Maria
Betyg 5
Svensk biopremiär 31 januari 2025
Regi Pablo Larrain
Rollerna : Angelina Jolie som Maria Callas, Pierfrancesco Favio som butlern Ferruccio, Alba Rohrwacher som hushållerskan Bruna och Haluk Bilginer som skeppsredaren Aristotele Onassis
Filmen handlar om Maria Callas sista tid i livet vid mitten av 1970-talet. Hon var under 1950–1960-talen världen kanske främsta operasångare (sopran). Maria föddes i New York av grekiska föräldrar 1923. När hon var 15 år flyttade hon tillsammans med sin mor och sin syster till Aten. Där debuterade hon redan som artonåring i Puccinis opera Tosca. År 1950 uppträdde hon för första gången på La Scala i Milano. Hennes karriär tog fart och under 1950-talet framträdde hon på flera av världens stora scener exempelvis Metropolitan i New York. Under det tidiga 1960-talet lämnade hon dock operascenen men fortsatte sporadiskt att hålla konserter. Men efter några år återkom hon till operascenen och gjorde en lysande comeback på Metropolitan år 1965 i Tosca. Applåderna ville aldrig sluta. Trots det blev hennes framträdande på scenen alltmer sällsynta under 1960- och 1970-talen. Den allra sista konserten höll hon 1974.
Filmens beskrivning av hennes sista tid i livet vävs samman med återblickar på tidigare episoder i hennes liv. De lyckliga och olyckliga återblickarna ger en bild av hennes komplicerade liv både som privatpersonen Maria och som divornas diva, La Callas. När Divan säger följ mig, följer man helt enkelt enligt La Callas. När hon ber om ursäkt för att hon är sen säger den ackompanjerande pianisten, du är aldrig sen det är de andra som är tidiga.
Jag har inget liv utanför operan säger hon. Hela hennes komplicerade liv framstår som en opera, med alla operans dramer och känslosvängningar. Genom hela karriären kämpar hon med sin historia, sin hälsa, sin självbild men också med musiken. Musiken sveper in mig i ren tortyr säger hon. Ingen fattar vilken plåga det är att pressa fram sången ur magen och ut genom munnen.
Återblickarna handlar om tonårens trauman där mamman tvingade henne att mot betalning sjunga för tyska soldater, kanske tvingades hon också till andra tjänster. Återblickarna handlar också om relationen och kärleken till den grekiske skeppsredaren Aristoteles Onassis. Det började lyckligt men slutade olyckligt eftersom han inte ville gifta sig med henne. Han gifte sig i stället med Jacqueline Kennedy, den mördade presidenten John Kennedys änka.
Under den sista tiden i Paris var Maria beroende av sin hushållerska Bruna och sin butler Ferrucio. De försöker få henne att ta sina hälsoproblem på allvar och försöker förmå henne att äta ordentligt. Samtidigt kämpar Maria med att försöka hitta tillbaka till sin röst, den röst som hennes sköra kropp har förlorat. Efter några försök säger pianisten, nu sjunger du som Maria men om det skall bli något måste du åter börja sjunga som La Callas. Men för Maria handlar inte kampen om att få tillbaka rösten om att kunna uppträda igen. Kampen var enbart för hennes egen skull. Mamman hade tvingat henne att sjunga och Onassis hade hindrat henne från att sjunga. Nu var det äntligen hon själv som skulle bestämma. Kampen för rösten handlar alltså om människan Maria och inte om Divan La Callas. Den sista tidens sista dag orkade hennes sköra kropp inte längre, hon dog 1977.
Filmen är mycket, mycket bra. Musiken, känslighet, Marias liv, La Callas liv, de historiska återblickarna och relationerna mellan människorna. Till det bästa i filmen hör den på en gång varma och samtidigt svala relationen mellan Maria, Bruna och Ferrucio. Hushållerskan och Butlern finns alltid där vad som än sker.
Vilka skådespelarprestationer. Både Angelina Jolie i huvudrollen som Maria och Alba Rohrwacher i birollen som Bruna är helt lysande. Detsamma gäller Pierfrancesco Favio i rollen som Ferruccio. Jag ger den betyg 6 av 5.