Flickan med nålen
Betyg 5
Visas på Göteborg filmfestival, ordinarie biopremiär 21 februari 2025
Regi Magnus von Horn
Baserad på verkliga händelser är oftast någonting som skaver i en film, en ansats att kanske inte helt absolut visa sanningen – men ändå ge en tolkning av den. Saker läggs till, tas bort, ändras för att ge mer spänning (eller annan önskad effekt) och är sällan exakt vad som hände. Kanske hade den varit för nära dokumentären annars, om ens den kan helt ofiltrerat säga vad som hänt och varför. Så när Flickan med nålen säger att den baseras på verkliga händelser är det aldrig helt klart vad den baseras på – den säger aldrig så mycket, i alla fall inte i ord, utan målar långsamt och noggrant upp en fiktiv berättelse som senare broderas in i verklighetens narrativ.
Vi får följa Karoline, flickan med nålen, som jobbar på fabrik med att sy nödvändigheter till soldater (vi befinner oss i världskrigets slutskede 1919) och hon tycks ha förlorat sin man till krigets hemskheter. I sökandet efter svar kommer hon närmare och närmare fabrikschefen med vilken hon inleder ett förhållande med. Det ena leder till det andra och tillslut lyckas hon övertala honom till giftemål, vilket dock inte riktigt går hem med hans moders önskan. Det strama och bleka går därmed hand i hand mellan handling och estetik på ett högst konstnärligt fulländat uttryck. Det hårda och karga svartvita fotot är briljant och påminner om det i Netflix-serien Ripley där nästan varje bildruta är ett konstverk i sig; värd att skriva ut, rama in för upphängning. Att det dessutom blandas med lite avant gardistiskt filmade ansikten som tycks gå sönder, lida på gränsen till att deras själar ser ut att lämna deras kroppar är verkligen ett körsbär på tårtan.
Utkastad från sin dröm om ett bättre liv med direktören hamnar hon i ett rum där vattnet droppar in och toabesök görs i en hink. Klassperspektivet är sylvasst och penetrerande ärligt. Att hon är gravid och arbetslös gör hjälplösheten lika akut på bioduken som inom mig, jag kan inte låta bli att känna för henne och hennes kamp att hålla sig vid liv och samtidigt göra vad som är rätt. Så när hon försöker göra abort på ett badhus vrider det sig i hela kroppen. Hennes smärta är min. Men helt ensam förblir hon inte i sin situation, då hon träffar på Dagmar (spelad av danska skådespelaren Trine Dyrholm) som till en början tycks vilja hjälpa Karoline (spelad av Vic Carmen Sonne) med hennes situation och påstår sig kunna förmedla hennes barn till en adoptivfamilj av läkare eller andra välbärgade samhällsmedborgare som kan ge hennes barn ett bättre liv. Mot en kostnad så klart. Så när barnet är fött återvänder hon till Dagmar och lämnar över sitt barn. Och då hon inte kan betala hela summan hon blir skyldig stannar hon kvar och jobbar för henne. En vänskap bildas och de blir nästan som familj. Men det leder också till att Karoline får reda på hur Dagmar så snabbt lyckas bli av med barnen och det är först här vi kommer in i delen med hur filmen är baserad på verkliga händelser. Istället för att fokusera på Dagmar och hennes vidriga brott får vi möta och känna henne från ett annat perspektiv vilket resulterar i en mer nyanserad bild än bara monstruös barnamördare. Hon är snäll och omtänksam, men lindrar sina känslor och trasiga inre liv med droger, med vilka hon drar med sig Karoline till mörkret, men å andra sidan har hon mycket att fly och känslor att undvika vilket gör det svårt att döma henne. Vilket är en ytterligare styrka i filmen, hur den porträtterar utan att stigmatisera utan låter publiken själv avgöra vad den känner och tänker om vad som sker. Inga moraliska pekpinnar men likväl en påminnelse om hur trasigt livet kan vara och vad det kan få oss till. Men också hur långt vi kommit sen dess.
Filmen var uttagen till huvudtävlan i filmfestivalen i Cannes, men blev ruvad på sin Guldpalm – vilket jag så här i efterhand kan tycka är sorgligt och oförtjänt. Inte för att vinnaren Anora var dåligt, tvärtom var det en av fjolårets bästa filmer, men jag kan tycka att den inte riktigt har samma djup och konstnärliga touch. Istället känns det som Sean Baker vann med sin karriär, att gradvis ha jobbat sig uppåt och till slut förtjänat priset – snarare än ha varit bästa film. Men nu har filmen blivit nominerad både till European Film Awards och som Danmarks Oscarsbidrag så förhoppningsvis får Magnus med team upprättelse där. För den förtjänar att uppmärksammas mer och applådera sin absoluta högform av cineastisk storhet som mycket film saknar i övrigt.