Kenneth Branagh

Filmrecension: Mord i Venedig – fuskas bort med karaktärer utan djup

13 september, 2023 by Rosemari Södergren

Mord i Venedig
Betyg 2
Svensk biopremiär 15 september 2023
Regi Kenneth Branagh
Originalmusik Hildur Guðnadóttir
Skådespelare Kyle Allen, Kenneth Branagh, Camille Cottin, Jamie Dornan, Tina Fey, Jude Hill, Kelly Reilly, Michelle Yeoh

Mord i Venedig i regi av Kenneth Branagh (som också gör huvudrollen som detektiven Hercule Poirot) är traditionell puzzeldeckare som bygger på Agatha Christies deckare Mord på Allhelgonadagen. Det är den tredje av Christies Poirot-deckare som filmatiseras av och med Kenneth Branagh. Mord i Venedig är en uppföljare till de tidigare filmerna Mordet på Orientexpressen (2017) och Döden på Nilen (2022). Tyvärr tycker jag att denna tredje film inte alls är lika bra som de tidigare två. Vi talar ju trots allt om ett filmbolag som har enorma resurser.

Handlingen utspelas på All Helgona afton en tid efter andra världskriget. Hercule Poirot har gått i pension. Han har bosatt sig i ett tjusigt hus i Venedig och skaffat sig en livvakt som ser till att ingen kan komma nära honom nog för att locka honom till att lösa några mord. Han är trött på död, mord, brott och att lösa gåtor. Självklart är det någon som ändå lyckas ta sig fram till honom och förmår honom att sätta tänderna i ett mystiskt fall.

Det är en gammal bekant till honom, en kvinnlig författare, som övertalar honom att följa med till en seans med ett spiritistisk medium som sägs kunna få kontakt med andevärlden, det vill säga människor som gått ur tiden. I det här fallet är det en ensamstående kvinna som förlorat sin dotter i något som påstås vara ett självmord. Mamman hoppas få kontakt med sin döda dotter och också få svar på om det var självmord eller inte. Den kvinnliga författaren vill skriva en bäst-säljare om detta medium och hon utmanar Poirot att försöka avslöja om detta medium är falskt. Poirot tror inte på något som inte går att fastställa med vetenskap.

Det här skulle kunna bli en spännande berättelse om existentiella frågor. Men jag tycker allt fuskas bort med karaktärer utan djup som mest är en karikatyr på något. Jag tycker Kenneth Branagh är en duktig skådespelare men antingen är problemet att han samtidigt regisserar eller att han är fel person för rollen som Poirot. Det blir lite löjligt när han ska tala med belgisk accent, för att inte tala om hans mustasch som hur påklistrad ut som helst. Tacka vet jag Albert Finney och Peter Ustinov som Poirot, båda gör den rollen mycket bättre.

Agatha Christie har skrivit 30 böcker där Hercule Poirot är huvudpersonen. Frågan är om tiden hunnit ikapp dessa böcker, om det kommit så många efterföljare att de inte längre fungerar som film eller tv-serie? Deckarna och filmerna bygger på nostalgi och trygghet, ofarliga kriminalhistorier som hela tiden upprepar samma mönster. Cirka tio personer är misstänkta, enh efter en hannar i fokus för våra misstankar och när mördaren avslöjas är det givetvis de vi inte alls misstänkte. Det känns som att tiden hunnit ikapp dessa puzzeldeckare. Vi har sett för många med samma mönster, samma upplägg och Poirot är dessutom en karaktär som inte utvecklas. Har man sett honom i en film, då har man sett honom i alla.

Visst, det är en spännande miljö med ett hemsökt hus i Venedig. Människor som tar sig fram mellan husen med gondoler. En gammaldags stämning och levande ljus och terasser och balkonger. Men det räcker inte. Det är segt och aldrig riktigt spännande.

Filmrecension: Belfast

22 februari, 2022 by Rosemari Södergren

Belfast
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 februari 2022
Regi Kenneth Branagh

En välmenande skildring av inbördeskriget i Nordirland, fokuserat på Belfast i slutet av 1960-talet. Men lite för ytligt, för sentimentalt och för många klichéer för att riktigt beröra. Trots att det är en snyggt filmad berättelse, konstnärligt tilltalande i svartvitt, med framstående suveräna skådespelare som Ciarán Hinds och Judi Dench och med sång och musik av Belfastfödde Van Morrisson klingar filmen inte helt äkta. Den är inte dålig men jag förstår i hög grad den kritik som framförts från de många jämnåriga med regissörens Kenneth Branagh som vuxit upp i Belfast under konflikterna. Filmen är ytlig och alltför sentimental. Men välgjord och inte alls dålig.

Filmen är Kenneth Branaghs mest personliga då de kravaller och stridigheter mellan katoliker och protestanter som blossar under 1960-talet skildras ur en liten pojkes ögon. Mer specifikt: händelserna på en gata där protestanter och katoliker bodde och levde sida vid sida och en dag brakade det lös och grannar började angripa grannar. Filmen är till stor del en självbiografisk. Den i filmens början nioårige Buddy, är Branaghs alter ego.

Att grannar vänder sig mot grannar har sorgligt nog hänt om och om igen i mänsklighetens historia. Jag saknar något i filmen som gör att jag känner paralleller med andra konflikter. Att konflikterna skildras ur pojkens ögon kan vara ett skäl att den saknar fördjupning. Vi får enbart höra att konflikten handlar om religon, att protestanter och katoliker hatar varandra. Men i grunden handlade konflikterna på Nordirland om mycket annat än religion. Som alltid när människor krigar finns det girighet, ekonomiska begär och maktgalenhet med i botten som det som ger bränsle åt konflikten. En liten pojke kanske inte kan se den helheten men visst kunde dessa aspekter funnits med. Då hade filmen känts mindre förljugen.

Kenneth Branagh flyttade med sin familj från Belfast som elvaåring. I filmen får vi se hur pappan kämpar med att betala restskatt i åratal och måste veckopendla till England för att jobba. Förmodligen är det på grund av att pappan är i England under veckorna som han kan se tydligare hur farlig situationen är. Mamman är fast i en illusion om att det är tryggare för barnen att bo kvar i Belfast där de känner alla, trots att konflikten eskalerar och omgivningen vill tvinga in alla att ta ställningen tycks hon inte se hur farligt det är att bo kvar. Jag tänker att den delen av filmen är en av de mer intressanta. Människor från andra konflikthärdar kan säkert känna igen den tvekan och rädsla mamman känner för att bryta upp.

En annan av filmens behållning är den kärlek lille Buddy och hans familj har till teater och film. Hur biobesöken var ett ljus i mörkret. Jag skulle gärna sett detta tema utvecklas mer.

Belfast har fått sju Oscarsnomineringar och redan vunnit en rad andra internationella priser. Jag kan se att kritikerna är delade. På många håll hyllas filmen medan andra, liksom jag, är mer besvikna. Då jag känner så många som vuxit upp i Belfast under den tid som skildras hade jag höga förväntningar på filmen. Förväntningar som inte infriades. För mig är Belfast ingen dålig film men den känns inte som ett mästerverk, den surfar för mycket på en nostalgisk ytlighet som inte känns äkta.

Filmrecension: Döden på Nilen

9 februari, 2022 by Rosemari Södergren

Döden på Nilen
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 februari 2022
Regi Kenneth Branagh
I rollerna Annette Bening, Rose Leslie, Kenneth Branagh, Tom Bateman, Ali Fazal, Russell Brand med flera.

Ett filmiskt elegant verk med vackra vyer. Filmen är helt underbar att se på en stor bioduk. En härlig puzzeldeckare med Agatha Christies karaktär Hercule Poriot tolkad av Kenneth Branagh. En film för dig som uppskattar deckare som går i långsam takt där du kan njuta av foto och bilder och en lång rad duktiga skådespelare. Däremot blir det aldrig direkt spännande. Oavsett om du listar ut vem som är mördaren eller inte är det inte kriminalhistorien som är filmens tema eller som skapar engagemang för filmen. Temat är först och främst en granskning av vad kärlek kan få oss att göra men också en närmare titt på vad finanser och brist på pengar gör med människor.

Handlingen kretsar kring en stenrik ung kvinna, Linnet Ridgeway (spelad av Gal Gadot) som bjudit in sina närmaste vänner och släkt på en lyxsemester i Egypten för att fira att hon gift sig. När någon är så stenrik som Linnet kan det vara svårt att veta vem som är en äkta vän och inte bara låtsas vänskap för att vara i närheten av och kanske kunna utnyttja någon som är förmögen. Dessa karaktärer som rör sig kring henne är svårt att kunna föreställa sig för någon som är uppväxt här i Sverige och alltid varit tvungen att arbeta för att kunna betala hyra och köpa mat – och som inte ens känner någon som bara kan leva på en stor förmögenhet. Det är svårt att ens förstå hur en del av karaktärerna runt henne ens kan leva de liv det gör, där de på alla sätt försöker åka snålskjuts på förmögna människor utan att behöva göra ett handtag.

Vad kan få människor att döda? Sviken kärlek? En möjlighet att roffa åt sig en förmögenhet? Rädsla för upptäckt av brott? Poirot ställs inför olika alternativ när han ska nysta upp vad som ligger bakom mord och för att hitta mördaren. Filmens behållning är inte deckargåtan. Inte alls. Det är hur Poirot nystar i vad som ligger bakom. Ett plus är också att Kenneth Branagh har växt in i rollen som Hercule Poirot sedan Mordet på Orientexpressen 2017 och ger ett djup i karaktären jag inte sett tidigare.

Jag tycker Kenneth Branagh, som regissör, gör detta på ett elegant sätt. Mycket kommer upp till ytan men det är ändå upp till betraktaren att själv dra slutsatser och tolka. Varför göra en ny version av en deckarhistoria som redan filmatiserats i en hyllad version 1978 med Peter Ustinov som Hercule Poirot? Jag tänker att filmtekniken har utvecklats en hel del sedan slutet på 1970-talet så det kan vara bra att presentera en deckarhistoria som går i skön lugn takt för dagens människor som är överösta av actionserier. Jag tycker att Kenneth Branagh dessutom vuxit in i rollen som Poirot och för mig är lika bra som Ustinov i den rollen. Allt är givetvis en smakfråga.

Filmrecension: Mordet på Orientexpressen

21 november, 2017 by Rosemari Södergren

Mordet på Orientexpressen
Betyg 3
Regi Kenneth Branagh
Svensk biopremiär den 24 november men visas i 70mm i Stockholm, Göteborg och Malmö från och med den 20 november.

Agatha Christies deckare ”Mordet på Orientexpressen” räknas av många som en av hennes bästa böcker. Den gavs ut 1934 och är en klassisk puzzeldeckare där hjälten/detektiven i slutet av boken/filmen samlar alla misstänkt för en genomgång mordgåtan och där den skarpsinnige detektiven löser gåtan och avslöjar vem som är mördaren.
Boken har filmats fyra gånger, den mest berömda versionen är från 1974, och har en lång rad kända skådespelare i rollistan, som Albert Finney (som Poirot), Jacqueline Bisset, Sean Connery, Wendy Hiller, Vanessa Redgrave, Lauren Bacall, Ingrid Bergman (som vann en Oscar för bästa kvinnliga biroll), John Gielgud, Rachel Roberts och Michael York.

Varför alls göra en ny version av ett sådant mästerverk? Ja den frågan har jag hört många ställa. Den brittiske skådespelaren och regissören Kenneth Branagh gör absolut ett godkänt filmverk. Vissa saker fungerar bättre i denna nya versionen och andra sämre. Men varje film har rätt att bedömas för sig själv och alla har inte sett någon tidigare version och kanske inte heller läst deckaren. På sätt och vis är det en fördel att inte ha läst deckaren, att inte veta upplösningen på mordet, Lite av spänningen försvinner för den som vet svaret.

Filmfotot är, som väntat, fantastiskt skickligt genomfört och att se filmen på en biograf som visar 70 mm-film är mäktigt. Tåget som far fram på hög höjd, människor som skymtas genom frusna fönster, den lyxiga första klass-restaurangen och passagerarna.

Filmen utspelar sig på 1930-talet och följer den något själv-älskande belgiske detektiven Hercule Poirot som utfört ännu ett av sina hyllade insatser som detektiv på ett tillfälligt besök i Jerusalem och ska nu resa hem för att ta en välbehövlig semester. Han hamnar på en lyxig tågresa, med Orientexpressen, genom Europa och där inträffar ett mord.

Hercule Poirot övertalas av tågföretagets ledning att försöka lösa mordet och hitta mördaren. Poirot vars inställning till livet är att allt är antingen svart eller vitt, gott eller ont, ställs här inför en situation där han tvingas omvärdera hela sin världsbild. Jag tycker Branagh har gjort en intressant tolkning av deckarhistorien genom att sätta Poirot ännu mer i fokus och låta honom möta sina egna förutfattade meningar. Kenneth Branagh gör själv rollen som Poirot och det fungerar bra, han är en skicklig skådespelare även om han haft några sämre insatser emellanåt.

Rollistan är också påkostad med flera av världens skickligaste skådespelare där utan tvekan Judi Dench, Derek Jacobi och Willem Dafoe ligger i täten. Denna trio är alltid intressanta att se. Penélope Cruz och Michelle Pfeiffer får också väl godkänt. Däremot är jag rätt trött på Johnny Depp, han har i de senaste filmerna ofta varit en parodi på sig själv – och det är han i den här också. Han hittar inte rätt i rollen.

Jag tippar att Kenneth Branagh påkostade Mordet på Orientexpressen kommer att bli en av de filmer som drar storpublik i vinter – och det är absolut en välgjord film.

Filmtips i sommar: My Week with Marilyn

1 augusti, 2012 by Rosemari Södergren

My Week with Marilyn
Släpps på dvd sommaren 2012

My Week with Marilyn är en bedårande film om ett möte och en filminspelning där Marilyn Monroe mötte storsjtärnor osm Sir Laurence Olivier och Vivien Leigh. Filmen är en spelfilm men bygger på en dagbok från en ung man som fick jobba med filmskaparna under ett projekt och där hade en kort men intensiv kärlekshistoria med Marilyn Monroe.

För den filmintresserade är det underbart att se Kenneth Branagh som Sir Laurence Olivier, Judi Dench som Dame Sybil Thorndike, Julia Ormond som Vivien Leigh och Dougray Scott som Arthur Miller, men framför allt Michelle Williams som strålar i rollen som Marilyn Monroe. Både Michelle Williams och Kenneth Branagh var Oscarnominerade för sina roller och Michelle Williams blev Golden Globe-vinnare för rollen.

Michelle Williams är väldigt porträttlik, men det är inte det som imponerar utan att hon är så levande, så trovärdig i sitt sätt att vara Marilyn Monroe: medveten om sin utstrålning, samtidigt osäker på sig själv.

Dessutom är det kul med en film med en lång rad av stora skådespelare i rollerna och där de gör bra ifrån sig. För Harry Potter-fans finns Emma Watson i en roll.

Filmen är snyggt fotograferad och det är roligt med en film om en filminspelning, det blir liksom lager på lager av betydelser. En av filmens stora styrkor är också att den inte berättar allt alltför tydligt. Den lämnar kvar åt oss som ser filmen att själva bestämma hur vi tolkar händelserna. Hur dåligt självförtroende hade Marilyn? Hur förälskad var Sir Laurence Olivier och hur mycket handlade det om mötet mellan teaterskådespelare och filmskådespelare? Det är upp till betraktaren att själv välja synvinkel.