West Side Story
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 december 2021
Regi Steven Spielberg
Steven Spielberg visar varför nyversioner kan vara både spännande och relevanta. West Side Story årgång 2021 är en spektakulär upplevelse både visuellt och koreografiskt. Det är i stunder som dessa som man påminns om skillnaden mellan regissörer och regissörer. Steven Spielberg har lyckats med att röra sig mellan det stora och det lilla med publiksuccéer som Jurassic Park och oerhört svårmodiga och känslomässiga projekt som München och Schindler’s List. Det är en imponerande förmåga att ha så stor erfarenhet av flera olika genres och att dessutom bemästra dem alla. Med West Side Story så erövrar Spielberg det sista området han inte har prövat på tidigare – musikalen.
Trots Spielbergs otroliga kompetens så fanns det en förståelig skepsis när det annonserades att hans nästa projekt skulle vara en nyversion – eller nytolkning, av West Side Story. Inom sin genre så kan originalet från 1961 jämföras med filmkolosser som Casablanca och Borta Med Vinden. Det är närmast helig mark som Spielberg vandrar på och det krävs en mästare för att klara av uppgiften. Lyckligtvis så är Steven Spielberg helt rätt man för jobbet.
Andra nyversioner velar och tvekar inför uppgiften att modernisera och förnya originalet. Oftast kan resultatet bli ett slags Frankensteins-monster där nytt och gammalt skär sig som en bedrövlig bearnaisesås. Men så är inte fallet med West Side Story, istället är det ett praktexempel på hur delikat och sublim en nyversion faktiskt kan vara. Från första rutan är det slående hur oerhört påläst och uppslukad Spielberg är av filmen från 1961 men också av de hundratals olika teateruppsättningar som gjorts. Det är en förödande stilig balansgång där modern koreografi och moderna specialeffekter möter ett klassiskt berättande som är både tillgängligt och charmerande.
Visuellt finns det absolut inget att anmärka på. Med ett stämningsfullt foto som rör sig obehindrat mellan realism och surrealism så skapas en spelplan där dans och hopplös kärlek är som hand i handsken. Koreografin är i det närmaste värt en egen uppsats, det här är bland det mest eleganta och energiska jag sett vad gäller dans på film, det går att se små inslag av pop och hiphop vad gäller vissa danssteg och rörelser, men det klassiska och traditionella förblir ryggraden som skänker West Side Story en oerhörd elegans. Energin och entusiasmen är rentav beroendeframkallande, många gånger känns det som att Spielberg har placerat publiken i en sportbil på en motorväg utan hastighetsbegränsningar. Han lånar helt obehindrat från hela sin filmkatalog, det finns till och med ett par korta ögonblick som tar oss tillbaka till de allra vildaste stunderna med Indiana Jones.
Berättelsen är också förfinad och mer exakt än tidigare. Det görs stora ansträngningar att skapa paralleller till vårt moderna samhälle där småkvarter gentrifieras och där kulturarv och subkulturer utraderas för att ge plats åt kommers. Spielberg närmar sig också diskussionen om ett multikulturellt USA med stor respekt och men också insikt. Till skillnad från filmen från 1961 så hyllas de amerikanska invandrarna, både deras kamp för ett bättre liv och deras kultur. Att ensemblen består av en rad okända ansikten med olika etnicitet stärker känslan av att detta är ett försök att skapa broar mellan olika kulturer och synsätt. Att ensemblen mestadels är obeprövad för de stora massorna bidrar också till färre jämförelserna med skådespelare som Natalie Wood och Richard Beymer. Det hade varit genuint distraherande om Tony och Maria hade spelats av två mer välkända personer. Rachel Zegler i rollen som Maria filmdebuterar och är genomgående lysande i denna ikoniska roll både vad gäller skådespel och sånginsats. Ansel Elgort har det dock svårare, trots en sympatisk framtoning så är agerandet aningen för stelt för att helt övertyga publiken i denna legendariska romans.
Filmens tredje akt är också något av ett sänke. Efter två timmar av dans, sång och romantik så är bränslereserven slut. Finalen är dramaturgiskt perfekt men utförandet är haltande och trött med flera scener som känns utdragna och rent triviala.
Tack och lov så är det inte denna något tomma slutkläm som följer med en ut ur biosalongen. Istället är det en känsla av glädje, beundran och respekt, både inför Steven Spielberg och inför den klassiska berättelsen som har sina rötter hos William Shakespeare. Till och med för en musikalskeptiker som jag själv så känns West Side Story genomgående strålande.