• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Komedi

Kulturbloggen möter Peter Dalle som numer tycker det är mer lustfyllt med drama än med komedi

7 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Peter Dalle förknippar nog många med komedi. Med nya filmen ”En fiende att dö för” visar han definitivt att han har fler talanger. Filmen är ett drama, en kärleksfilm och en actionfilm som utspelar sig på en båt på väg till Svalbard för att söka bevis på Pangeateorin, Alfred Wegeners idé om att alla världsdelar en gång har hängt samman.

– Jag kom på idén när jag följde med ett ryskt forskningsfartyg tolv dagar i Svalbard, berättar Peter Dalle.
Naturen och havet, allt var så vackert och dit når inte mobiltelefoneras master.
– Enda sättet att kommunicera med omgivningen var via en telegrafist, berättar Peter Dalle.
När han var där, långt ute till havs, fick han nyheten att Ingmar Bergman hade dött.

– Jag började tänka på vad skulle hända om man befann sig så långt från all kommunikation, isolerad på ett fartyg och hade blivit kär i någon och fick veta att ens länder gått i krig med varandra. Hur hanterar man det?

Filmen är förlagd till 1939 och börjar strax före krigsutbrottet av andra världskriget. Två av rollerna är tyska forskare, en man och en kvinna. De är medlemmar i nazistiska partiet men skildras som människor med både goda och dåliga sidor.
-Jag ville inte skildra nazisterna som enbart elaka. Jag är mer ute efter att ge en bild av varför det kunde gå snett, säger Peter Dalle.
– Det är lätt att sitta i efterhand och fördöma. Sanningen är ju att före krigsutbrottet var många i Sverige imponerade av vad som hände i Tyskland. Fabrikerna blomstrade och butikerna var välfyllda. Nazisterna sade ju inte att de skulle ta död på miljoner människor.

Svenska medier var inte särskilt granskande gentemot Tyskland. Medier är fortfarande rätt ensidiga, menar han:

– När jag är utomlands märker jag tydligt att medier rapporterar om helt andra nyheter. Svensk media är extremt USA-fokuserad, vi får ju reda på dollarns värde fem gånger om dagen.

Men ”En fiende att dö för” tar Peter Dalle ett stort steg bort från komikerfacket.
Att det blev komedi var mest för att blev så. Thorsten Flinck och jag gjorde en komedi ihop efter scenskolan och därefter fick jag jobb på Vasan. Sen fick jag bara frågor om jag ville vara med i komedier.
Inte för att han har något emot komedier.

– Däremot är jag lite trött på underhållning. Det orkar jag inte med längre, säger han.

Han berättar att han när han var yngre såg han jättemycket på Hasse & Tage och Monty Python, som betytt mycket för honom.
-Jag kunde allt de hade gjort utantill.

Att han blivit allvarligare har nog med åldern att göra, menar ha.
Jag tror de flesta blir allvarligare ju äldre man blir, säger Peter Dalle.

Dessutom är det mer lustfyllt att jobba med drama än med komedi, menar han.
– Komedi är så fruktansvärt krävande. Komedi som inte är roligt är så helt fel, det blir bara pinsamt.

Du har väl inte missat Kulturbloggens recension av En fiende att dö för?

Läs även andra bloggares åsikter om Peter Dalle, film, intervju, drama, komedi

Foto: Lena Dahlström

Arkiverad under: Intervju Taggad som: drama, Intervju, Komedi, Peter Dalle, Scen

Kvarteret Skatan reser till Laholm – till och med jag skrattar som inte gillar den typen av humor

27 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Kvarteret Skatan
Betyg 3
Sverigepremiär 16 mars

TV-serien Kvarteret Skatan har fått en film där vi får möta karaktärerna från tv.

Det är en skruvad film om relationer, för en ung målgrupp. Jag är inte särskilt road av skruvade komedier – det finns några få mästerverk i den genren som tilltalar mig. Jag hade trots det roligt när jag såg Kvarteret Skatan som film. Inte hela tiden, ibland blir det för mycket, för överdrivet, men jag skrattade tillräckligt mycket för att bli på gott humör.

Filmen bygger vidare på karaktärerna i tv-serien. Sommaren närmar sig och vännerna i Kvarteret skatan planerar sin traditionsenliga semester i Laholm. Men egentligen vill ingen åka dit, förutom Ulf (David Batra).

Magnus och Frida har problem i sin relation och är nära skilsmässa och har fått rådet av en terapeut att fira semester på egen hand för att rädda äktenskapet. Jenny, gängets eviga singel, har också egna planer. Hon har träffat Rune, en stenrik norrman med eget privatplan, som hon är jätteförälskad. Jenny och Rune har planerat en semester bara de två med champagne och lyx i Saint Tropez.

Ulf drabbas av panik inför utsikterna att tvingas fira semester ensam med sin nya fru. För Ulf är den gemensamma semestern i en stuga i Laholm drömsemestern. När hans vänner säger att de inte kan följa med blir han helt desperat och häver ur sig lögnen att han är svårt sjuk i cancer.

Det blir förstås en hel del förvecklingar och krångel. Det är inte lätt för Ulf att upprätthålla lögnen att han är svårt sjuk i cancer.

Kvarteret Skatan reser till Laholm lockar fram en hel del skratt. Av och till träffar den rätt också i skildring av relationer både mellan par och vänner. Fast förstås, av och till rejält skruvad. Till och med jag som inte brukar vara road av svenska komedier har kul. Sedan är det förstås inte en film som kommer att gå till filmhistorien. Men alla filmer behöver ju inte göra det och för rätt målgrupp är den helt klart underhållande.

I rollerna: Johan Glans, Vanna Rosenberg, David Batra, Rachel Mohlin, Klara Zimmergren, Mads Ousdal
Regi: Mikael Syrén

Läs även andra bloggares åsikter om David Batra, Johan Glans, filmrecension, komedi

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: David Batra, Filmrecension, Johan Glans, Komedi

En gång i Phuket – blir tyvärr lite för klyschig

22 januari, 2012 by Redaktionen

En gång i Phuket
Titel: En gång i Phuket
Betyg: 3
Premiär: 3 februari

Gänget bakom ”Sommaren med Göran” är tillbaka med ännu en romantisk komedi, ”En gång i Phuket”. Huvudrollsinnehavaren och manusförfattaren Peter Magnusson säger i Expressen att det är den bästa film han har gjort och under världspremiären på Stockholms filmfestival förra året mottogs den med jubel.

Sven (Peter Magnusson) jobbar som karriärcoach och drabbas av en medelålderskris. Han är trött på sitt jobb och sin tillvaro. När den gamla skolkompisen Johan Påhlman, vars framgångar Sven avundas, möter en plötslig död överger han sitt gamla, västerländska liv. Han säger upp sig från jobbet med omedelbar verkan, packar väskan och drar iväg till Thailand över julen för att hitta en ny identitet som författare.
Där träffar han den norska, frigjorda, yogautövaren Gitte som bosatts sig i Phuket. Hon spelas av Skavlans brorsdotter, Jenny Skavlan. Gitte släpar med sig den nyblivna ja-sägaren Sven på allt från tarmsköljning till bergsklättring och dykning, äventyr som är dömda att misslyckas. I andra rollerna ser vi Alexandra Rapaport, Frida Hallgren och självklart följeslagaren David Hellenius. Susanne Thorson spelar Anja, en bokförlagsredaktör som Sven bekantar sig med och fattar tycke för under sin skrivkramp. Syns gör även två unga talanger, de tidigare L’oréal Rising star nominerade Adam Lundgren och Matias Varela.

”En gång i Phuket” är en film om att finna sig själv, om självförverkligande och den frågar vad det är att leva på riktigt. Charmen ligger i de träffsäkra skildringarna av övre medelklass svenskens vardagliga liv med Mac-datorn som följer med på semestern, konversationer om den svenska mentaliteten och förlöjliganden över svenskars svårigheter att förstå norska. Den höga igenkänningsfaktorns bjuder stundtals på hysteriska skrattscener men den patetiska karaktären som allt går fel för gång på gång känns något uttjatad. Höjdpunkten är att se Sveriges svar på amerikanska skådespelarduon Owen Wilson och Ben Stiller (Peter Magnusson och David Hellenius) samspela. Tyvärr hamnar filmen i fällan av att bli lite för klyschig.

Text: Victoria Machmudov

Läs även andra bloggares åsikter om film, filmrecension, komedi, En gång i Phuket

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: En gång i Phuket, Filmrecension, Komedi, Scen

Skrattfest med Sherlock Holmes på Uppsala Stadsteater

26 november, 2011 by Rosemari Södergren

Morden på Bäverns gränd
Uppsala stadsteater
Urpremiär: 26 november

Morden på Bäverns gränd är skriven och regisserad av engelsmannen John Fiske. Med den manusförfattaren vet vi att vi har en komedi att vänta. John Fiske är mästare på att vrida till roliga situationer som har samhällskritik med udd mot makthavare.

I Morden på Bäverns gränd bjuder han också på skämt om sig själv och teateryrket.

Föreställningen börjar med en middag, där publiken samlas. Ja det handlar om riktig mat, en vällagad middag, gott och vackert komponerat. Jag hade sagt till i förväg att jag är vegetarian och laktosintolerant, så glöm inte att anmäla i förväg om du har särskild kost. Det är onödigt att sitta där och inte kunna äta ordentligt.

Jag var som recensent där ensam utan något sällskap, vilket inte gjorde ett dugg, jag fick trevligt bordssällskap att samtala med ändå. Det kan vara en fälla för teatern att middagen ingår i föreställningen, om någon ensam person hamnar bredvid ett gäng som inte talar med främlingar. Men i mitt fall blev det bara positivt, eftersom jag hamnade bland öppna personer.

Middagen ingick i pjäsen men det går dock att förstå handlingen utan att ha varit med och ätit, men middagen gav en extra knorr på kvällen, utan tvekan.

Att middagen ingår innebär förmodligen att teatern kan höja biljettpriset något och dessutom får in lite mer intäkter på att publiken beställer mer att dricka. De beställer inte bara i pausen. För min del tycker jag det är bra att teatern är kreativ med att hitta fler sätt att få intäkter.

Om föreställningens komplott från teaterns hemsida:

Året är 1885. På Uppsalas gator härjar en brutal mördare. Offren är alla glädjeflickor på stans ökända bordell ”Sju helvetes gluggar” på Bäverns gränd. Men morden tystas ner. En växande nervositet sprider sig i maktens korridorer. Det ryktas till och med att hovet kan vara inblandat. En hemlig uppdragsgivare ringer ett samtal till dimmigaste Baker Street och snart står självaste Sherlock Holmes i Uppsalas gränder, redo att ta sig an ett av de märkligaste fall han utrett.

Detta är dock bara halva handlingen. Första akten utspelar sig i nutid och handlar om skådespelarnas arbete med att repetera inför premiären. Jag lovar att det är många underhållande lustiga situationer.

Första akten fördjupade vad vi sedan såg i andra akten. Vissa scener kände vi igen från repetitionerna fast de fått en annan betydelse eller satts i ett annat sammanhang. När första akten var spelad kändes det lite konstigt att allt utspelat sig i nutid och ingen deckargåta synts till. Första aktens värde fördubblades genom andra akten. Att experimentera på det här sättet med en föreställning kräver en manusförfattare och regissör som vet vad han gör. Och det gör John Fiske och med skickliga skådespelare fungerade det utmärkt.

Ett extra plus ger jag föreställningen för att jag tycker om denna äldre version av Sherlock Holmes, till skillnad från de karaktärer som förekommit i den brittiska tv-serien som gick på tv för ett tag sedan för att inte tala Robert Downey Jr. som Sherlock Holmes i storfilmerna, han är ju en katastrof.

Den äldre egensinniga gentlemannen i John Fiskes teaterföreställning stämmer mycket mer med den detektiv jag mött i böckerna.

Trots att historien utspelas sig i slutet av 1800-talet är den fylld av hänvisningar till nutida händelser.

En riktig skrattfest med Sherlock Holmes som driver med en hel del i nutiden är vad Uppsala stadsteater bjuder på i Modern på Bäverns gränd.

Av & regi: John Fiske
Scenografi och kostym: John Fiske
Originalmusik: John Fiske
Ljus: Jonas Nyström
Mask och peruk: Johanna Rönnbäck
Medverkande: Bengt Braskered, Gustav Levin, Crister Olsson, Mathias Olsson, Emma Peters
och Helena Thornqvist
Foto: Linus Meyer

Läs även andra bloggares åsikter om Sherlock Holmes, Morden på Bäverns gränd, John Fiske, komedi, Uppsala stadsteater, recension, teaterrecension

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: John Fiske, Komedi, Morden på Bäverns gränd, Recension, Sherlock Holmes, Teaterrecension, Uppsala Stadsteater

Från premiären av Vänner på Stockholms stadsteater

30 september, 2011 by Redaktionen

Bergljót Arnadóttir, Jan Mybrand, Allan Svensson, Jacob Nordenson, Elisabeth Carlsson och Jessica Heribertsson. Foto: Carl Thorborg.

Vänner
Stockholms stadsteater, Lilla scenen
Premiär: 29 september 2011

Igår hade Sissela Kyles regidebut med Alan Ayckbourns Vänner (Abscent Friends) premiär på Stockholms stadsteater. Handlingen i den tragikomiska pjäsen äger rum under en eftermiddag. Diana har ordnat en tebjudning för Colin som nyligen förlorat sin fästmö i en drunkningsolycka. Genom att samla hans gamla vänner – mer eller mindre motvilligt – och deras respektive vill hon muntra upp Colin, som ingen av dem har träffat på flera år.

Men när Colin dyker upp blir det inte alls som de har tänkt sig. Trots flickvännens död är den gamle vännen oförskämt lycklig och pratar oavbrutet om Carol. Istället för att vännerna muntrar upp Colin blir Colin en katalysator på de andras problem och den utlösande faktorn för ett nervöst sammanbrott hos minst en av vännerna.

”Komedin uppstår i det besvärliga, i pinsamheterna, i hemligheterna. Ingen säger som det är. Den handlar om människor som är missnöjda och står handfallna inför sina egna liv. Det är väldigt igenkänningsbart och tyvärr har ju Ayckbourn rätt i sina porträtt att vi på många sätt lever alienerade från varandra, – Komedin uppstår i det besvärliga, i pinsamheterna, i hemligheterna. Ingen säger som det är”, berättar Sissela Kyle i ett pressmeddelande från Stadsteatern.

Läs vidare i Teatermagasinets recension.

Jan Mybrand. Foto: Carl Thorborg.

Vänner
Av Alan Ayckbourn

Översättning: Anita Dahl/Leif Zern
Regi: Sissela Kyle
Scenografi/kostym: Charles Koroly
Ljus: Patrik Bogårdh
Ljud: Jens Ingolf, Ola Stenström
Mask: Frida Johansson

I rollerna
Paul: Allan Svensson
Diana: Bergljót Arnadóttir
John: Jan Mybrand
Evelyn: Jessica Heribertsson
Colin: Jacob Nordenson
Marge: Elisabeth Carlsson

Läs mer om den brittiska dramatikern Sir Alan Ayckbourn.

Elisabeth Carlsson och Jessica Heribertsson. Foto: Carl Thorborg.

Läs även andra bloggares åsikter om Alan Ayckbourn, Stockholms stadsteater, komedi, Sissela Kyle

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Komedi, Stockholms stadsteater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Sida 9
  • Sida 10
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 13
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Djävulen bär Prada 2 Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Medelklassen betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

24/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Det finns kvällar som inte riktigt går … Läs mer om Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset … Läs mer om Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Av Monika Isakstuen Regi, … Läs mer om Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Örjan Hultén Peaceful … Läs mer om Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Avantgardet - United States of Sverige - … Läs mer om Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Left-handed girl Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Dead Man’s Wire Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in