Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Sweden Rock

Mötley Crüe suger

by

Mötley Crüe
Sweden Rock, Festivalscenen
9 juni 2012
Betyg 1

En bra band kan fånga upp intresset av fler än de närmaste fansen. Det kan absolut inte Mötley Crüe. Frågan är om de ens gjorde fler nöjda än den lilla klick som stod längst fram?

Att Mötley Crüe var huvudnumret, finalnumret. på årets upplaga av Sweden Rock var ingen höjdare. Bandet har för länge sedan passerat bäst-före-datum. Utan tvekan. Att mer bygga sin image på att vara ung, tuff och gärna knulla runt är inte bästa konceptet för att åldras som band.

Mötley Crüe bandade startade sin spelning med att förbjuda alla fotografer i fotodiket. Ja är de oroliga för att deras rynkor ska avslöjas?

Så kom de då ut på scenen, som på håll så rätt häftig ut med en stor anordning mitt på som såg ut som en bergochdalbana. Rätt snyggt ljussatt med mörkblått ljus var scenen också vid konsertstart.

Men, suck, vad jag tycker det år ointressant med ett band som består av medelålders gubbar och som ska ha halvnakna unga kvinnor, nästan tonårsstjejer, som prydnad på scen.

Jo, jag skulle kunna se förbi allt deras trams om musik var bra. Men de tre första låtarna var helt intetsägande. Faktum är att det var långt ifrån knökfullt på området. Förra årets huvudnummer, Ozzy Osbourne, drog betydligt fler. Inte ens i de främre raderna nära scenen var det så knökat som det brukar vara. Jag såg en hel del som droppade av efter en halvtimme när dödsmetall-bandet Cannibal Corpse drog igång på lille Zeppelinscenen.

Jag är långt ifrån ensam om att vara missnöjd med Mötley Crües spelning.

Mattias Kling i Aftonbladet skriver:
Är Mötley Crüe rockvärldens egen Facebookaktie – övervärderad och obegriplig?
Av insatsen den här kvällen verkar det tyvärr vara så.

Om du undrar vilka låtar de spelade:
Wild Side
Live Wire
Too Fast for Love
Saints of Los Angeles
Shout at the Devil
Don’t Go Away Mad (Just Go Away)
Same Ol’ Situation (S.O.S.)
Looks That Kill
Piece of Your Action
Primal Scream
Smokin’ in the Boys’ Room
(Brownsville Station cover)
Drum Solo
(Tommy Lee with swedish blonde girl Veronica)
Dr. Feelgood
Girls, Girls, Girls
Home Sweet Home
Kickstart My Heart
(Throwing buckets of fake … more)

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Lynyrd Skynyrd på Sweden Rock, från spelningen på stora Festivalscenen

by

Lynyrd Skynyrd
Sweden Rock, Festivalscenen
Betyg 3
9 juni 2012

Sjumannabandet Lynyrd Skynyrd är ute på världsturné och i höst släpper bandet ett nytt album och spelade på största scenen på Sweden Rock som nästsista bandet. En ära som bara föräras de stora banden. Bandet är oerhört rutinerat även om det bara är Gary Rossington som är kvar från allra första originaluppsättningen.
Frågan är om inte scenen var lite för stor för bandet, de bjöd på ett stabilt hantverk – men riktigt tände det bara till på de lugna ballader som är deras största hits. Självklart var Free Bird sista numret och jo, då var det många som sjöng med. Förstås.

Annars var väl den mest känslofyllda stunden när de spelade en hyllning till änglarna, bandets avlidna medlemmar. Gary Rossington är bandets enda medlem som är med från första originaluppsättnigen.

Ronnie Van Zant, sångaren som startade bandet, och Steve Gaines avled i en flygolycka i McComb, Mississippi 1977. Ronnie Van Zant, Steve Gaines, Steves syster Cassie Gaines och bandets manager Dean Kilpatrick omkom. De överlevande medlemmarna beslutade att lägga ned bandet.

Lynyrd Skynyrd återförenades 1987 med Ronnie Van Zants yngste bror Johnny Van Zant som sångare.

2006 valdes bandet in i Rock and Roll Hall of Fame. De bandmedlemmar som inkluderades i intagningen var Ronnie Van Zant, Rickey Medlocke, Gary Rossington, Allen Collins, Ed King, Steve Gaines, Leon Wilkeson, Billy Powell, Bob Burns och Artimus Pyle.

Gitarrisen Rickey Medlocke mötte pressen några timmar före spelningen och han berättade att bandet släpper ett nytt album i höst. Ett album som han beskriver som en återgång till Old School Rock, med både blues och soul, men också några tyngre låtar. Det var också ungefär vad bandet bjöd på under spelningen på Sweden Rock. De började med ett set låtar som hade en del soul i sig. Därefter lite mer blues och sedan kom flera av deras stora hits, där publiken sjöng med i bland annat “Simple Man”, “Sweet Home Alabama” och “Gimme Back My Bullets”.

Bandet har mycket scenvana och använder sig av hela scenytan, de har coola kläder med stil från det amerikanska inbörderskriget och bär runt sydstaternas flagga. Lyndyrd Skynyrd bjöd på en gitarrbaserad folkrock, tre skickliga gitarrister med snygga gitarrer: Fender Stratocaster, Gibson Les Paul och Gibson Explorer. De är också väl medvetna om att fansen kommer för att höra deras stora hits, vilket de bjöd på. Men ändå var det lite slätstruket, lite för genomtänkt och lite för stelt för något högre betyg.

Eftersom det nya albumet är på gång kommer bandet att göra en stor världsturné och kommer troligen tillbaka relativt snart till Sverige. Då får de chansen att övertyga oss på nytt. För jag tror ändå att bandet har kapacitet att tända till mer.

På presskonferensen fick Rickey Medlocke frågor om flaggan och om varför de hyllar sydstaterna.
– Det har inget med politik att göra. Absolut inte. Vi vill inte göra skillnad på människor. Jag är själv av indiansk börd, så jag vore väl dum om jag vore rasist, sade han:
– Vi i bandet gillar traditionen, kulturen och maten i södra USA.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Sweden Rock: bästa danspartyt med Fiddler´s Green

by

Fiddler´s Green
Sweden Rock, Rockklassiker Scenen
8 juni 2012
Betyg 4

Jag visste inte vad jag hade att vänta mig och blev lite orolig först att det skulle vara någon dödsmässa när det första som stod på scenen var en man med en stor fårskalle-mask och stora vida svarta kläder.
Men när den figuren snabbt blev omringade av ett gäng musiker med fiol, banjo, dragspel, gitarr, bas och trummor och tonerna och framför allt rytmen av irländsk och skotsk folkmusik blandat med rockriff då kunde inte någon i publiken stå still.

Fiddler’s Green är faktiskt ett tyskt band från Erlangen fast folkmusiken de blandar med rock är framför allt irländsk. De vill själva kategorisera sin musikstil som Irish speedfolk.

Bandet startade för 22 år sedan, alltså 1990. Their first concert under the name of Fiddler’s Green was at the Newcomer-Festival in Erlangen in November 1990, where the band came second. The first album, entitled “Fiddler’s Green”, was released in 1992, and was a mixture of live and studio tracks and of traditional and self-written songs. It was released on their own label, Deaf Shepherd Recordings. The band has been signed to a major label, but chose to go back to being independent.

Trots att bandet har hållit på i 22 år är det första gången de spelar i Sverige. Att de är rätt okända i Sverige märks på att det inte i skrivande stund verkar finnas någon information om bandet på den svenska delen av Wikipedia. Än.

De spelade samtidigt som Motörhead spelade ändå fyllde de på bra med publik och det var knappt någon som kunde stå still och många började dansa eller hoppa.

– Are you ready to jump with us? ropade en sångarna och de satte fart på publiken med en skotsk sång.

Bandet utstrålar en härlig spelglädje och det är lagom rörigt på scen. En kraftig man klädd som nån slags blandning av figur ur Asterix och viking springer in emellanåt med två stora cymbaler. Flera av bandets medlemmar turas om att vara huvudsångare i olika sånger.

Snacka om dansparty på Sweden Rock med Fiddler´s Green. De fick publiken till och med till att dans vals till sången “Queens of Follows” som är en vals skriven till fansen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Mikael Rickfors – modigast på Sweden Rock

by

Mikael Rickfors
Sweden Rock: Rockklassiker-scenen
8 juni 2012
Betyg 3

Mikael Rickfors är en legendarisk svensk rockmusiker som varit med på rockscenen i många, många år. Han måste vara festivalens modigare och tryggaste musiker som äntrar rockklassikerscenen med en halvakustisk gitarr och spelar lugna blueslåtar. Det är bara han och en gitarrist på scen.

Trots att spelningen var i arla morgonstund för rockfestivalbesökarna, klockan 12.00 var det fullt kring scenen.

I början av 1972 blev Rickfors medlem i den populära brittiska rockgruppen The Hollies där han fick ersätta sångaren Allan Clarke, som hade hoppat av bandet för att göra solokarriär.

I Wikipedia berättas hur The Hollies hade lagt märke den svenska sångaren när Bamboo varit deras förband under en Skandinavienturné. Han blev erbjuden att komma till London på en audition: “Det ville jag naturligtvis. Jag åkte dit och sjöng. Det var en jäkla massa sångare på lång rad vid Oxford Circus, Air Studios. Man spelade in alla sångarnas insatser och innan jag visste ordet av hade man gjort en singel (“The baby”) med min sång på. De hörde av sig: ‘Kom över nu. Vi ska vara med i Top of the Pops!'”[3] “The Baby”, nådde plats nr 26[4] i Storbritannien samt listorna i flera andra länder. Bandet följde upp genom att släppa albumet “Romany”, med en sång, “Touch”, skriven av Rickfors. Mikael sjöng även bandets hit “Magic Woman Touch” och singeln “Don’t Leave The Child Alone” – som han också skrivit.

Sedan han lämnade Hollies har han både haft en solokarriär och spelat med Grymlings och han har ju två riktigt stora hitlåtar: “Som stormen river öppet hav” som han sjöng i duett med Susanne Alfvengren och låter “Vingar”.

– Mina headbangingdagar är över så det blir några mer coola låtar idag, sade han när han kom upp på scen och han började med en ganska nyskriven låt han skrivit under ett av sina många besök i Afrika under senare år.
– Jag skrev den när vi bodde utanför Nairobi, berättade han.

Därefter bjöd han på flera sånger skrivna just under olika vistelser utomlands, en låt från när han bodde i amerikanska East Hampton och en från Irland. Efter de tre inledande ganska nyskrivna hitlåt från 1979 ( som jag tyvärr missat namnet på) och sedan spelade han en låten “Closed” som handlar om att lyckliga män inte slår ihjäl varandra.

Han bjöd på lugna låtar med mycket blueskänsla och lite extra kul var det att få höra en sången “We May Be Wrong” (jag tror att den heter så?) som han skrev och framförde under den stora gala som arrangerades 1983 med Olof Palme i spetsen för att samla in pengar till kampen för rättvisa i Sydafrika.

Självklart avslutade han sin spelningen med klassikern “Vingar”.

Mikael Rickfors är en rutinerad artist som kan stå rakt upp och ner och vara sig själv och som inte flirtar med publiken. Han har en hel del mer kända låtar i sitt musikbagage, men han valde ändå att göra en mer sparsmakade spelning som känns exklusiv.

Foto: Joel Estvall

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Sweden Rock 2012: Graveyard och Danko Jones

by

Danko Jones
Sweden Rock: Sweden Stage
7 juni
Betyg 3

Den kanadensiska rocktrion Danko Jones hade fullt drag direkt. Publiken skakade i takt från första anslag på gitarr och när låten “Forget My Name” kom sjöng publiken med.

Danko Jones själv, sångaren som namnet också fått sin namn av, ger hårdrock en cool nästan soulaktig image. Han är lätt elegant med svart skjorta, svarta finbyxor och hatt och med hes röst som en soulsångare.

Han gjorde en liten lurig med publiken som säger en del. Han nämner stora musiker som han hoppas få träffa i livet efter detta. Han vrålar upp namn: Randy Rhoads, Ronnie James Dio, Cliff Burton, Barry White …
Ja just det: Barry White …
Publiken som skrek högt och höll med om varje namn hann inte tänka efter och hyllade därför också soulrösten Barry White.

Som Aftonbladets Markus Larsson skriver:
Inte ens Zlatan hade kunnat komma på en bättre överstegsfint.

Danko Jones är ett av de mer udda bokningarna på Sweden Rock. Det finns alltid några sådana under festivalen. Hans rock har en egen stil och är en slags popsoulrock. Han har en skön attityd också. Pressfotograferna som samlas i fotodiket framför scenerna brukar oftast ha tillstånd att plåta de tre första låtarna, sedan måste de gå ut därifrån. Men inte hos Danko Jones.
– Stanna så länge ni vill, ta de bilder ni behöver. De bästa bilderna kommer när vi spelat nio låtar och är riktigt svettiga, sade Danko Jones.

För övrigt var de nio år sedan Danko Jones spelade på Sweden Rock senast. Då spelade de samtidigt som Motörhead. Den krocken slapp de i år, då Motörhead spelar dagen efter.

Graveyard
Sweden Rock: Zeppelin Stage
Betyg 4
7 juni 2012

Graveyard på en scen – räkna med att det kryllar av goa glada göteborgare. Bandet har verkligen lyckats få en stor fanbase från sin hemstad. Göteborgsbandet slog igenom rejält med sin mer bluesiga rockattityd med albumet “Hisingen Blues”. De bjöd på en skön variationsrik spelning. Sanningen att säga är det inte alla band på Sweden Rock som har någon variation på sitt program: många kör tio-femton låtar som i stort sett låter likadana. Fansen gillar helt enkelt deras sound och sedan behöver de inte bjuda på någon variation.

Graveyard började med skönt klingande mjuka melankoliska bluesiga toner och sedan bröt det av med fullt ös.

Det är så underbart med ett band som inte dra på med trummor och bas för att få igång publiken på rockfestivalen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,