• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmecension: Allied – inte nyskapande men sevärd

25 november, 2016 by Birgitta Komaki

allied

Allied
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 november 2016

Allied som går upp på svenska biografer med Brad Pitt i en av huvudrollen är ett spiondrama som börjar 1942 i Marocko.

Kanadensaren Max Vater, officer i brittiska underrättelsetjänsten och Marianne Beausejour möts första gången i Casablanca, Marocko . Hon var tidigare med i den franska motståndrörelsen och är nu fransk agent. Året är 1942. Där skall de agera som ett äkta par för att tillsammans utföra en aktion planerad av de allierade. Aktionen lyckas och de flyr. Eftersom kärlek uppstår under tiden i Casablanca flyttar Marianne till London och sin kärlek Max. De gifter sig och får en dotter. Äktenskapet är lyckligt och Max fortsätter i underrättelsetjänsten. Men en dag får Max en varning om att hans maka är en tysk spion. Att hon inte är den hon utger sig för att vara. Om så är måste han skjuta henne. Vägrar han skall han själv bli hängd. Underrättelsetjänstens regler är hårda.

allied2Max Vater (Brad Pitt) är liksom sin efterföljare i brittiska underrättelsetjänsten James Bond alltid välklädd, elegant och stilig. Marianne Beausejour (Marion Cottilard ) är typiskt franskt elegant och förtjusande.
Båda skådespelarna är bra i sina roller men glöden mellan dem är inte helt övertygande. Detta trots en het sexscen i en minibil i rykande sandstorm i den marockanska öknen. Kanske är Max Vater allt för kontrollerad i sin roll eller så stämmer inte personkemin mellan skådespelarna.

Den som förväntar sig mycket action kommer att bli besviken. Den mesta spänningen ligger i det psykologiska och filmen håller sig mest till den biten. Bombplan, handgranater, stridsvagnar och gamla K-pistar finns naturligtvis med och Blitzenattacker över London.

Filmen är en historia med oväntade händelser och berättad som en klassisk film enligt Hollywoodmall. Steven Knights har skrivit manus och Robert Zenickis är regissör. Att Robert Zenickis kan sitt hantverk att skapa film märks. Det blivit en gedigen och ärlig film som är sevärd och underhållande. Med lite mer energi och nyskapande hade även den här filmen kunnat bli en klassiker. Vi hade gärna sett en ny Casablanca. Nu blir den troligen en publikmagnet och sedan glömd.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Allied, Brad Pitt, Filmrecension, Scen

Filmrecension: Sju minuter efter midnatt

23 november, 2016 by Birgitta Komaki

sjuminutereftermidnatt

Sju minuter efter midnatt
Betyg 3
Premiär 25 november

sjuminutereftermidnatt2Filmens originaltitel, ”A Monster Calls” låter som en skräckfilm. Men det är verkligen ingen skräckfilm utan en känslosam historia. Historien bygger på en roman av Patrick Ness efter en idé av Siobhan Dowd (känd barnboksförfattare i Storbritannien). Det är en historia av drama, fantasy och saga.
Filmens huvudperson Conor är 12 år. Den mellanålder då man varken är barn eller man. Han har ingen lätt tillvaro. Han kämpar med oron för sin svårt sjuka mamma. Han drömmer mardrömmar på nätterna. På dagarna blir han mobbad och slagen i skolan. En natt dyker monstret upp, den urgamla trädmannen och berättar sina lärorika sagor för Conor. Sagor om onda och goda och att allt inte är vad det synes vara.

Den tolvårige Conor spelas av Lewis MacDougail som lysande gestaltar Conors ilska, förtvivlan och desperation. Relationen till mamman (Felicity Jones) får mig att tänka på filmen Om en pojke. En kärleksfull relation men med en mamma som är för sjuk (har egna problem) för att kunna hjälpa. Mormor Sigourney Weaver är underligt känslokall mot sitt barnbarn och pappan (Toby Kebbeil) har ny familj.

Regissören J.A,Bayona har skapat en känslosam historia med säker hand. Man förstår Conors vanmakt, Däremot tycker jag att filmen inte är särskilt spännande och magin med trädmannen saknas. Trädmannen är fint skapad visuellt och tekniskt men mystiken med honom saknas i filmen. Med ett så viktigt ämne och en bra berättad historia hade filmen blivit en fullträff om mystiken och magin hade fått ta mer plats.

Monstrets röst görs förresten av Liam Neeson och en liten rolig detalj för den som är uppmärksam finns på en barndomsfoto på mamman som Conor hittar mot slutet och på den bilden är Conors morfar just Liam Neeson. En liten detalj som kan tydas på spännande sätt, för den som är öppen för lite vardagsmystik.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen, Sorg

Filmrecension: Dansaren

21 november, 2016 by Birgitta Komaki

dansaren_film

Dansaren
Betyg 4
Premiär den 16 december 2016

Regissören och manusförfattaren Stephanie Di Gustio fick inspiration till filmen när hon såg ett foto av kvinnan med slöjan, dansaren Loie Fuller. Det tog henne sex år att göra filmen och det är Stephanies första långfilm.
Dansaren (La danseuse) är en film om Marie-Louise (Loie) som lever i Illinois med sin fattiga försupna far. Hon drömmer om att bli skådespelare. När hon är 25 år dör fadern och hon åker till modern i Broadway. Hennes karriär som dansare börjar som ett pausnummer men utvecklas till en framgång. Som artisten Loie Fuller åker hon till Paris och där tar hennes karriär fart. I Frankrike råder La belle epoque med framtidstro och utveckling. Det är tiden före första världskriget och parisarna roar sig. Hon blir en ikon med sin moderna nyskapande dans och gör succé på Folies Bergère. Hon utvecklar scener med magisk ljussättning och en scenteknik som är något helt nytt. Många scener är så vackra i filmen.

Men filmen är inte bara dans. Det är också en mustig skildring av Loie Fullers liv utanför scenen. Kärlek och vänskap men också det hårda slitet och den värkande kroppen. Rädslan att möta publiken utanför scenen och konkurrens från den nya stjärnan Isadora Duncan.

Loie Fuller spelas av Soko, en fransk skådespelare med kraftfull framtoning. Hon tränade dans 8 timmar om dagen i två månader för rollen. Med sitt kort mörka hår, kraftiga kropp och rättframma sätt blir Loie en kvinna med båda fötterna på jorden. Hennes konkurrent, den unga Isadora Duncan spelas av Lily-Rose Depp. Hon är den gracila, vackra och behagfulla dansösen som med ungdomlig hårdhet spelar ut Loie.

Stephanie Di Gusto har skapat ett ömsint porträtt av sin huvudperson. Man förundras över att Loie med sin vilja och drivkraft kunde skapa den framgång hon gjorde. Motsättningen mellan personen och dansen skapar ett intresse som håller hela filmen. Hon var så långt från den ideala bilden av en dansös men blev ändå en ikon Historien är fantastisk och filmen är verkligen vacker med många fina scener.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Dansaren, Filmrecension, Scen

Möte med Ken Loach, regissören till Jag, Daniel Blake

9 november, 2016 by Rosemari Södergren

kenloach

Stockholm hade drabbats av snökaos när världen vaknade upp den 9 november 2016 till det faktum att det amerikanska folket valt Donald Trump till president. Den brittiska filmregissören Ken Loach mötte svensk press denna snöpande dag, dagen för premiär för Stockholms filmfestival. Att första frågan handlade om det amerikanska presidentvalet var förstås oundvikligt, med tanke på att Ken Loach är en politisk filmregissör som alltid tagit ställning för de utsatta i samhället.
– Jag är inte förvånad, vi har väl sett det komma, menade han.
– Samhället har blivit hårdare och när människor känner sig alienerade, känner sig utanför samhället, är arbetslösa, sjuka och känner sig förrådda, då är det lätt att falla för den som skriker ut enkla budskap som att skylla allt på invandrare, sade Ken Loach.

kenloach2Vart Donald Trump hör politiskt är uppenbart, menade Ken Loach.
– Det räcker väl med att vi vet att en av de första som gratulerade honom till segern var Marie Le Pen, sade Ken Loach.

Öppningsfilmen på filmfestivalen är Ken Loach senaste film, ”Jag, Daniel Blake”, som skildrar Daniel Blake, en 59-årig snickare som får en hjärtattack och blir sjukskriven. Läkaren avråder honom åt det bestämdaste för att arbeta. Men försäkringskassan i England avslår hans ansökan om sjukpeng och han måste söka jobb. Men han kan inte söka jobb eftersom han är sjuk. Därför får han varken sjukpeng eller söka jobb-bidrag. Han har hamnat i en riktig Kafka-situation. I filmen skildras också Katie, en ung kvinna, ensamstående med två barn, som också hamnar i onåd hos de myndigheter som beviljar bidrag. Den unga kvinnan är så fattig att hon inte ens har råd att äta, pengarna går till mat åt barnen.

Dessa människors situation är inte särskilt unika, berättar Ken Loach. Under arbetat med att skriva manus och skapa filmen arbetade Ken Loach tätt med manusförfattaren Paul Laverty. De gjorde mycket research.
– Vi fick en del genom reportage i medier, vi pratade med människor, massor, både människor som drabbats av systemet och de som arbetar inom systemet, vi reste runt i områden som drabbats hårt och vi hörde många, många berättelser, sade han.
Egentligen är Daniel Blake och Katie inte extremt drabbade.
– Under vår research träffade vi en man som blivit sjukskriven av läkare efter en hjärtinfarkt. När han var hos sin handläggare för att ansöka om bidrag fick han en hjärtattack igen och då fick han sanktioner, avdrag av sitt bidrag, för att inte kunde medverka under hela intervjun då han fick hjärtattacken, berättade Ken Loach.

Det är ett förfärande system som det brittiska samhället består av idag, där de som blir sjuka och arbetslösa blir straffade och ska känna sig ovärdiga, de ska känna att det är de som är misslyckade, att de är deras eget fel att de inte är rika och välbärgade, att de inte kan göra tillräckligt bra CV för att bli anställda.

– Människor som arbetar inom systemet har berättat för mig att de är tvingade att utdela sanktioner varje vecka, annars får de lägre löner. Det spelar ingen roll om alla deras fall de har hand om sköter sig, någon måste få sanktion och indragna bidrag, berättar Ken Loach.

Tyvärr är det samhälle som skildras i filmen inte bara något som finns i Storbritannien. I Sverige drabbas också människor av att de nekas sjukpeng trots att de är sjuka och ersättningarna till både sjuka och arbetslösa har försämrats alltmer i Sverige. Att bli sjuk eller arbetslös innebär oftast en ekonomisk katastrof för de flesta.

– Det ekonomiska systemet har skapat arbetslösheten. Det skapar fattigdom. Vi blir intalade att vi behöver vara mer flexibla och får hotet från arbetsgivarna att om vi inte är mer flexibla då flyttar de företaget utomlands, sade Ken Loach.

Att Trump blev vald till amerikansk president är en tydlig signal att något blivit fel.
– Nu måste vi organisera om samhället. Alla måste ha ett jobb, alla måste känna att de har ett värde och bli behandlade med respekt, sade Ken Loach.

Det är vad filmen ”Jag, Daniel Blake” handlar om och det är vad Ken Loach vill förmedla.

Här kan du läsa Kulturbloggens recension av filmen ”Jag, Daniel Blake”.

kenloach3

Arkiverad under: Film, Intervju, Scen Taggad som: Intervju, Ken Loach, Scen, Stockholm filmfestival

Filmrecension: 3000 nätter – stark film om palestinsk ung kvinna i israeliskt fängelse

4 november, 2016 by Rosemari Södergren

3000natter

3000 nätter
Betyg 4
Svensk biopremiär 4 november 2016

Layal är en nygift palestinsk lärare som blir arresterad och oskyldigt dömd till åtta års fängelse efter att hon plockat upp en ung liftande man. Hon hamnar i ett israeliskt kvinnofängelse där palestinska politiska fångar hålls tillsammans med israeliska kriminella. Hon anklagas för att vara terrorist, den unge mannen misstänks för att ligga bakom ett terrordåd. Filmen var den stora vinnaren under Malmö Arab Film Festival 2016. Filmen har hyllats på festivaler världen över, och mottog pris för Bästa Långfilm och Publikens Pris under Malmö Arab Film Festival 2016.

Filmen är ett drama men bygger på verkliga händelser och skildrar på ett förfärande sätt hur palestinska, och för den delen också israeliska fångar, har det i fängelser i Israel. Kvinnorna är sammanfösta i kala rum med lergolv. Fångarna är också uppdelade, palestinierna är för sig och israelerna för sig och de som behandlas sämst är palestinierna.

Även om filmen är ett drama känns den väldigt naturalistisk, nästan dokumentär. Den talar direkt till hjärtat och magen och den känns ärlig och inte förskönande alls. Layal har chansen att bli frikänd om hon ljuger och säger att den unge liftaren hotade henne. I fängelset upptäcker hon snart att hon är väntar barn. Vill hon föda sitt barn i fängelset eller bli fri? Från fängelsechefen får hon hot om att inte få behålla sitt barn om hon inte går med på att spionera på sina palestinska medfångar.

Det är en tung film, svår att se för att jag inser att det är precis så här palestinier i israeliska fängelser har det, idag. Att behandlingen föder hat och motstånd är begripligt, fast vi som lever i en helt annan värld, i ett annat samhälle inte alltid förstår reaktionerna.

Det är en stark film men svår att betygsätta. Den stryker inte mig som tittare medhårs. Den ligger många mil från sagorna från Hollywood.

Regi: Mai Masri
Land: Palestina, Frankrike, Jordanien
År: 2015
Längd: 103 min
Genre: Drama, Verklighetsbaserad

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: 3000 nätter, fängelse, Filmrecension, kvinnofängelse, palestinier, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 78
  • Sida 79
  • Sida 80
  • Sida 81
  • Sida 82
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in