många oväntade viktiga röster får komma till tals). Att han dessutom är en uppskattad uttolkare av svensk sånglyrik, skrivit biografi över tonsättaren Fredrik Sixten samt skildrat samhällsproblem i dokumentärer visar på mångsidigheten. 2018 gestaltade han Wiki Leaks-grundaren Julian Assange i en tillskruvad politisk satir signerad Jens Ganman.

Frilansaren odlar framgångsrikt en satirisk ådra – figuren i Söders hjältar rekommenderas eftersom den driver hejdlöst med rättrogna woke-människor -kan inte låta bli att rota i varbölder i samhället. Han vågar vara obekväm, vill ge motbilder och utmana med andra perspektiv även om det kan få konsekvenser. Talande att jag inte kunnat hitta recensioner från landets ledande teaterrecensenter av monologen på turné, snacka om underbetyg för kritikerkåren. På samma gång som han kan vara brännande aktuell på scen, i vad han publicerar (ofta med ironisk twist) och i sina böcker på vers; har Dahlstedt en dragning till det teatraliska parat med en förkärlek till och kunskap om klassisk bildning. Odysséen och Illiaden har lästs in som ljudbok. I Djävulens advokat anspelas på Oidipus-myten, Shakespeare och citeras ur Bibeln. Denne reslige man i medelåldern har således osedvanligt många strängar på sin lyra, blickar tillbaka i historien för att i andra projekt nagelfara nutida dysfunktionella fenomen.

I likhet med diktsamlingen Hemmahörande som finns i min ägo utgår Djävulens advokat från ett av de lika brutala som meningslösa mord som Sverige marinerats i. Monologen kanaliserar sorgen, frustrationen och ilskan som Dahlstedt behandlade i en text, efter att ha suttit på rättegång mot den sjuttonåring ute på uppdrag som på gym skjuter ihjäl en vän till Dahlstedt när vännen försöker avstyra en planerad avrättning. Där och då i rättssalen på Kungsholmen väcks frågor om stjärnadvokatens moral och de intressekonflikter som uppstår, eller rimligen borde uppstå.

Rollen att företräda sina klienter och med retoriska knep kunna maximera innebörden av ”bortom rimligt tvivel” ges sinnrika analogier. Kan uppsåt styrkas? Advokat Bo Wenander håller sin monolog för oss som om vi vore en jury i USA. Hans förehavanden skulle i så fall ha utretts, lett till åtal för korruption. I själva verket speglas timmen före domstolsförhandling då juristen befinner sig på sitt kontor i närheten, är för uppe i varv för att äta lunch. Hans mamma uppmuntrade valet av bana medan pappa ville att hans vältalige son skulle läsa till präst. Själv närde Wenander skådespelardrömmar. Och åtskilliga metaforiska likheter mellan skådespeleri och att vara advokat görs. Wenander menar att båda agerar på en scen. Båda har ett inrepeterat manus att förhålla sig till som de ska göra intryck med kan man lägga till. Mannen med omnipotent utstrålning manifesterad med blanka skor, hängslen, manschettknappar, dyr klocka och backslick ser sig som samhällsbärare, någon som ska väcka sympati med en alternativ verklighet, medan välgörare ser honom som en advokaternas kirurg.

Dahlstedts dräpande satiriska ådra letar sig in här och var in i manus, moment av förhöjd realism. Hans begeistrade viftande med mordvapnet är ett exempel, liksom stora sedelbuntar tillhanda i kuvert. Snittblommor är en annan femma. Och i sitt sista telefonsamtal med den unge klienten inför avgörandet, ges råd om klädsel och ton. Uppmaningen undvik sarkasmer känns förvisso föga trovärdig. Vet tonåringar på glid ens vad ordet betyder? Hur Wenander exponerar sin kunskap om och utövande av konst i olika former tillhör också förhöjningen, även om det funnits fler som Henning Sjöström. Vermeer förekommer liksom romanen Brott och straff. Slås fast att sanningen är kontextuell, inte universell! Monologens extra lager blir som ett showcase över förmågor och intresse hos upphovsmannen, som underhållande utvikningar. Det sjungs diktrader av bland andra Dan Andersson och Birger Sjöberg. Är dessa roande inslag egna påhitt eller har de föreslagits av regissören? Vad gäller att välja citat ur lagtexter och redovisa utgången i spektakulära fall har juridiskt sakkunnig person bistått.

foto Jan Sjöö

Låter namnet Peter Oskarsson bekant? Kan meddela att det mycket riktigt är den berömde teaterauktoriteten vars delaktighet i framgången ska framhävas. Samarbetet med skådespelaren, tillika manusförfattaren, tycks fungerat utmärkt. Vidare bidrar omsorgsfullt gjord scenografi till den lyckade helheten, visar oss den lärde juristens arbetsrum. Veteranen Inger Hayman som jag såg i I sista minuten ( tror det blev Carin Mannheimers sista uppsättning) medverkar med inspelad röst med strikta tidsangivelser. Och det allra mesta av rekvisitan relateras det till i manus.

Medveten om att jag tenderar att ägna mig för lite åt själva prestationen på scen- Är synnerligen befogat att strö beröm över skådespeleriet. Tonfall, diktion, gester, mimik, pauser, moderering av rösten, motorik, blickar med mera. Allt sitter perfekt. Sammantaget formar alla ingredienser den splittrade gestalt som breder ut sig, redogör för läget utifrån sin position. En fängslande uppvisning vars snillrika agerande kryddas med recitation och snuttar ur den vokala repertoar som ljuvligt behärskas. Vi betraktar en person troligen på väg att krackelera, men som ändå verkar håller uppe fasaden trots att han inte tror att rättvisa finns. Hans paroll är att anpassa terrängen till kartan.

Första ifrågasättandet av vunna mål, det aktuella fallet och de avsevärda summor som kan debiteras uppstår abrupt. Men kritiken mot egna agerandet återkommer i omgångar när fotot på offret studeras, när han får veta att inte bara änkan utan också barnen kommer vara med i domstolen. Han är på väg att ta in tanken på upprättelse, de anhöriga och offrens värdighet. Och den skrupulösa cynismen erkänns! Såväl affisch som titel indikerar förfallet. Löken skalas. Och i uppgörelsen med sig själv blir domen stenhård. Han är fake! Men argumenten för att fortsätta i en lönsam bransch läggs bokstavligen i fru Justitias andra vågskål. Någon kanske anser att jag spoilat för mycket, men ledtrådarna finns tydligt utlagda också i programbladet som ger nyttig bakgrund.

Uppsättningen gav som synes upphov till många tankar. Spelfilmer, skönlitteratur och scenkonst om uppmärksammade rättsfall engagerar. Har inte än läst Lasse Wierup, däremot Fredrik Kärrholm, Johanna Bäckström Lerneby, Renzo Aneröd och Jonas Trolle. Har sett ett antal dramatiserade monologer varav somliga recenserats. Djävulens advokat tillhör det absoluta toppskiktet. I samarbete med mycket erfaren regissör har Dahlstedt gjort bruk av sin espri, gestaltande förmåga och vrede över över hur lagen tillämpas på ett alldeles lysande vis. Sist men inte minst ska påpekas att Dahlstedt är en fena på spetsfundiga tvetydigheter, även om budskapet i den skarpa monologen inte kan missförstås.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Förledd: charm och mognad

25 oktober, 2025 by Anastasia Bark

Titel: Förledd 

Författare: Elin Olausson

Utgivningsdatum: 2025-08-26

Förlag: Ravenheart förlag

ISBN: 9789198915815

Förledd – den andra delen i Elin Olaussons Bruket-trilogi är överlag skarpare skriven än den första delen, Gnistregn. Det finns fortfarande vissa bitar i boken som skulle kunna förbättras, men generellt har kvalitén på Olaussons skildringar förbättrats. Olausson verkar mer bekväm med sin egen stil, i jämförelse med den första boken i trilogin. Prosan i sig har trappat upp i charm. 

Mitt största problem är fortfarande dialogen, som är stel, men med tanke på att även de flesta karaktärerna i boken är socialt klumpiga går den biten att förlåta. Trots det är det vissa delar av både dialogen och de inre monologerna som framstår som en aning överdramatiska. I stort sett har dialogen dock blivit skarpare, och även med mer humor.

Den andra delen i trilogin är fortfarande mycket slowburn, vilket får mig att oroa mig en aning för att den sista delen kommer att ha för mycket handling istället. Hittills håller Olausson tempot. Det långsamma i handlingen till och med bidrar till en särskild stämning i boken. Det nordiska stilla mörkret, med mytiska väsen i skogen. Att boken är lite långsam är därför i sig inte ett problem, men det kan bli lite av ett problem i framtiden om författaren väljer att packa in mycket mer handling i den sista delen.

I likhet med Gnistregn är de blyga karaktärerna och deras relationer mycket charmiga, till och med charmigare i Förledd i jämförelse med den första boken. Som läsare blir jag mer orolig för hur det ska gå för karaktärerna. På så vis är Förledd skildringsmässigt mer spännande än Gnistregn.

En sak som kan vara värd att uppmärksamma är hur Olausson använder sig av de mytiska elementen i sina skildringar. Bruket-trilogin är nästan närmare magisk realism än fantasy. Kanske inte fullständigt, men sättet det vardagliga och det stillsamma förs ihop med myt och folktro skapar en fascinerande dynamik. Trots att folktron inte är en självklar del av miljön – vilket ändå innebär att vi inte riktigt är i magisk realism-territorium – introduceras den inte heller som någonting storslaget. Det mytiska kommer från utanför det vardagliga, men integreras så smidigt att det till slut känns helt naturligt i miljön. Det ska bli intressant att se hur författaren för ihop alla huvudkaraktärernas berättelser med det mytiska.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: elin olausson, Förledd, ravenheart förlag

Kvinnorna på Weyward Cottage: Att falla nerför en trappa

25 oktober, 2025 by Anastasia Bark

Titel: Kvinnorna på Weyward Cottage (Weyward)

Författare: Emilia Hart

Översättare: Hanna Svensson

Utgivningsdatum: 2025-04-10

Förlag: Printz Publishing 

ISBN: 9789181050004

Jag behöver balans!

Jag planerade inte att anknyta denna recension till min senaste recension om David Nicholls Du är här där jag diskuterade hur författaren handlingsmässigt hade perfekt förhållit sig till filmkurvan, även kallad Freytags pyramid. Den boken följde filmkurvan perfekt – den här boken har motsatt problem. Jag diskuterade i recensionen hur jag hellre hade sett en film med den sortens handling. Jag vill inte läsa böcker som lika gärna kunde ha varit filmmanus, och säkert även lyckas bättre som filmmanus. Ge mig Kate Winslet i rollen som Marnie i Du är här.

Det visar sig att även denna recension riskerar att till stor del handla om kurvor, men från ett annat perspektiv. Kvinnorna på Weyward Cottage vars originaltitel är Weyward lider av ett annorlunda kurvproblem, rent känslomässigt. Handlingsmässigt händer det mycket i romanen. Mitt problem är på det emotionella planet, som i och för sig anknyter till det handlingsmässiga också.

Om Du är här hade varit bra som film, hade Kvinnorna på Weyward Cottage varit bra som en trappa man faller nerför – tekniskt sett variation, men bara neråt. Jag har svårt att acceptera detta som mysig höstläsning, trots att jag sett boken marknadsföras på just det sättet. Jag menar här inte att jag har problem med traumatiska skeenden i en handling, men när det enda som sker i en handling är trauma, mer trauma, och mer trauma – då börjar jag sakna balans och dynamik. Det finns en anledning till att jag föredrar Mysterious Skin framför Lilya 4-Ever bland filmer. Båda filmerna behandlar svår trauma i yngre personers liv, men medan Mysterious Skin ger andrum gör Lilya 4-Ever inte det.

Jag tänker inte vara teknisk här. Jag tror knappt på att det finns en perfekt kurva för hur en bokhandling ska vara. Det vet jag inte så mycket om. Dessutom tror jag inte heller att jag är fullständigt objektiv när jag säger att en handling som faller nerför en trappa är dålig. Lilya 4-Ever uppskattas av en del personer. Trots det väljer jag att påstå att denna roman saknar dynamik och balans, en dynamik och balans som till och med den oerhört traumatiska romanen Ett litet liv av Hanya Yanigahara lyckades få med i sin bok. Det finns till och med en del i boken som heter ”de lyckliga åren”. Kvinnorna på Weyward Cottage får inga lyckliga år, i generationer.

Nå, det fanns ett par ljusa stunder i romanen. Den var inte fullständigt dyster. Dessvärre räckte inte de stunderna för att denna bok skulle räcka till som mysig höstläsning. Även de delar av boken som skulle framstå som mer känsloingivande, var egentligen inte tillräckligt utforskade för att väcka någon känsla inom mig. Ett exempel är djuren som har rollen av medhjälpare (familiars) i boken. Författaren beskrev aldrig djuren tillräckligt djupt eller detaljrikt – de saknar personlighet, karaktär, någon form av närvaro. Djuren är där, men de tillför aldrig någon känsla. De kunde lika gärna ha varit lampor i någons lägenhet. De är inte mer än interiör. Inte ens traumat karaktärerna upplever är särskilt verklighetstroget. Visserligen är allting som händer i boken inte otroligt, men eftersom det är klyscha på klyscha på klyscha blir det en miss även där.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Emilia hart, Kvinnorna på Weyward Cottage, Weyward

Filmrecension: Vi dör i natt

24 oktober, 2025 by Elis Holmström

Vi dör i natt
Betyg 1
Svensk biopremiär 24 oktober 2025
Regi Richard Holm

Det brukar sägs att allt elände anländer på en och samma gång – för att också parafrasera Halmstads största musikexport. Nästa vecka har Hemmet premiär, en svensk skräckfilm som vill placera filmer som Herediatry och The Conjuring i svensk småstadsmiljö, utan att avslöja alltför mycket är slutresultatet allt annat än imponerande…

Men även de sämsta och mest erbarmliga filmer kan känna sig stolta och hålla huvudet högt då de stirrar ned på vad Richard Holm har åstadkommit – eller orsakat, med en film så usel att jag börjar överväga om det var ett gravt misstag att bli filmintresserad för cirka tjugo år sedan. Då svensk film velat ta ut svängarna och röra sig nära amerikanska actionthrillers har det uteslutande slutat i vettlösa tragedier som – för folkhälsans skull, måste raderas ur det kollektiva medvetandet. Det är svårt att se hur filmer som exempelvis Gangster med Mikael Persbrandt i huvudrollen inte skulle göra sig utmärkt i filmvärldens motsvarighet till Kumla. Vi Dör I Natt begår dock så grova överträdelser mot filmkonsten, tittarna och teknisk utrustning som filmkameror och de arma projektorer som tvingas visa eländet att en helt ny anstalt behöver uppföras.

Att se Vi Dör I Natt får mig att ångra alla de gånger som bottenbetygen har dragits fram som ett kraftigt fördömande. Jag måste personligen be om ursäkt till några av årets bottenkandidater som The Old Guard 2, William Tell och Marked Men, alla upplevelser som orsakat djup personlig vånda, men i jämförelse med vad som erbjuds här är allt det där en härlig dag på stranden i Maldiverna.

Om Richard Holm och alla ansvariga framträder inom kort tid och bekänner att filmen är skapad som ett sjuk, sjukt skämt skulle min själsfrid kunna påbörja restaurering. Tills dess är alla former av kritik och och verbala negativa fördömande nästan menlösa. Vad vi får uppelva i knappt 90 minuter befinner sig någonstans mellan en julkalender – berövad på all sin budget, och ett retuscherat avsnitt av Macken. Faktum är att Roy och Roger bjöd på betydligt mer trovärdiga och dramatiskt djuplodande scenarion är något här. I ett försök att leka John Carpenter och Attack Mot Polisstation 13 har Holm placerat sin film i en sorts svensk motsvarighet, nämligen ett svensk snabbköp… Det är nog för att kapitulera, säga upp sig från sitt jobb och flytta ut till en bergstopp och börja filosofera kring var mänskligheten befinner sig år 2025.

Dock har valfri COOP avsevärt mer intressant interiör än något här. Detta är en arkitektonisk mardröm som varken är klaustrofobisk eller nervpirrande, den gråa betongen och butikens grundlöst värdelösa utbud av plastkrukor och plastigt dravel får hjärnhalvorna att individuellt röra sig mot öst och väst. Sedan kommer spänningsmoment som resulterar i några av årets mest ofrivilliga skratt, där Liam Neeson inte ens frammanade ett enda flin i The Naked Gun lyckas Holm åtminstone att få alla – som fortfarande är medvetande, att vända sig av skratt. Någon annan reaktion finns inte, det är en bottenlös och gränslös cirkus som Holm regisserar där alla skådespelare leker clowner och bjuder på skådespel som måste skrivas ut ur alla former av arkiv och system för att bevara deras heder. Att de personer vi får möta är lika sympatiska som skunkar med rabies gör att den redan obefintliga intressenivån försvinner likt snabbt som billig parfym i en tyfon. Det största och mest absurda skämtet sker då Gyllene Tiders klassiska När Vi Två Blir En dundrar ut, lyriken om myggbett som svider och gyllene tider är nämligen betydligt mer sofistikerad än en enda stavelse som yppas här.

Då allt skall kulminera har naturlagarna körts över med en bulldozer, slutet är så pass löjeväckande att ingenting Holm hade introducerat hade fått någon att höja ett ögonbryn. För om vi ändå är och rotar i gamla poplåtar med tveksam lyrik, varför inte låta Roger Pontare rusa in i snabbköpet med yxan i hand och en kulspruta? Inte ens den absurditeten hade skapat en reaktion då det här är morbid komik som inte ens förtjänar att betygsättas.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 98
  • Sida 99
  • Sida 100
  • Sida 101
  • Sida 102
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in