Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: Dolda gudar av Nils Håkanson – bör vara obligatorisk läsning för varenda en som skriver om böcker

by

Dolda gudar : en bok om allt som inte går förlorat i en översättning
Författare Nils Håkanson
Utgivningsdatum
2021-09-07
Förlag Nirstedt/litteratur
ISBN 9789189066540

Efter att ha läst denna ypperliga genomgång av översättningens historik och konsten att översätta kommer jag alltid att publicera namn på översättaren i samband med recension av litteratur som översatts. Denna faktaroman är Augustpris-nominerad i kategorin Faktalitteratur – och det är en mycket välförtjänt nominering. Om boken finns skulle jag applådera, fast det är inte menat som någon nedvärdering av övriga nominerade.

Jag tror att de flesta, eller förhoppningsvis alla, som läst någon roman, lyrik eller faktabok som översatts inser det omöjliga att översätta exakt. Eftersom alla språk har ord som inte går att översätta exakt och när de byggs in i meningar kan det finnas så många delar som är mer eller i mindre omöjliga att föra över till ett annat språk. Det kan handla om rytm, om rim, om symboler och metaforer som inte förmedlar samma sak på ett annat språk.

Vad är det viktigaste i ett författarskap? Berättelsen? Ordens och ljudens melodi? Allt är frågor som översättare måste ta beslut kring.

Ibland ska beskrivningar översättas av hus eller föremål som inte ens finns i det land var språk boken ska översättas till. Hur ska en gata med hus byggda på ett sätt som inte görs i Sverige översättas med flyt i berättelsen?

Det är många, många frågor som översättaren ställs inför. Nils Håkanson guidar oss gediget och kunnigt igenom denna djungel av översättningens utmaningar. Han gör det på ett språk som både är välformulerat och kunnigt, både fyllt av fakta men ändå är det smidigt att läsa. Jag kunde inte slita mig från att läsa, det var minst lika spännande att tränga in i dessa frågor som att läsa en välskriven deckare.

Förutom en inspirerande tur igenom en översättarens utmaningar får vi en inblick i översättarens roll genom historien. Om denna bok vinner pris kommer jag att applådera. Men det är förstås stenhård konkurrens då flera av de övriga nominerade också är välskrivna. Hur det än blir hoppas jag att varenda en som på något sätt skriver om böcker läser denna faktabok. Det är nästan en yrkesbrist att låta bli att läsa.

Bokrecension: Slukhål av Tove Alsterdal – till och med ännu bättre än den prisvinnande del 1 i serien

by

Slukhål
Författare Tove Alsterdal
Serie Ådalen (del 2)
Utgivningsdatum 2021-10-20
Förlag Lind & Co
Medarbetare Lindblad, Niklas (form)
ISBN 9789180181457

Slukhål är en fristående uppföljare till Rotvälta, som blev utsedd till årets bästa deckare 2020 och vinnare av Glasnyckeln 2021, bästa kriminalroman i Norden. Tove Alsterdal har en språk som för in mig i den norrländska miljön, jag ser och känner naturen och människorna som om jag är med där. Utan att slösa med ord, mer rakt på, kargt men ändå levande. Jag tyckte oerhört mycket om Rotvälta. Här kan du läsa Kulturbloggens recension av Rotvälta. Och nu har Tove Alsterdal överträffat sig själv. Slukhål går inte att slita sig ifrån. Jag läser och engageras, jag vill skaka om en del människor, tala förstånd med dem. Det är som att jag är med där.

Utan en massa biljakter och annan action är handlingen spännande och så engagerande. Huvudpersonen Eira Sjödin, är polisassistent i Kramfors. Hon har fastnat på den orten för att hennes mamma börjat bli dement och behöver hjälp. Livet för Eira skiljer från det liv jag upplever att människor lever här i Stockholm. Jag känner ingen som skulle ge upp sin karriär för att ta hand om en demensdrabbad gammal mamma. Men kultur kommer vi in i olika människors liv och får uppleva olika miljöer och tankesätt – som vi kanske aldrig skulle möta annars.

Slukhål tycker jag också handlar om hur poliser drivs av fördomar då de jagar misstänkta.

Bokförlaget berättar kort om handlingen:
I ett ödehus vid Offersjön, djupt inne i de ångermanländska skogarna, hittas en ihjälsvulten man. Två fingrar är avhuggna på hans vänstra hand. Sjuttio mil längre norrut, i det nästan övergivna gruvsamhället Malmberget har en annan man spärrats in i en källare och lämnats att dö. När ännu en man försvinner berör det Eira personligen. För att finna honom är hon beredd att riskera allt.

I Slukhål, liksom i sina andra kriminalromaner, berättar Tove Alsterdal visserligen om brott och det är spännande men det är framför allt berättelser om människor, hur människor agerar, känner och handlar. Det är vad som händer under ytan som är mest spännande. Och detta gör Tove Alsterdal så bra. Det går inte att slita sig. Jag bara måste läsa och läsa, vända blad och läsa.

Slutet av denna deckare öppnar för en fortsättning. Det säger jag inte nej till. Jag träffar gärna Eira och de övriga igen.

Filmrecension: Stardust – hur David Jones blev David Bowie

by

Stardust
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 oktober 2021
Regi Gabriel Range

David Bowie var en stor stjärna, en fascinerande personlighet och en av världens största artister om du frågar mig. Varför har det inte gjorts en riktigt bra och påkostad film om honom? Kanske för att det är omöjligt att hitta någon som trovärdigt kan vara Bowie? Denna film utspelar sig 1971-1972 och handlar om Bowies turné i USA. Han hade släppt några album men var inget stort namn än. Som film om David Bowie tycker jag inte den håller måttet, Bowie framställs nästan som en parodi på sig själv – men som film om en ung man som vill skapa stor musik och som har en djup oro inom sig för en svårt psykiskt sjuk bror som står honom nära är den godkänd.

Johnny Flynn, som spelar David Bowie, har varit bra i flera roller jag sett honom i, bland i tv-serien Vanity Fair, men jag tycker inte han fungerar i rollen som David Bowie. Det känns för mycket att han spelar Bowie och inte är Bowie. Förmodligen är det väldigt svårt att efterlikna David Bowie som ju hade en högst unik karaktär.

Filmen utspelas framför allt 1971 då David Bowie inte släppt många album än och hans största merit var en hitsingel. För att få fart karriären skickas han på pr-turné till USA. När han landade i Washington DC visade det sig att han bara hade turistvisum och därför inte hade tillstånd att ge några konserter vilket mynnade ut i en slags roadtrip tillsammans med PR-mannen Ron Oberman (spelas av komikern Marc Maron). Bowie fick mest spela på privata tillställningar och gjorde ingen större succé. Han var retlig och sur. Men enligt filmkritikern Peter bradshaw på The Guardian gick det inte alls till så i verkligheten:
The movie shows this, but where in reality the tour saw Bowie fly to major cities, meeting with Oberman a few times and doing interviews.

I filmens berättelse får vi se hur David Bowie brottas med oro och tankar på sin halvbror Terry som har fått diagnosen svår schizofreni. David Bowie tyngs både av oro för brodern och rädsla för att han själv ska ha psykisk sjukdom. Genom att sakta öppna sig för Ron och så småningom våga berätta om sin oro tycks något släppa inom Bowie. Från att ha varit en av många singer songwriter tar han steget och blir den ikoniska rockmusiker som blev en världsartist på scen med fantastisk musik och färgstarka personas som Ziggy Stardust. Filmen vill visa hur David Jones blev David Bowie.

David Bowie är värd att gestaltas i en rejält påkostad produktion där också hans musik har en framträdande roll. Nu får vi nöja oss med att Johnny Flynn sjunger och även om han kan sjunga blir det aldrig som den äkta David Bowie.

Om filmen inte handlade om David Bowie utan om en ung man som brottas med oro för sin bror och sin själv, då skulle jag uppskatta filmen mer.

Bokrecension: Abel Sánchez av Miguel de Unamuno

by

Abel Sánchez
Författare Miguel de Unamuno
Serie Marismas klassiker
Utgivningsdatum2021-05-25
Förlag Marisma Förlag AB
Översättare Ulla Ericson, Henrik Bahari
Originaltitel Abel Sánchez: Una historia de pasión
ISBN 9789198691511

En fascinerande roman som det inte går att slita sig från, trots att den är så tragisk. Den gavs ut 1917 men är i sitt skildrande av det mänskliga psyket evigt aktuell.

Romanen är skriven som om den också delvis är skriven av en dess huvudkaraktär, Joaquin. Joaquin och hans barndomsvän Abel växer upp i Spanien under 1900-talets början. De är barndomsvänner och på sätt och vis bästa vänner men ändå finns alltid en konkurrens dem emellan. Abel blir en framstående och hyllad konstnär medan Joaquin blir läkare. Joaquin är alltid avundsjuk på Abels framgångar. I skolan är Joaquin alltid duktig, intelligent och ambitiös men ändå lyckas Abel ändå alltid bli mest populär. Och ännu värre blir det när Joaquin förälskat sig i sin kusin Helena och vill gifta sig med henne, men hon istället faller för Abel.

I romanen drar Joaquin själv paralleller med Bibelns berättelse om Kain och Abel och det första bibliska brodermordet. Kain odlade och Abel skötte fåren. När båda offrade åt Gud tog Guden tacksamt emot Abels offer men såg inte åt Kains offer. Det är en metafor hur orättvist livet är. Det brottas Joaquin med hela sitt liv. Varför går det alltid bättre för Abel än för honom, varför älskar alla Abel medan ingen kan älska Joaquin? Romanen kan läsas på flera sätt. Kanske är det helt enkelt Joaquin som missförstår och dömer sig själv? Kanske lyckas inte Abel med allt och kanske finns det flera som älskar Joaquin? Kanske Joaquin fixerar sig vid fel saker. Tolkar han verkligen Abel rätt?

Romanen bjuder verkligen in till att läsas på flera sätt. Jag som vegetarian kan till exempel inte ha respekt för den Gud som hellre tar emot ett dödat lamm som offer än saker som odlats. Att den bibliska Guden vände sig mot Kain och tog emot Abels offer är väldigt orättvist.

När jag läser romanen är jag inte alls säker på att Joaquin ser helheten. Han missförstår och tror alltid dåligt om sig själv. Jag blir väldigt nyfiken på hur hans uppväxt var. Hur fick han den usla självkänslan. Hur blev han behandlad av sina föräldrar?

Det är en fascinerande bok av en av Spaniens skickliga författare, Miguel de Unamuno (1864-1936). Han räknas som en av den spanska modernismens mest inflytelserika författare och filosofer. På bokförlagets hemsida är hans författarskap väl beskrivet: Hans djupt originella och många gånger psykologiska romaner är väsentlig läsning för den som vill ta del av den spanska litteraturen.

Ur Aftonbladet:
Unamuno, en av den moderna spanska litteraturens viktigaste författare, är anmärkningsvärt förbisedd i Sverige. Sedan tidigare finns blott två översättningar – båda från 1920-talet – däribland den mästerliga Dimma, en föregångare till senare tiders postmoderna fiktionslekar. Att det nystartade förlaget Marisma nu ger ut Abel Sánchez är därför en välgärning. Visst går det att hitta tveksamheter i Ulla Ericsons och Henrik Baharis översättning, men överlag fungerar den bra.

Recension: Julkalendern ”Mirakel” – magisk berättelse mellan julen 1920 och 2020

by

Mirakel
Betyg: 4
Start 1 December 2020 i SVT

Manus: Peter Arrhenius, Sara Young och Fredrik Agetoft. 

Regi: Calle Åstrand. 

Medverkande skådespelare: Sarah Rhodin, Bibi Lenhoff, Johan Glans, Annika Andersson, Joel Adolphson, Babben Larsson, Maja Rung, Andreas Rothlin Svensson, Emanuel Kielin, Dragomir Mrsic, Emil Brulin, Ossian Nordh, Therése Lindgren m fl.

Berättarröst: Sten Ljunggren

(Skärmdump: SVT Play, 5 december 2020, Martin Moberg, Kulturbloggen)

Årets julkalender i SVT som är den sextionde i ordningen, har titeln ”Mirakel” en finurlig titel visar det sig. Då bl a de två huvudpersonerna heter Mira (Sarah Rhodin) och Rakel (Bibi Lenhoff), men också det faktum att julkalendern detta på många sätt mycket speciella år, kretsar kring framställa energi på ett icke tidigare skådat och helt klimatvänligt sätt det med hjälp av ett konstgjort litet svart hål (!).

Ja, det är sannerligen ett mirakel i sig att ens kunna skapa ett sådant kosmiskt ytterst kraftfullt fenomen i ett helt vanligt laboratorium och därefter kunna kontrollera utan att det spårar ur. Men det är just vad det gör, det händer ett tekniskt missöde för forskarna Vilgot (Johan Glans) och Anna-Carin (Annika Andersson). För det lilla maskhålet sliter sig för att sedan snabbt dra iväg och där tar årets julkalender sin spännande början.

Året allt detta speciella händer är det år som vi kallar nutid år 2020, det förlupna maskhålet försvinner snart till vindsvåningen på en gammal herrgård, som numera är ett HVB-hem, där flickan Mira bor sedan hennes föräldrar omkom i en bilolycka. Och så öppnas portalen genom maskhålet mellan år 1920 och år 2020.

Mira, som väntar på att bli adopterad, tar sig upp på vindsvåningen och då händer det hennes innersta personlighet faller genom maskhålet, och förflyttas till samma herrgård 100 år tidigare, år 1920. Samtidigt sker samma förflyttning exakt samma tidpunkt 100 år tidigare, när flickan Rakel, som bor i samma herrgård med sin familj, på andra sidan vidrör maskhålet och hennes personlighet förflyttas till Miras kropp i HVB-hemmet år 2020.

Ett klassiskt sätt att skifta själ eller personlighet, som har provats förut i filmhistorien framför allt i Hollywood-filmer att vips försättas i situationer i en helt annan kropp i interaktion med andra som är vana vid att man är och beter sig på ett specifikt sätt. Men så är man inte på det förväntade sättet, vilket leder till roliga förvecklingar och det sker i ”Mirakel” också.

Men det alldeles nya här är sättet detta oväntade skifte sker på genom ett litet konstgjort maskhål på en vindsvåning på en gammal svensk herrgård. Och att det sker i en brytningstid för både Mira och Rakel, båda vill att det ska hända något speciellt nu i juletid. Och det får de verkligen vara med om, sannerligen. Men kommer de att komma hem var och en till ”sin” tid?

Den lilla osäkerheten är bra att den finns där, en sorts cliffhanger som gör att man oberoende ålder faktiskt vill titta på vart avsnitt fram till julafton. Jag kan konstatera att den bärande berättelsen i årets julkalender den håller måttet. Detta då den bl a knyter an på ett bra sätt till en av vår tids största globala utmaningar – klimatförändringarna.

Det får manusförfattarna till genom att helt enkelt t ex att låta julmånaden december 1920 vara mycket kall och snöfylld, medan det år 2020 runt samma herrgård istället råder barmark och det är sydsvenskt vintergrått. Men också själva antitesen mellan 1920 och 2020 lyfts fram bra i årets julkalender, det har ändå gått 100 år, det utan att på något sätt skriva år 1920 på näsan.

Ta t ex synen på energi och hur man producerar den, och tillgängliggör densamma – nu 2020 är inte kol så klockrent att bygga samhällets samlade energibehov på även om en liten ”tur-kolbit” vackert lagd på en sammetskudde på den gamla herrgården år 1920 ger sken av det motsatta. Tycker att ”Mirakel” är en både bra och sevärd julkalender, som sänds på SVT 1 resp SVT Barn och på nätet (SVT Play) fram till den spännande upplösningen den 24 december.