Vakten vid Rhen
Översättning: Klas Östergren
Regi: Jenny Andreasson
Scenografi och kostym: Marika Feinsilber
Peruk och mask: Moa Hedberg, Melanie Åberg
Koreografi: Catharina Allvin
Ljus: Anna Wemmert Clausen
Medverkande
Anise – Mia Benson
David – David Book
Marthe – Rakel Benér Gajdusek
Sara – Melinda Kinnaman
Fanny – Marika Lindström
Kurt – Alexej Manvelov
Teck – Andreas Rothlin Svensson
Bodo – Ira Lipsker/Alexander Jernberg
Babette – Juni Helander/Kerstin Linden
Joshua – Rufus Vårdstedt/Olle Frelin
Sverigepremiär 22 februari 2020, Lilla scenen, Dramaten
Vad händer om gästfria, trevliga människor som lever lugna liv utan större bråk plötsligt hamnar mitt i ett krig? Eller när detta krig hamnar mitt i deras vardagsrum? Vakten vid Rhen av den amerikanska dramatikern Lillian Hellman hade urpremiär 1941 i New York, inte så långt innan USA gick in i andra världskriget. Att den är lika aktuell nu blev jag tydligt påmind om när jag såg huvudartikeln på Dagens Nyheters förstasida idag om barn som varit på flykt undan krig i sitt eget land i sju år, i Syrien. Att barn drabbas av krigen är lika obevekligt sant då som nu.
Denna dramakomedi som utspelar sig i en trygg borgerlig miljö, visar på hur klarsynt Hellman var kring vad som hände i Europa då och den har tydliga paralleller till vår tid. Jag uppskattar att regissören, Jenny Andreasson, låtit handlingen utspelas sig under andra världskriget och överlåter till publiken att själv tänka kring likheterna kring vår tid.
Lillian Hellman är en mycket intressant dramatiker och författare. I programbladet till föreställningen skriver Anneli Dufva att Hellman har en plats i den amerikanska kulturkanon som en av 1900-talets stora dramatiker i sin generation, vid sidan av namn som Tennessee Willams och Arthur Miller. Hon hade stor framgång med flera av sina draman men då hon starkt engagerade sig i den tidens anti-fascistiska rörelser och inte var rädd för att debattera hamnade hon i onåd under Mc Carthy-eran. Hon blev svartlistad under tio år, innan hon fick skriva igen. Under den tiden försörjde hon sig bland annat som expedit på ett varuhus.
Handlingen utspelar sig i ett hus på den amerikanska landsbygden hos en välbeställd familj med matriarken Fanny (spelas av Marika Lindström) i centrum. Fanny är nervös då hennes dotter Sara (Melinda Kinnaman) ska komma hem med sin man Kurt (Alexej Manvelov) och tre barn efter att ha bott tjugo år i Europa. I det stora huset finns redan två gäster från Europa, den rumänska greven Teck och hans fru Marthe. Under dramats gång förstår vi att både greven och Saras familj och speciellt hennes man Kurt är flyktingar från Europa, men av olika skäl, en är antifascist och en är fascist. De hyggliga, välmenande liberala och välmående amerikanarna hamnar i en situation där de tvingas ta ställning.
Det är första gången Vakten vid Rhen sätts upp i Sverige. Dramat har fått en ny översättning av Klas Östergren. Jag har inte läst manus så jag vet inte hur mycket regissör stuvat om i manus. Under första delen, fram till paus, spretar handlingen åt för många håll. Greven Teck (spelas av Andreas Rothlin Svensson) och grevinnan Marthe (Rakel Benér Gajdusekhar) har ett dött och rent av hatiskt förhållande som tar oproportionerligt stor plats liksom det godmodiga käbblandet mellan Fanny och en familjens tjänstekvinnor Anise (Mia Benson).
Ett stort plus får föreställningens scenlösning som är oerhört elegant. Mitt på scenen står en gigantisk bur inom vars metallstänger alla är infångade och alla agerar. Musiken av bland annat Steve Angello, Radiohead, Lana Del Rey och Niels Frahm förstärker dramat. Bland skådespelarna ger jag extra plus åt Marika Lindström som är helt rätt i rollen som familjens överhuvud, godhjärtad men blind för en hel del, och Andreas Rothlin Svensson som fullständigt äger scenen som greve Teck.
Sara och Kurt är på flykt på grund av sin kamp mot fascism och då handlar det inte om att någon fredlig, pacifistisk kamp med att skriva debattartiklar utan om attentat och våldshandlingar. I första delen är både Sara och Kurt väldigt timida och nästan mesiga. Jag vet inte om det är medveten regi, att de två för att överleva håller en mycket låg profil? Jag skulle önska att det åtminstone under ytan hade bubblat lite mer av deras motstånd. När det exploderar en bit in i dramat efter paus hinner explosionen knappt byggas upp trovärdigt. Jag skulle vilja att det kändes mer obehagligt inför den stora sammanstötningen. Det kanske blir bättre efter några föreställningar.
Även om jag har blandade intryck kring föreställningen är det långt ifrån någon tråkig uppsättning. Tiden går snabbt. Att dramat är nästan tre timmar känns inte alls.