Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Komedi

Dirch – en enastående film

by

Dirch
Betyg 4
Sverigepremiär 20 april 2012

När jag har sett en film och sedan finner sig själv framför datorn sökandes efter videoklipp och information om huvudkaraktären, då vet jag att filmen har fått fram sitt budskap. Jag vill veta mer, veta vad som hände innan, försöka förstå alla små detaljer och ta reda på hur huvudkaraktären såg ut på riktigt. I detta stadium, framför datorn, då vet jag att jag har sett en bra film.
Dirch handlar om Dirch Passer, en av Danmarks mest hyllade komiker och skådespelare som var aktiv från slutet av 1940-talet till sin död 1980.

Filmen börjar med en fin och kort dialog mellan Dirch och hans dotter. Sedan kastas vi in i hetsen bakom kulisserna inför en av Dirchs revyer och där börjar historien. Dirch är redan en hyllad komiker när filmen börjar, alla vill se honom och hans föreställningar och salongerna är fullsatta. Goda recensioner, fester och kvinnor är Dirch och hans kollegors vardag. Dock inser man ganska så snart att detta inte kommer att sluta lyckligt.

Denna film, liksom många filmer där ett liv porträtteras, vill berätta den historia som inte fick fokus när personen i fråga levde. Oftast är det de lite smutsigare och tragiska delarna. Detta för att få förståelse för det liv denna person levde och varför slutet blev som det blev.

Som för många skådespelare under 50-talet vad det producenten som praktiskt taget ägde sina stjärnor. Det publiken ville ha skulle publiken få men oftast på bekostnad av skådespelarna. Denna film behandlar i mycket just denna känsla av instängdhet Dirch känner inför sitt kändisskap och konstnärliga uttryck.
Filmen om Dirch skildrar hans år av framgång som varar fram till hans död. Men den visar även hans kamp för att vinna en konstnärlig frihet, och den visar de personliga kriserna och tragedierna, familjeproblemen och känslorna.

Det är en väldigt fin film där vi som tittare kastas mellan fest och rivalitet, familj och showbiz och där Dirchs enkla men genigaliska komik får en att skratta många gånger om.

Förutom att historien i sig är bra är alla delar av denna film bra. Varenda del av produktionsteamet har gjort ett enastående jobb. En bra historia blir inte en bra film utan ett bra manus. Den stilhistoria scenografin bjuder på är planerad in i minsta detalj. Fotot är bra, liksom ljuset, kostymerna, musiken, castingen, etc. Det bästa med denna film är faktiskt helheten, allt flyter samman och det finns inte en enda sekund där man känner att filmen inte är trovärdig. Dirch är en fin film och den är precis så som alla filmer borde vara, väldigt genomarbetad och bra.

Text: Lisa Pousette Blomé

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Spökhotellet – skruvat och roligt

by

Spökhotellet av Georges Feydeau
Regi Philip Zandén
Scenografi Lars Östbergh
Stockholms stadsteater, Stora scenen
Premiär 11 april 2011

Två par i medelåldern bor grannar och båda paren har det lite trassligt i sina äktenskap. Den ena mannen är intresserad av grannens fru och lyckas få med henne till ett hotell en natt, för att hon ska hämnas på sin man som enligt henne inte är tillräckligt intresserad av henne. Nu råkar slumpen göra att de hamnar på precis det hotell dit hennes man kommer samma natt för att han ska undersöka ett misstänkt fall av spöken.

Ja det låter som en knasig historia. Ännu knasigare och med ännu fler förvecklingar blir det.

Spökhotellet är en komedi och en fars, skriven av fransmannen Georges Feydeau 1894. Den är en av flera franska komedier som driver med en särskild slags pjäser som var vanliga på de franska teatrarna i mitten av 1800-talet. Handlingen utspelades i franska salonger i burgna hem där ofta en främling kom på besök och det mesta ställdes upp och ned, men i slutscenen ställdes allt till rätta. De nya komedierna av pjäsförfattare som Georges Feydeau drev med dessa och skruvade dem några varv till.

Spökhotellet kom till under en tid då stränga moraliska principer styrde och dubbelmoralen frodades bakom stängda dörrar. Att det därför är så många dörrar som öppnas och stängs i den här typen av fars blir som en metafor, om de många dörrar som var stängda och som skulle må bra av att öppnas i de borgerliga gemaken.

Det är inte direkt en föreställning jag går hemma efteråt och grubblar över. Visserligen är det på sätt och vis en rätt mörk bild av människorna som kommer fram: de flesta ljuger mer än de talar sanning och det är inte många som har ärliga relationer till varje sig familj eller vänner. Men jag känner att det är inte med sådana glasögon jag ser eller bedömer den här föreställningen. Den är rolig och för att den ska fungera kräver det att skådespelarna har tajming i sitt samspel – och det har de. Lennart Jähkel som herr Pinglet är klockren, ful och beräknande och Michael Segerström är som alltid bra i sin roll som den sliskiga hotellportieren Bastien. Maria Salomaa gör den rejält bortskämda hemmafrun Marcelle, som bara vill ha mer uppmärksamhet. En biroll, men riktigt lustig sådan, är kommissarie Boucard som Ulf Eklund gör med den äran. Han får dessutom utrymme till ett litet soloparti där han tveklöst inspirerat av Peter Sellers berömda Rosa Pantern. Oj vad jag skrattade.

Framför allt ser jag föreställningen som en underhållande komedi även om vissa paralleller med vår tid går ändå att dra. Handlingen utspelar sig från början i en tid i Frankrike då Paris blomstrade. Frankrike tjänade bra på att vara en kolonialmakt och de nyrika borgarna levde i välstånd, fast samtidigt hade allt gått fort och många kom från landet och var innerst inne rädda för att avslöjas som de lantbor de egentligen var. Välståndet vilade på en bräcklig grund, därför gick alla omkring på tå utan att säga saker vid dessa rätta namn. Att sopa problemen under mattan blir i längden ohållbart.

Förutom duktiga skådespelare tyckte jag om scenografin. I första akten utspelas handlingen i familjen Pinglets ljusa lägenhet och en stor del av andra akten i hotell Friheten, som kom fram genom en snillrik användning av vridscenen: hela hotellet visade sig finnas på andra sidan vridscenen. Ett riktigt spökhotell med läskig trappa.

Spökhotellet blir väl säsongens familjeföreställning – en komedi där alla i familjen hittar något att skratta åt.

I rollerna:
Pinglet Lennart Jähkel
Paillardin Jacob Nordenson
Mathieu Tomas Norström
Maxime Jörgen Thorsson
Boulot Kalle Malmberg
Bastien Michael Segerström
Kommissarie Boucard Ulf Eklund
Chervet m fl roller Siri Hamari
Ernest Joakim Gräns
Marcelle Maria Salomaa
Angélique Tova Magnusson
Victoire Ida Steén
Elever från scengymnasiet Kristina Falkborg
Naddine Edman
Tuva Maja Jansson
Wilma Enegren Ekström
Stella Hildersten
Arnold Vestin
Gustaf Asplund
Jonathan Bjuggfält
Niklas Smålänning
Alfred Stedt

Foto: Markus Gårder

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

She Stoops To Conquer – farsartat roligt från National Theatre London

by

She Stoops To Conquer
Manus Oliver Goldsmith
Regi Jamie Lloyd
National Theatre London
Livesändning via Folkets Hus och Parker
29 mars 2012

She Stoops To Conquer är en komedi: skruvad, farsartad och ja, ibland på gränsen till brittisk buskis.
När föreställningen sändes över världen och till de svenska biograferna var det föreställningens sista uppsättning. Jag tror att det märktes. Skådespelarna var så samspelade som de kan bli efter en säsong. Jag tror att det också tog sig friheter att spela ut för fulla muggar, speciellt tänker jag på Sophie Thompson om spelade Mrs Hardcastle och gjorde henne till en lustig gammal dam som talade som om hon hade tappat löständerna, nästan överspel. Om alla hade överdrivit sitt spel så hade det blivit buskis.

Handlingen:
Den välbeställde Hardcastle ser fram emot att få presentera sin dotter för sin gamle väns son Marlow, i hopp om att det ska leda till äktenskap. Men på grund av playboyen Lumpkin tror Marlow att Hardcastle är en gästgivare, och Hardcastles dotter är den lokala barservitrisen.

Den goda nyheten är att Marlow är för blyg för att uppvakta damer från sin egen klass, men är en hejare på att charma damer från andra samhällsskikt, vilket han tror att dottern är. Alltmedan Hardcastle blir allt mer upprörd, blir fröken Hardcastle alltmer förtjust i sin nye friare. Förvirringen är total, kärleken blomstrar och kaos följer i dess spår.

Som sagt: upplagt för en typisk förvecklingskomedi, på gränsen till buskis Det som gör att den inte trillar ner i buskisträsket är förstås duktiga samspelade skådespelare, ett fantastiskt manus med språkliga krumbukter och en rolig drift med det brittiska klass-samhället och mansrollerna.
Den som är intresserad av dräkter och kostym lär få sitt lystmäte mättat. Det ligger ett enormt arbete bakom de tidstypiska dräkterna från 1700-talet med många detaljer.

Föreställningen fick bra kritik av den brittiska pressen när den hade premiär 2011:
”En underbar kväll med engelsk komik i högsta klass”, skrev The Guardian.
”Ett underbart spektakel”, skriver Sunday Telegraph och ger föreställningen högsta betyg. Och The Guardian skriver att de lämnar teatern ekande av publikens glädje.

Oliver Goldsmiths She Stoops to Conquer från 1773 är en av Englands mest välkända komedier. På sätt och vis kan pjäsen ses som en hyllning till kaos, kurtis och den dysfunktionella familjen.

Oliver Goldsmith som skrivit komedin är en intressant personlighet. Han är en irländsk författare som föddes 1728 i Pallasmore och dog 1774 i Londone.
Hans far var präst och Oliver Goldsmith studerade vid Trinity College i Dublin och sedan i Edinburgh, där han läste medicin. Han gjorde omfattande resor i Europa och återvände sedan till England. 1761 träffade han Samuel Johnson och blev medlem av dennes Literary Club.
Han har bland annat skrivit The Citizen of the World (1762; en serie brev av en påhittad kinesisk resenär), den idylliska prästgårdsromanen The Vicar of Wakefield (”Prästen i Wakefield”; 1766), poemet The Deserted Village (1770) samt komediskådespelet She Stoops to Conquer (1773).
Det sorgliga är att Goldsmith vid sin död var svårt skuldsatt.

Det är ju synd att livesändningen gjordes precis när föreställningen läggs ned, så den som blir nyfiken och vill se den live i London inte kan göra det.

Mer om Oliver Goldsmith i Wikipedia.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Treater – skrattfest hela dagen på Intiman

by

Treater: Matsalen, Vardagsrummet, Trädgården
Manus: Alan Ayckbourn
Regi: Emma Bucht
Scenografi: Zofi Nilsson
Intiman i Stockholm
Premiär 24 mars 2012

Treater är tre föreställningar på drygt en och en halv timme var som skildrar samma människor, på samma plats och under samma tre dagar – men skildrade lite annorlunda beroende på i vilket rum spelet sker: matsalen, vardagsrummet eller i trädgården.
Räkna med skrattfest och dråpliga situationer: regissören Emma Bucht har en rollista med några av de skickligaste svenska komediskådespelarna som Johan Ulveson, Johan Rheborg, Vanna Rosenberg, Erik Johansson, Josephine Bornebusch och Maria Kulle.

Annie är 35 år och bor i ett stort hus på den brittiska landsbygden där hon vårdar sin sjuka mor, som bor i ett rum på övervåningen. Annie har två syskon: broder Reg och systern Ruth, som både är gifta och bor på annan ort. En dag tycker Annie att hennes bror och hans fru Sarah gott kan ställa upp lite och ta hand om mamman en helg. Annie har blivit ivägbjuden en helg av en uppvaktande kavaljer. Det är bara det att mannen hon ska iväg med är Norman, hennes systers man och inte den trevliga uppvaktande grannen som hennes bror och svägerska hade hoppats skulle bli hennes kavaljer. Svägerskan övertalar Annie att inte åka iväg – men då kommer Norman dit. Grannen Tom, som är förälskad i Annie, kommer också, fast han är väldigt trög och har svårt att få ur sig att han gillar Annie.

Ja det är fullt av förvecklingar, som i de flesta av Alan Ayckbourns komedier. Det kräver duktiga skådespelare som är samkörda, där dialogerna sitter. Förvecklings-komedier kan lätt bli fars och ännu värre buskis. Nu klarar dessa sex skickliga skådespelare, som väntat, att hålla uppe fart och kvalitet. Jag skrattade gott många gånger. Speciellt roligt hade jag åt Josephine Bornebusch spydiga kvinnoroll Ruth, en luttrad kvinna med skarp tunga, snygg och fåfäng och vägrar bära glasögon, fast hon ser extremt dåligt, å andra sidan är hon skarpsynt när det handlar om relationer.

Norman är ett charmtroll men samtidigt manövrerar han alla människor, eller försöker i alla fall styra allt för att han själv ska underhållas. Under den charmiga ytan bor en psykopat. Vad är det som gör att många människor inte ser det, utan fascineras av dessa typer?

Treater består alltså av tre olika delar som är som egna pjäser – men ändå rekommenderar jag att försöka se alla tre, för de bildar trots allt en helhet. De spelas i följd på lördagar men det går att se en i taget, tre kvällar i rad, onsdag till fredag.

Jo, det går att se några ologiska detaljer i helheten – men det gör inget, den här föreställningen ska inte analyseras för mycket: den är underhållande och det räcker långt. Att ge människor tillfälle att skratta är ett uppdrag så gott som något. Även om jag gillar draman som tar upp mer existentiella frågor eller tar upp samhällskritik kan jag lugnt låta mig roas av tre skruvade komedier som inte har något större budskap också, bara för att njuta av skådespelarnas skicklighet och ett bra manus som fungerar och av den fina scenografin med vridscenen där de tre rummen kunde snurra runt. Sedan ska vi inte underskatta komedins sätt att skildra människor på gott och ont.

Trilogin Matsalen, Vardagsrummet och Trädgården hade urpremiär 18 och 25 juni och 2 juli 1973 på The Library Theatre i Scarborough. Våren 1974 hade de Londonpremiär. Alan Ayckbourn, som skrivit komedierna är en av Storbritanniens med spelade pjäsförfattare och han har hittills skrivit 75 pjäser.

Fotograf: Mats Bäcker

Relaterat: Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Premiär för Relatively Speaking på Maxim

by

Relatively Speaking av Alan Ayckbourn

Premiär den 7 mars 2011 på

Plats: Teater Maxim

Pjäsen spelas på engelska

Relatively Speaking är en förvecklingskomedi i sann brittisk anda. Högt tempo, slingrig handling och ingen situation för bedrövande för ett humoristiskt sidospår.

Relatively Speaking är Alan Ayckbourns första framgångsrika pjäs och hade premiär på Duke of York Theatre 1967. Sedan dess har spelats både i West End och på Broadway. Mer än hälften av hans 76 pjäser har satts upp i Londons West End.

Realtively Speaking utspelar sig på sextiotalet och vi får höra den tidstypiska popmusiken när ridån går upp. Gregg vaknar av att telefonen ringer men ingen ger sig till känna.

Gregg och Ginny är nykära och denna morgon skall Ginny resa till landet och hälsa på sina föräldrar. Ginny har bråttom till tåget och Gregg går runt och undrar över blombuketter, chokladkartonger, mystiska telefonsamtal och inte minst ett par okända tofflor. Gregg är svartsjuk och Ginnys svar blir alltmer långsökta. När Ginny lämnat lägenheten bestämmer sig Gregg för att följa med Ginny till hennes föräldrar…

Det är inledningen till den två timmar långa förvecklingsfarsen. Hoppen från total förvirring till klarhet är många och de stunder aktörerna är överens om vad som pågår är korta. I sista minuten reds allt upp förstås, förutom en liten detalj….

Vems var egentligen tofflorna?

Förvecklingskomedier kan vara det mest irriterande som finns men så inte här. Rapp dialog, ett fint manus och skådespelare som har känsla för timing gör pjäsen rolig. Dessutom noterar jag att skådespelarna inte har mikrofoner (som annars är regel på teatrar nuförtiden) men de talar tydligt och naturligt och det är inte svårt att höra eller hänga med trots att de talar engelska. Klassisk, skickligt skådespeleri alltså.

Alan Ayckbourn har lyckats göra en snårig handling njutbar och begriplig och det är bara att tacka Maximteatern och alla inblandade för detta gästspel. Gästspelet varar en månad så det gäller att passa på.

Ett extra plus för den fina presentationen av regissören Maurice Thorogood före pjäsen.

Teatermagasinet har också recenserat föreställningen.

Läs mer om gästspelet på Maximteaterns hemsida

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,