Musik

Band: Sigur Rós
Album: Valtari
Betyg: 5
Release: 28 maj

Sigur Rós ville uppleva albumet tillsammans med sina fans, alla skulle lyssna samtidigt, och vi skulle visa vad vi tyckte, men hur subjektivt musikerfarenhet än är, så är Valtari bergfast, hur ledsen eller sönder du än är, så skiner topparnas brand lika intensivt för dig som för den skrattande lekande älskande. Det är omöjligt att ta emot himmelriket med bitterhet även om det är brännande nära. Så j-a nära att ljuset biter i dig. Sigur Rós är inte medvetna om deras egen storhet, detta framkommer av intervjuer, för de är helt vanliga människor som har blivit till ett gudomligt sammanträffande, de är helt vanliga människor, de har ingen inblick, de bara tar ljuden vart instrumenten leder dem. Och för att ära denna sammankomst av naturens krafter tänker jag låta mina intryck flöda ur mig lika omedelbart som att titta sig omkring och bara se musik. Detta handlar inte om hur det låter, från perspektivet av ett träd, utan om vad det gör med oss, som människor. För en mer saklig framställning kan ni kika in på Gehitmusiken.com, där det dyker upp en recension snart.

Det är så vackert att jag nästan bryter ut i tårar på nattbussen hem, kyrkogården passerar förbi, dunkelt ljus och färglukt, fyllon jag ej kan höra, och vart jag än kollar, Jonsis röst, ett skrik som tänjts ut till en bön. Ett lugn på toppen av ett ögonblick. Det tar andan ur en. Jag är trött och full och mina ögon vill inte sova men mitt inre har somnat och vart jag än vänder blicken, serafernas andetag, alla gånger jag skjutit bort dig, mina jordsliga fötter värjer sig mot marken, mina ben tynger mig, men en sak lyfter uppåt så att kläderna trasas sönder i stjärnornas omfamning. I den kalla natten, en hymn till ditt trasiga liv, mänska! Jag är så trött. Jag kramar ett löv. Nästa dag, samma sång, men ingen buss, en enslig gata, en fördärvad cyklist, och jag med mina armar i luften, tiden iskall i mina vener, och en glädje som om atombomben slagit världen i spillror, ett livsrus som skriker ur varje skyltfönster, varje lyktljus leende öga, en lycka som sjunger i samklang med mina tre skuggors kör. Valtari, du är den koral av Bruckner jag ej har hört, du är en slägga på rockhistoriens stela vägg av ljud! Du har dödat postrocken, du har dödat popen. Såhär babblas det i musikkritikernas himmelrike, detta är extasen av alla ord som tog slut. Babbelbabbelbabbel.

Jag öser ur mig från stunden då jag — eller vem som helst — kommer till spår 5, skivans mittpassage, dess strålcentrum ”Dauðalogn”, och vi glider genom molnen som famnar varandra och ut i stratosfären. Strax därefter faller farkosten Valtari ner mot jorden, bit för bit, likt himlabygget Schuberts ofärdiga symfoni, och sakta, sakta går skärvorna mot havet, djungeln, öknen, över bergen, och mot jordens stillaste platser. Det är ett ofantligt tryck att flyga ut i oändligheten, och så som musiken svävade, fanns det inte en chans, återstod bara ett död av lugn. Vi går också sönder och tiden är vår farkost. Den andra hälften av albumet visar värdigheten i att vara dödlig, att vara kropp och jord och mull, att falla i bitar till marken varifrån vi rest oss.

Vi går helt omärkbart in i ”Varðeldur” men märker att allt är förändrat, för nu är riktningen neråt. Detta är den inre stillheten i fallets blickomfång. Sigur Rós har skalat av alla restprodukter från deras härkomst, rockmusiken, och kvar återstår bara klassisk skönhet, ett koncentrerat ljus, en stilla ström av ljud, toner som lutar sig mot varandra som gräset i vinden eller löv mot löv, moln mot moln. Stenar som rullar ner för berget, ökendamm som flyger i ögonen på dig. Detta är musik som om månljus kunde få spindelväven att låta, så som det lyser upp vattendropparna som faller från bladen, om det kunde få daggen att klinga när det rör vid det, om andetag vore musik! Det du hör: ett band i helt vanlig bemärkelse. Det du måste göra: glömma att det är ett band. Detta är vad jag har försökt att få dig att glömma. Glöm att Sigur Rós är ett band! Läs inte deras intervjuer! Glöm bort att det är någon som spelar, att det är inspelat i en lokal, tänk dig att det är Livet med stor bokstav som sjunger.

George i bandet säger detta om processen: ”i really can’t remember why we started this record, i no longer know what we were trying to do back then. i do know session after session went pear-shaped, we lost focus and almost gave up…did give up for a while. but then something happened and form started to emerge, and now i can honestly say that it’s the only sigur rós record i have listened to for pleasure in my own house after we’ve finished it.” Inte ens bandet själva vet mer om vad som egentligen hände, och allt som återstår är denna ofantliga skönhet du inte kan sluta lyssna på.

Att glömma att det är ett band, det kommer du enkelt att göra, för nästa gång när musiken har skiftat humör, utan någon signal är du ute på havet och flyter med skärvorna av skeppet — det låter verkligen så — och det är precis innan solen ska stiga, du hör kluckandet från vattnet och du fryser om fötterna där du håller fast vid ditt plank. Du behöver värme, du är övergiven, ensam. ”Valtari” går lika djupt som kyla. Allt du saknar i ditt liv. Smärtsamt upplyst. Naket i ljuset från stjärnorna. Om du har tur kan att lyssna på Valtari vara ett av dina viktigaste ögonblick, du kanske hör det för första gången på en promenad i stunden av din största feghet, och du kanske får kraft att faktiskt ringa och glömma din stolthet och säga att snälla förlåt mig för allt skit, snälla, snälla, snälla.

Jag tänker inte avslöja hur det slutar, jag tänker inte berätta om det finns någon tröst från rännstenens kyla där du hör hemma, men det förefaller finnas magi i fyra pianon och en oerhörd värme. Från början till slut är detta musik du inte kan substrahera något ifrån, ett resultat av flera års intensivt sökande och hittande, och nu har Sigur Ros definitivt hittat hjärteroten av sin musik, transcenderat allt de kommer ifrån. Rockmusikens maffighet, popens trallighet — det har fallit bort, och allt som återstår är skälet till varför vi har sökt oss till islänningarna från första början, ett svar på varför vi finns, och det får vi aldrig. Men vi ges anledning att leva.

Text: Bojan Buntic

Läs även andra bloggares åsikter om Sigur Rós, musik, skivrecension