Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

”Partiledaren som klev in i kylan” blir teater i Uppsala

by

partiledaren_teater

Nu släpps den uppmärksammade boken ”Partiledaren som klev in i kylan” av Daniel Suhonen – berättelsen om Juholts fall och den nya politiken. I april 2015 blir boken också teater på Uppsala stadsteater, berättar ett pressmeddelande:

Stina Oscarson skriver manus och Dennis Sandin kommer att regissera en föreställning i klassisk thrillerstil – ett drömspel och en moralkaka med rätt dålig eftersmak.

Uppsala stadsteater rör sig i laddade fält i samtiden – nu med denna moderna thriller. En spännande historia som man kan associera till John Le Carrés agenthistorier och deras svindlande känsla av att det alltid finns ännu ett dubbelspel, en intrig till – att man aldrig kan få grepp om sanningen. Att det dessutom ställer frågor om hur samspelet mellan politiker och lobbyister kanske ritar om det politiska landskapet, och hur det påverkar demokratin på lång sikt, gör det inte mindre angeläget.
— Linus Tunström, VD/Teaterchef

Premiär: 25 april på Stora scenen.

Dramaten ger Hans och Greta i rolig och läskig tolkning av Martina Montelius

by

hansochgreta_dramaten

Fredag den 17 oktober är det urpremiär för Hans och Greta på Unga Dramaten. Dramatikern Martina Montelius version av Bröderna Grimms klassiska saga är en berättelse om att växa upp utan pengar till glass på utflykten, om syskonskap och om hur beroende föräldrar är av sina barn.

Ett pressmeddelande berättar:
– Martina Montelius har skrivit en version av sagan som gör att det går att identifiera sig med såväl barnen som blir lämnade för att dö i skogen, som med den sönderstressade och panikslagna mamman och pappan som sätter ut dem där. Pjäsen har ett poetiskt språk och är både nattsvart och skitrolig, säger regissören Sally Palmquist Procopé.

Hans och Gretas föräldrar har inga pengar. De har inte längre råd med några barn. Så nu har de bestämt att de ska lämna Hans och Greta att dö i skogen. Men Hans och Greta lägger sig inte bara ner och dör hursomhelst. De tänker fortsätta leva! En hjälpsam duva tipsar om en tant som bor långt in i skogen, alltid bjuder på mat, har ett hus byggt av godis och älskar barn. De går dit, men tanten visar sig vara elakare och hungrigare på barn än vad duvan berättat.

Regissören Sally Palmquist Procopé har på Unga Dramaten tidigare satt upp Lilla stormen. Hon har varit verksam på UngaTur/Turteatern, är knuten till Orionteatern och har även arbetat för Malmö Opera och Kungliga Operan.

Martina Montelius är dramatiker, regissör och konstnärlig ledare för Teater Brunnsgatan Fyra. Hon blev känd för den breda publiken genom sin medverkan i På spåret i SVT 2013 och var en av årets sommarvärdar i P1. På Unga Dramaten var hon senast aktuell med Mira går genom rummen 2011, som hon både skrev och regisserade.

Greta Maia Hansson Bergqvist
Hans Rasmus Luthander
Pappan Eric Stern
Mamman/Häxan Sanna Sundqvist

Regi Sally Palmquist Procopé
Scenografi Mats Sahlström
Kostym Jonna Bergelin
Peruk och mask Veronica Liljeblad
Musik och ljud Stefan Johansson
Ljus Raimo Nyman

Urpremiär 17 oktober 2014, Elverket.
Speltid cirka 1 timme och 30 minuter utan paus.
Från 7 år

Natten är dagens mor på Göteborgs stadsteater – går inte att värja sig emot

by

nattenardagensmor1

Natten är dagens mor
Av Lars Norén
Regi Dennis Sandin
Nya studion på Göteborgs stadsteater
Premiär 26 september 2014

Lars Noréns ”Natten är dagens mor” är ett av de mest plågsamma draman som skrivits om missbruk och medberoende. I regi av Dennis Sandin kryper den verkligen under skinnet på mig och jag kan inte värja mig för alla starka känslor av förtvivlan som far runt i dramats karaktärer. ”Natten är dagens mor” kräver att skådespelarna känns trovärdiga i sina roller – och det är de, alla fyra. Precis som senast dramat hade svensk premiär (22 oktober 2011 på Dramaten) fick premiären stående ovationer.

”Natten är dagens mor” utspelar sig under en dag, den 9 maj 1956, på ett hotell i Skåne och bygger delvis på självbiografiskt material. Scenografin går i mörka och bruna färger och mitt på scenen står en spis där eldslågorna syns emellanåt och i början av föreställningen står kaffekokaren på och sprider en doft av kokkaffe. Tillsammans med kläderna med byxor som sitter högt upp i midjan och den yngste sonen i en vit James Dean-undertröja känns det definitivt som femtiotalet – och samtidigt känner vi igen missbrukarens beteende. Lars Väringer som Martin, fadern och hotellägaren med alkoholproblem kan vara charmerande och elegant och samtidigt ljuga för både sig själv och alla andra, blir rasande när hans missbruk upptäcks och skyller på alla andra och hotar att ta livet av sig så fort han inte får som han vill. Jag tror alla som någon gång levt nära en missbrukare känner igen allt. Starkt och naket spela.

De två sönerna väljer olika vägar att överleva den destruktiva familjen. Olof Mårtensson är så bra som den 16-årige David, kroppspråk som en ung mansvalp och som skriker att han hatar sin mamma, för att han ingen hellre vill än få en kram. Mattias Nordkvist som den äldre brodern George kan på ytan se ut att vara den som klarat sig bäst, men han är lika fast och kan inte ge sig av. Alla pratar de om att ge sig av, men de kommer aldrig iväg. Det är svårt att lämna ett medberoende.

Vad jag inte riktigt förstår är varför modern inte ser sjuk ut. Före paus störde det mig en del. Fadern upprepade att mamman blvit så mager och att hon hostat så länge men hon såg inte mager ut och kläderna var inte för stora utan satt helt rätt, som om hon inte alls hade magrat. Efter paus exploderade spelet och då fanns det inte tid att tänka på sådana detaljer. Anna Bjelkerud som modern, kvinnan som både älskar sin man och samtidigt hatar det liv som det lever är extra aktuell liksom hela frågan nu när Djävulsdansen, den dokumentära serien på Sveriges television om medberoende.visas.

Tillsammans med två andra av Noréns dramer ”Kaos är granne med gud” och ”Stillheten” skildrar Lars Norén samma familj och alla är mörka draman som kräver goda skådespelare – och många ur den svenska skådespelareliten har någon gång haft någon roll i dessa dramer. Nu sällar sig de fyra i Göteborgsuppsättningen dit – och uppsättningen är stark, mörk och går inte att värja sig emot.

I rollerna
Lars Väringer, Anna Bjelkerud, Olof Mårtensson och Mattias Nordkvist

Foto: Ola Kjelbye

Press03Nattenardagensmor2

Recension: Svarta Hål – En Kvantfysisk Vaudeville

by

svartahal

Svarta Hål – En Kvantfysisk Vaudeville
– på Södra Teatern
Regi: Peder Bjurman och Charlotte Engelkes
Premiär 23 september 2014

Premiären på Södra Teatern kommer nog undan med vad de vill(e), i denna Vaudeville. Man köper nästan att föreställningen är en kvart försenad och vill tro att det hör till, samtidigt som burleska ”pausaktörer” springer runt och hojtar i något slags förspel, ”missing socks”. Det är inte förrän de ber om ursäkt på knackig engelska som man inser faktum, man är sen med sin premiär på riktigt.

Klot rullar över scenen i olika former, som planeter i olika baner. En känsla av rymd fyller oss. Samtidigt kommer skådespelare in i snygga gyckelliknande kläder där rollerna testar gränserna kring alla förutfattade meningar kring manligt och kvinnligt. Det ska ju kittla lite, både obehagligt och medhårs. Jag blir dock aldrig riktigt provocerad. Varje kropp tas dock till vara, snurrar inte enbart i egna banor, utan tas till någon spets för att ifrågasätta sinnen. Man får logiskt oförstående veta att en människa anser sig vara hela föreställningen, andra är universum och någon påstår sig vara ett parallellt universum. Vi som är där välkomnas och om vi inte skulle vara där, så hoppas man på att få se oss någonannanstans. Så enkelt, så komplicerat och faktiskt ganska roligt. Allt, inget, lite till eller ”no way”.

Föreställningen är inte klassiskt uppbyggd, med en början, mitt eller slut. Det göra det tufft för den ovana teaterbesökaren. Jag är dock övertygad om att det är ett medvetet val. Precis som universum i sig själv, vet man inte var berättandet börjar eller slutar. Det spelar inte heller någon roll, ”It’s all in the making” och ”the theory of everything”. Vare sig föreställningen/universum behöver det för att förstås på någon nivå. Allt kan inte förklaras med mänskliga ord. Man gör dock en djupdykning i fysikens begrepp kring ”svarta håll”, vänder och vrider på dess begrepp. Aktörerna fastnar i hål, man döljer dem, man klipper ur dem och man är dem. Hålet och bollens form genomströmmar hela föreställningen på glada och roliga sätt. Gång på gång påpekar man dessutom att det är viktigt att sätta punkt (även det är ju ett svart hål).
Men det här är verkligen inte en musikal. Sångerna för inte på något sätt handlingen framåt. Det är pausmusik. Sångerna är mestadels fyllda med effekter av skilda slag och har väldigt lite kött på benen. Däremot är sångerna fyllda med taktkänsla, trallvänlighet och spännande röster som gör att man ler åt dem. Ett och annat ord, kan bita sig kvar för stunden, men försvinner lika for. Lindy Larsson som spelar en av huvudrollerna, sjunger dock nästan som en Gud och passar således utmärkt in bland universums planeter och stjärnor. Man vill inte att han ska försvinna in i något svart hål.
I en Vaudeville hade man nog förväntat sig lite mer satir, kan jag tycka. Någon planet eller svart hål kunde väl få lite på tafsen, ur ett samhällsengagerande perspektiv. Jag hade gett mig på Pluto, som numera inte ens får kalla sig för en planet, eftersom dess runda form bara är något litet runt, svart och gasliknade (ett svart hål kanske?). Pluto kvalificerar inte till att få kalla sig för planet. Föreställningen sträcker sig möjligen till att bli lite vardags ironisk, ”jag vill förklara ingenting” och ”jag vet att jag finns fast jag inte syns” (säger mannen i sexiga kvinnokläder). Däremot har ”Svarta Hål” helt klar den burleska klatsch som man kan önska och som jag hoppades på. Fast några av skådespelarna är mera måna om sin sexiga approach än att ge de grova, hårda och fula en chans, genom de burleska uttrycken. Dom är för snygga helt enkelt!

Men det är klart, man kanske borde få göra lite som man vill i en, Vaudeville. Fast egentligen vill jag att de vill, de jag vill, i en Vaudevill.

Chicago – bländande och glittrande med en övertygande korrumperad Dan Ekborg

by

chicago

Chicago
Manus Fred Ebb, Bob Fosse
Musik John Kander
Sångtexter Fred Ebb
Översättning Calle Norlén
Baserad på pjäsen ”Chicago” av Maurine Dallas Watkins
Regi och koreografi Roine Söderlundh
Scenografi Viktor Brattström
Kostym Lars Wallin
Musikaliskt ansvarig Joakim Hallin
Kapellmästare Maria Kvist
Ljus Palle Palmé
Ljud Oskar Johansson
Mask Katrin Wahlberg
Stockholms stadsteater
Premiär 19 september 2014

Chicago fick stående ovationer på premiären. Det är självklart. Föreställningen är bländande och glittrande med bra musik av en skicklig orkester, duktiga dansare, snygg scenografi, eleganta kostymer och duktiga skådespelare. Jag är nöjd, men samtidigt inte berörd. Allt är välgjort och skickligt men ändå saknar jag något. Den musikal som senast på Stadsteaterns scen grep tag i mig var ”Next to Normal” och det är väl inte direkt rättvist att jämföra dessa två. ”Next to Normal” kröp under skinnet på mig. ”Chicago” är ju en helt annan berättelse, helt annan handling. I dagens samhälle där musikvärlden fortfarande domineras av män var det ett extra plus att hela orkestern bestod av kvinnor. Passande eftersom en stor del av handlingen utspelas i ett kvinnofängelse och orkestern var på scen hela tiden, ena delen på markplan till höger på scenen och andra halvan upphöjd på ett sidotak till vänster.

”Next to Normal” skildrade människor som det var lätt att identifiera sig med, människor som drabbats av de tragedier vi alla kan utsättas för medan det i ”Chicago” handlar om två mördare som inte på något sätt ångrar vad de gjort och en vidrig men skicklig försvarsadvokat som inser att allt är showbiz och går att manövrera.

Dan Ekborg i rollen som Billy Flynn, försvarsadvokaten, bär rollen och kostymen träffsäkert. Han blir mer och mer av mina absoluta favoriter inom musikalgenren, i Dan Ekborg växer skådespelskonsten samman med musikalens uttryck. Det är lätt att tro på honom som denna självmedvetne och manövrerande jurist som aldrig förlorar sina mål.

”Chicago” utspelar sig i 1920-talets brottsbesudlade och korrumperade Chicago, i en tid då nyhetsredaktionernas reportrar var som gamar. Allt gick snabbt och det som var största nyhetsrubrikerna ena dagen var bortglömt för nästa stora nyhet några timmar senare. Lisa Nilsson som Roxie Hart som sköt ihjäl sin älskare drömmer om att bli känd, utan att egentligen vara duktig på något som kan göra henne känd. På så sätt går hon förstås att identifiera sig med i dagens värld, i dokusåpornas tidevarv.

Berättelsen i ”Chicago” bygger på en sann historia. Den skrevs ursprungligen som en teaterföreställning den kvinnliga reportern Maurine Watkins som skrev om brott på Chicago Tribune. Hon bevakade fallen med den frånskilda societetskvinnan och cabaretsångerskan Belva Gaertner vars döde pojkvän hittades i hennes bil och Beulah Annan som sköt ihjäl sin älskare. Både Beulah Annan och Belva Gaertner frikändes, trots överväldigande bevis om skuld.
Enligt kulturjournalisten Göran Everdahl är skeendet i verkligheten komprimerat i pjäsen men ändå skildrat utan överdrifter. Han skriver: Scenerna som den där Roxie visar benen för juryn, eller poserar för pressfotografer tillsammans med åklagaren under pågående korsförhör, är hämtade direkt från Beulah Annans rättegång.

chicago-0765Pjäsen ”Chicago” blev en skandalsuccé i Broadway 1926 men den blev också attackerad för att vara tarvlig, omoralisk och hädisk. När författarinnan dog 1969 blev scenrättigheterna tillgängliga och Bob Fosse kunde skriva om den till en musikal. Fosse hade själv växt upp i Chicago under depressionsåren och kunde känna igen sig i den tid som skildras.

Att se en klassisk musikal sättas upp i Sverige är alltid intressant, tycker jag. ”Chicago” är absolut sevärd – även om den inte berör mig, det är svårt att känna med någon karaktär och svårt att identifiera sig med någon. Fast själva atmosfären kan ha något att säga idag också.

Stadsteaterns uppsättnings koreograf Roine Söderlundh säger:
– Chicago är en pjäs som är ständigt aktuell. Särskilt i vår tid då alla vill bli kändisar och då brott verkar löna sig på ett obehagligt sätt.

Dräkterna är en av föreställningen stora behållningar. Bakom kostymernas utstrålning av glamour, dekadens och skitighet ligger Lars Wallin som 1995 fick det prestigefyllda modepriset Guldknappen.

Några scener stack ut extra och allra starkast var nog scenen då Dan Ekborgs försvarsadvokat har den mordmisstänkte Roxie i knät som en buktalare inför den församlade indignationspressen. Dan Ekborgs entréscen var också en av de stora behållningarna.

Självklart är ensemblen duktig med skickliga dansare och Lisa Nilsson och Sharon Dyall som de två mordåtalade Roxie och Velma liksom Kajsa Reingardt som Mama Morton får rejäla applåder.

Två av flera duktiga i ensemblen som stack ut extra var också David Inghamn i rollerna som Fred Casey och C. Killik som den kvinnliga skandaljournalisten Mary Sunshine.

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Roxie Hart Lisa Nilsson
Velma Kelly Sharon Dyall
Velma Kelly 19/10, 30/11 Linda Olsson
Billy Flynn Dan Ekborg
Amos Hart Fredrik Lycke
Mama Morton Kajsa Reingardt
Mary Sunshine C. Killik
Fred Casely David Inghamn
Liz Tove Edfeldt
Annie Elin J. Kortesalmi
June Lisette Pagler
Hunyak Elisabet Carlsson
Mona Linda Olsson
Dra-åt-helvete-Kitty Nina Pressing
Kommissarie Fogarty, fl roller Niklas Hjulström
Harry m fl roller Andreas Vilsmyr
Harrison m fl roller James Lund
Jury m fl roller Patrik Riber
Notarie m fl roller Zain Odelstål
Biträde m fl roller Denny Lekström
Dansare m fl roller Anna Ståhl
Dansare m fl roller Hannah Ohlsson
Dansare m fl roller Anne Marit Tynes
–
Musiker Maria Kvist
Musiker Lina Lövstrand
Musiker Ingalill Högman
Musiker Peter Fredman
Musiker Mimmi Hammar
Musiker Christine Carlsson
Musiker Patrik Skogh
Musiker Elin Andersson
Musiker Malin-My Wall
Musiker Anna Lund
Musiker Barbro Lindkvist
Musiker Felisia Westberg

Fotograf: Petra Hellberg

chicago-0525

chicago-1849

chicago-2840