Scenkonst

Sånger från Norden
Manus och regi: Nils Poletti
– på Turteatern i Kärrtorp

Politisk teater är alltid till för att provocera och det måste man vara inställd på, även när man ser den här föreställningen. Vill du inte bli engagerad, ska du inte gå dit. Det är inte frågan om att lämna känslorna hemma, eller att lättsamt skratta sig hela vägen hem efteråt. Blir du inte berör, känner du inte att du behöver ta ställning, så har du nog en känslomässig störning.

Jag uppskattade mycket att man innan föreställningen förvarnade om kränkande ord mm, eftersom många av skällsorden är väldigt grova. Men orden är viktiga, fyller en viktig funktion och hör hemma i föreställningen, utan tvekan. Däremot innebär det inte att föreställningen inte är rolig. Ibland är den så klockrent rolig att man faktiskt önskar att man själv hade kommit på ordvalen. Man känner igen sina egna fördomar om sin egen ”svenskhet” och andras eventuella förutfattade meningar kring, vad det innebär att vara just svensk, norrman, dansk eller finne.

I mörkret, inledningsvis hör vi en röst berätta om de kravaller som hände i just Kärrtorp 2013. En vanlig svensk man berättar om hur hatet kan växa fram i var och en av oss, när vi under press ställs i skilda situationer. Att slutet av monologen berör hur det börjades kastas frukt, gör också att temat fruktsallad berör genom hela föreställningen. Ett simpelt skämt, som ändå påminner en om ens egen svaghet i tuffa stunder.

Skådespelarna är från de nordiska länderna och har gemensamma svart uniformsliknande kläder. Deras ögon är färgade blå med hjälp av linser och deras hår är målade i vitt, för att ge en arisk känsla. De går på led, de går i takt och de utstrålar lika mycket rädsla som styrka. Man får lite ont i magen och känner en vind av nationalsocialism i salen.

Föreställningen är uppbyggd i en revy liknade form, ena stunden lite sång och dans och andra en monolog. Ibland frågar skådespelarna publiken om råd eller hjälp och det gör dock att en del i publiken känner sig något obekväma. Jag tycker dock att om man som enskild person, inte vill vara delaktig, ska man inte sätt sig på första raden.
När rösten går in och definierar det svenskan, det danska, det norska och det finska skrattar vi alla gott. Man spelar helt och fullt ut på de fördommar som vi sinsemellan redan har. Dansken som den tjocka, öldrickande och bullrige. Norrmannen som den rike, snåle och ständigt glade. Finnen som den bastuälskade machomannen och svensken som lagom människan som sysslar med jämlikhet och inte kan skilja på manligt och kvinnligt.
Det absolut vackraste i hela föreställningen är när två av de manliga skådespelarna (dansarna) utför en symbolisk dans i slowmotion. De är tätt intill varandra med bara överkroppar. De symboliserar så starkt den homofobiska delen av nationalsocialism och samtidigt den kroppsliga dyrkan av muskelatur och rena drag, som dessa två också har. Det ligger en dragningskraft i detta förbjudna, och i det erotiskt som kan finnas mellan två människor.
Det är inte vanligt att en ensemble är så tighta i sina begåvningar. Vanligtvis brukar någon eller några vara ”outstanding” på något vis. Här var det en härligt givande och tagande, där man samspelade och gjorde snygga övergångar. Jag brukar inte bli imponerad av sådant, men blev det utan tvekan i denna föreställning.

Det som gladde mig allra mest i kväll, var alla dessa starka kvinnor som tog plats på scen. De tog sin sceniska plats, var sannerligen inte alltid vackra eller sa snälla saker. Men de utstrålade ständigt skärpa, kraft, energi, kunskap och begåvning. De betedde sig verkligen tragikomiskt nog, som de skulle om en arisk general fick bestämma (om man bortser från deras oberoende).
Text: Lotta Altner

På scen: Amanda Nyman, Ella Schartner, David Sigfridsson, Ingrid Meling Enoksen, Lena Bruun Bondeson, Lilian Pettersson, Lisa Parkrud, Karin Bengtsson, Katarina Krogh Engelsen, Samuel Karlsson, Tom Rejström.