Eld
Av Jonas Hassen Khemiri
Regi Antú Romero Nunes
Scenografi Matthias Koch
Musik Anna Bauer
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen, Mimmi Lindell
Kostym Lena Schön, Helen Stein
Ljus Jenny André
Dramaturg Anna Kölén
Urpremiär 25 augusti 2022 på Dramatens stora scen
Medverkande Bahadur Foladi, Electra Hallman, Ana Gil de Melo Nascimento, Marall Nasiri, Alexander Salzberger
Karaktärerna kommer nära och är beskrivna med en psykologisk skärpa som endast stora författare lyckas med i Johan Hassen Khemiris nyskriva drama Eld. Trovärdigt gestaltas ett knippe öden i en migrationsverklighet, fint skildrade och möjliga att identifiera sig med. Att ställa karkatärerna mot det förenande temat, eld, är också genialiskt ur psykologisk vinkel. Skolbränder som skrämmer, eld som ger straff, eld med hopp om glömska, rening och nystart och hämndens väldiga eld svår att undfly. De fyra karaktärerna, vännerna som samtliga är andra generationens invandrare, vill alla lämna något oönskat för att leva ett bättre liv i framtiden. Via en ritual går de därför återkommande ut i skogen och kastar inför varandra i uppriktighet symboliska värden på en eld, för att lämna och få förnyelse. Men i bakhåll lurar det förflutna med en helt annan agenda, något de tror sig ha lyckats förtränga. Det dolda slår tillbaka med kraft, och är mäktigare än dem själva.
Pjäsen börjar med samtalet mellan Ramona och hennes förhoppningsvis nye pojkvän, som från en röst ute i salongen ropar att han tillhör en annan slags manlighet och ”inte är vegan”. Med kort tålamod kräver han att hon ärligen berätta hur hon fått sitt ärr på ena axeln. Ana Gil de Melo Nascimento gestaltar fint denna centrala roll, en sökande kvinna som har svårt med nära relationer, men som funnit yoga och retreat i livet som en lösning. Hon säger till publiken, i en nutida tro på individens makt, att man ”ju alltid väljer själv” sina känslor.
Ramonas karaktär är en kontrast mot Leon, gestaltad av Alexander Salzberger, som istället visar macho-mannes försök att ytligt hantera livet som en klackspark. Karaktären Pilar som verkar fastnat i livet och är rädd för att åldras, gestaltas levande av Marall Nasiri. Hon drabbar med sitt skri i ritualscenen då hon kastar sitt åldrande i elden, identifierbart för samtliga kvinnor som lever med vår tids norm om yta, utbytbarhet och evig ungdom. Ramsi, gestaltad av Bahador Foladi, som har det tyngsta förflutna att bränna upp, vilket centralt driver själva handlingen vidare i pjäsen, kommer främst vår bild av den faderslöse, auktoritetstroende invandrarpappan som kämpar mot sitt sociala arv, nära. Foladi ger karaktären rättvisa men faller då och då lite för mycket in i komedins uttryckssätt.
Men den dramaturgiska sammanfogningen av pjäsens olika delar är imponerande och föreställnigen blir aldrig långtråkig. Även om regin och scenografin effektivt synes anpassad i sin sparsamhet för att lätt fungera på turné, med sina enkla skynken och ljussättningar, så framstår ett slingrande episkt allmängiltigt drama man nyfiket följer.
Bitvis är Eld ett förtätat samtida kammardrama men anspelar också, såsom stora dramer gör, på urgamla myter. Myten om att som fågeln Fenix kunna resa sig ur askan, är med i de fyras hoppfulla tro på rening. Samtiden syns i nutidsmannen som flyr genom att titta på söta katter i sin mobil hellre än att erkänna verkligheten och närvara vid en gammal väns begravning. En samtidskvinna gör yoga för att stå ut med sin oförmåga till närhet. Hon syns hantera sitt beteende och sina känslor medan ridån bakom henne fullständigt rasar. En redig kvinna från en förening för grannsamverkan, är stolt för henne ”kan man lita på”. Hon undersöker katastrofen ordentligt (fotograferar?) och kan redigt berätta för brandkåren exakt var branden startade. Men hon skräms och sugs till elden, som hon saknar relation till. Allvaret, trauman tittar fram, men omgivningen tycks stå handfallen. Till hjälp dyker guden Ra upp bland lågor, pricksäkert karaktäriserad med allvar och ironiskt skratt av Electra Hallman.
Måsen av Tjechov är ett fantastiskt drama med mycket djup. Inför premiären var det poängterat att det vi skulle få uppleva är en modernare version. Det håller jag både med om – och inte. Föreställningen som regisserats av den brittiska regissören Lyndsey Turner må vara en version anpassad till vår tid och vårt språk, delvis. Det är ändå Tjechov. Som i alla dramer av Tjechov är det mycket dialog, mycket prat och inte så mycket handling – det som händer, det händer under ytan, mellan raderna. Orden är bara halva berättelsen, om ens det. Det som inte sägs är minst lika viktigt.
Som i alla stora dramer finns det många olika sätt att se den, att uppleva och tolka föreställningen. I pressmaterialet beskrivs tankarna bakom denna uppsättning: I John Donnellys bearbetning av Måsen från 2013 får publiken en modern blick på Konstantin, Nina och de andra i Tjechovs klassiker från 1895. Det blir en rolig och tragisk berättelse om unga och gamla generationer, om etablissemang och förnyare och om vanliga, fåfänga människor som drömmer om att bli sedda och älskade.
John Donnelly är brittisk dramatiker som har arbetat inom både teater och film. Han har erhållit Tom Erhardt Award, PMA Award för bästa nya författare och NSDF Sunday Times Playwriting Award. 2019 spelade hans version av Molières Tartuffe på Lyttleton, National Theatre i London.
Dramat baseras på verkliga händelser i Italien i början av 1500-talet och är en historia om kvinnohat och frihetsbegär. Det handlar om en ung furstinna och nybliven änka som vill råda över sitt eget liv och gifta sig med sin älskare. Hennes bröder vill till varje pris hindra henne och skyr inga medel. Med denna föreställning gör Suzanne Osten debut som regissör på Stora scenen (hon har tidigare regisserat föreställningar på Dramaten på mindre scener).
Plus får föreställningen för de många infallen som är så typiska för Suzanne Osten. De tio skådespelarna är alla med på noterna och huvudrollsinnehavaren Maia Hansson Bergqvist drar med framgång det tyngsta lasset. Siri Hamari som furstinnans kammarjungfru gör en berömvärd insats. Och musikerna inte att förglömma, de binder ihop scenerna.
Pjäsen beställdes av Shakespeare och hade urpremiär 1613 i London och är fortfarande en av de mest spelade pjäserna på brittiska teatrar.
Det är första gången Vakten vid Rhen sätts upp i Sverige. Dramat har fått en ny översättning av Klas Östergren. Jag har inte läst manus så jag vet inte hur mycket regissör stuvat om i manus. Under första delen, fram till paus, spretar handlingen åt för många håll. Greven Teck (spelas av Andreas Rothlin Svensson) och grevinnan Marthe (Rakel Benér Gajdusekhar) har ett dött och rent av hatiskt förhållande som tar oproportionerligt stor plats liksom det godmodiga käbblandet mellan Fanny och en familjens tjänstekvinnor Anise (Mia Benson).
