Nils Petter: Inte bara bio
Filmjournalisten och filmexperten Nils Petter Sundgren, känd bland annat från SVT:s Filmkrönikan och TV4:s filmprogram, är väl om någon svensk filmkritiks främste förgrundsgestalt. Lång, smal och elegant med vänligt leende med framför allt kunnig och beläst. Hans biografi kom ut i slutet på 2010.
Memoarerna består av dryga 350 sidor fullspäckade med erfarenheter av hans liv som filmskribent, med fakta om film, filmhistoria, möten med regissörer och skådespelare, med tankar om kulturjournalistik och filmjournalistik i synnerhet. Den har varit helt fantastiskt att läsa, som en mentor som guidat mig in i filmkritikernas värld.
Han berättar om tiden på TV2 och tiden på TV4, där han både pekar på avarter av politiskt ideologiskt styrd tv som på överkommersiellt driven tv. Nils Petter Sundgren berättar ibland skvaller och historier han hört, utan att han kan bevisa att allt är sant. Det gör inget, det gör att boken känns som att sitta tillsammans med honom över en kopp te eller ett gott vin och höra honom berätta. Det blir bara mer levande och ärligt på det sättet.
Som en historia om en tidigare TV2-chef, Kristian Romare.
Under ett uppdrag utanför Stockholm bad Romare filmteamet komma in i hans rum för en meditationsstund innan det var dags att gå till sängs. När teamet kom in i hans rum hade Romare tänt levande ljus framför ett porträtt av Lenin. Just Lenin var i ropet, eftersom Stalin inte längre var riktigt rumsren.
Inte för att jag vet om jag tror på det. Men å andra sidan har mänsklighetens historia kantats av en mängd knäppa händelser.
Fast det allra roligaste att läsa är förstås om alla möten med filmskapare, med regissörer, skådespelare och producenter och om Nils Petter Sundgrens tankar om rollen som filmkritiker.
Han berättar också om kontroverser och mellan honom själv och andra filmkritiker. Jag misstänker att de som han berättar om kanske skulle kunna ge en annan syn på debatterna och konflikterna. Men det gör inget, för det här är Nils Petters memoarer, inte en journalistisk produkt med krav på objektivitet. Det är just att han är personlig och subjektiv som är en av styrkorna i boken, som gör den så trevlig att läsa att det var svårt att slita sig.
På ett snyggt sätt berättar han om sig själv, sin uppväxt och sina äktenskap och sina vänner, utan att det blir för privat men ändå intressant.
När jag jobbade på webbredaktionen på TV4 träffade jag honom i förbifarten några gånger. Filmfreak som jag kunde jag förstås aldrig låta bli att fråga vad han tyckt om någon av de senaste förhandsvisningarna. Han svarade alltid.
Nils Petter Sundgren har spänst i språket, självklart. Han är litteraturvetare också och mycket beläst och allmänbildad inom många olika kulturarter. Ibland blir meningarna lite ovanliga i sitt uppbyggnad, det känns som om något verk fattas, men det är oftast bara att han har ett för idag lite ovanligare sätt att bygga meningarna på. Jag hittar några små slarvfel som korrekturläsaren missat. Men jag undrar vem som presterar 350 sidor av en sådan filmhistorisk resa utan att tappa bort något litet ord på vägen?
Det är så mycket från boken, så många historier om möten med filmskapare och så många tankar kring film och filmkritik som jag skulle vilja utveckla och skriva om i den här lilla recensionen. Det skulle dock bli en alltför lång bloggpost. Det skulle ändå aldrig bli samma sak som att läsa boken. Det är bara att konstatera, den som är filmintresserad har några trevliga givande timmar framför sig ifall han/hon läser boken ”Inte bara bio”.
Fler recensioner av boken:
Dagens Nyheter, Expressen, Smålandsposten och Svenska Dagbladet.
Läs även andra bloggares åsikter om bok, film, filmkritik, Nils Petter Sundgren