Scen: Fasching in Bloom, Moderna museets trädgård
Bas – Vincente Archer
Tangenter – John Cowherd
Trommor – John Dion
Gitarr – John Scofield
När Scofield i april i år var på Seattle´s jazz club beskrev John Dimitrious på webbsajten Jazzalley honom som en ”stilistisk kameleont”, ”en kreativ artist” men med en ”stensäker estetisk identitet”. Har man referensramen satt utifrån 90-talets instrumentella Scofield i allmänhet och i synnerhet skivan ”Time on My Hands” med Pat Metheny kan man inte mer än instämma. Hans signum är just hur skickligt, uppfinningsrikt, direkt och egensinnigt han spelar – och det sker i vilken genre som helst.
Fasching själv framhåller honom som den moderna jazzhistoriens allra viktigaste gitarrister. Därför är det extra roligt att det är en mycket lekfull Scofield vi får ta del av denna sommarkväll. Fritt och med extra värme tycks han ge av det som helt enkelt ligger honom närmast om hjärtat. Kanske blir han friare med åldern. Tillsammans med musikergruppen (eller konceptet?) kallad Yankee Go Home ges prov på allt från traditionell jazzimprovisation till funk, blues, rock, fusion och vidare till fina tilljazzade lugna George Bernstein-ballader (West Side Story) och en likaså finstämd ballad av Neil Young (Mr Tambourine Man). Allt framförs samspelt och med stil. Det är dynamiskt tajt och överraskande musik.
Flera gånger tackar Scofield den uppmärksamma publiken och också Fasching, platsen där han upprepade gånger varit gäst.
Extranumren stannar inte vid ett, denna jazzkväll i Moderna museets trädgård och publiken ger spontant stående ovationer. Ett härligt lugn sprids i bänkraderna och intrycket blir att något i alla fall är som det ”brukar vara”, trots pandemier och oroligheter i världen.
Scofield beskriver i intervjun från april att han med Yankee Go Home ”återknyter kontakten” med många av sina ”tonåriga Rock ’n Roll-rötter” naturligt färgade av 50 år av jazzövningar. I positiva ordalag säger han om bandet att de ”här killarna är anmärkningsvärt mångsidiga, precis så bra som det blir när det kommer till interaktivt, kreativt spel. Vi utforskar rock, funk, country, jazz och fri musik och har en fantastisk tid till att göra det”. Han är exalterad över detta samarbete.
Förutom allt skönt meditativt tung gung tar jag även med mig kontrabasistens inlevelsefulla improvisation som kommer efter halva konserten. Jag minns även pianistens improvisationer som levandegör och ger kropp till den moderna frijazzen. Att också trummisens sångröst i rock-inslagen håller så väl kom som en glad överraskning.
Sammantaget gavs här prov på ett sällsynt tajt samspel, ett sådant jag förmodar frodas bara ”over there” på klubbarna i New York, ”huvudstaden” för jazzens utveckling. Det ligger en stolthet i att Sverige och Fasching har en så lång tradition av musikaliska samarbeten med artister från dessa trakter.
Pernilla Wiechel (foto Leo Ahmed)
