Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Den sista wrestlern – explosivt drama om nutiden

by

Den sista wrestlern
Teater Kurage, på Hagateatern
Text: Samuel Ek
Regi: Ulrica Almgård
Producent: Naemi Pebaqué
Koreografi: Soledad Howe
Scenografi & kostym: Jenny Emanuelsson & Gitte Gustafsson
Premiär 25 februari 2012

Den sista wrestlern är ett explosivt wrestlingdrama, med mycket musik och wrestlingfighter och politiska slagord. Formen är hämtad från wrestlingens värld med triggade matcher och förutbestämda regler. De fyra wrestlarna möts och vägrar underordna sig matchens regler och ifrågasätter de roller de måste spela match efter match.

Det är 2012 och ändå inte. Det pratas om övermänniskan och det får mig att tänka på nihilismen, övermänniskotanken, Friedrich Nietszes Så talade Zarathustra, Fjodor Dostojevskijs Brott och Straff (639 sidor) där Raskolnikov sätter sig över den gamla kvinnan. Samma känslostämning finns i pjäsen. Bara en av de fyra medverkande kan bli mästare, när han säger att en kvinna inte kan bli mästare börjar i alla fall jag tänka på Robinson – Sveriges första dokusåppa – och Alexandra Scacci.

Budskapet/temat i pjäsen är att det inte är en kamp på liv och död, det är bara en tillställning för nöjes skull. Höljet är dock skört. Det kan så lätt ändra sig. Plankan är – och är inte – av balsaträ. Flaskan är – och är inte – sockerglas. Smärtan är spelad – och verklig. Det farliga harmlösa är njutbart och när allt ställs på sin spets så blir slagen verkliga, det blir blodigt allvar, det blir en kamp på liv och död. Allt hänger på om vi i publiken rusade upp, upp i ringen, och stoppade det. För frågan är: Stoppar vi det som händer eller gör vi det inte?

Musiken är väldigt techno. Rekvisitan är fyra sjuttiotalslampor, galler. De fyra kombattanterna – Rebecca, Evalena, Ivan, Jarle – kämpar till det bittra slutet. Det blir aldrig klargjort vad som händer i slutet; det är upp till åskådaren, med sin enskilda referensram, att bestämma sig för det faktiska slutet.

Pjäsen är helt klart politisk – vilka medmänniskor är vi? Rebecca, Jarle, EvaLena, Ivan är väldigt intensiva och fokuserade och det är enkelt att tro att de själsligen befinner sig på en subnivå fjärran från det civiliserade samhället.

Wrestling är ett modernt påfund. Stämningen i teaterpjäsen får mig att tänka på 1830-tal och 1890-tal; 1830-talet – romantiken – historicism, kyrkogårdsromantik, vampyrer, varulvar (tänk på nutida bioduk); vår nuvarande tidsanda.

Det är en bra pjäs som får oss i bästa fall att göra upp med oss själva och faca vart verkligheten är på väg.

Medverkande: Rebecca Almfors, Jarle Hammer, Evalena Ljung Kjellberg, Ivan Wahren

Text: Katarina Bredberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Lillan och pappa August – dockteater när den är som bäst

by

Lillan och pappa August
Bryggan, Stockholms stadsteater
Manus Margareta Sörenson
Regi Helena Nilsson
Premiär 25 februari 2012

En lekfull pappa som visserligen jämt jobbar med att skriva och skriva, men som ändå visar sin dotter hur mycket han älskar henne och gärna leker teater med henne. ”Lilla och pappa August” är en pjäs för fem- till nioåringar med två skådespelare, en musiker och massor av olika dockor. Den färgsprakande föreställningen bjuder på en annorlunda bild av nationaldramatikern och författaren August Strindberg än vad som annars brukar visas upp.

Manus är skrivet av journalister, författaren och teaterkritikern Margareta Sörenson som debuterar som dramatiker med ”Lillan och pappa August”. Berättelsen bygger på brevväxling mellan August Strindberg och hans femte och yngsta barn, dottern Anne-Marie. Hon var dotter till Harriet Bosse och föräldrarna. Eftersom föräldrarna skiljdes växte Anne-Marie inte upp med August Strindberg.

Föreställningen visar en Strindberg som har en varm relation till dottern, som han är mån om. Magnus Erenius som pappa August är mänsklig och leker gärna på barnets villkor.

Föreställningen är dockteater när den är som bäst med fina dockor av olika material, den stora dockan som Anne-Marie bär med sig, pappersfigurer i den lilla dockteaterscenen hon sköter tillsammans med pappa August och Barbieliknande dockor som föreställer mamma Harriet Bosse och hennes nya man. Jag gillade skarpt den enkla scenlösningen med en massa vita lådor i bakgrunden som visar sig innehålla de mest spännande saker och dessutom är perfekta att gömma sig i.

August Strindberg var mycket road av dockteater, berättade Margareta Sörenson, när jag träffade henne i foajén före premiären. Han hade en Kasper-klubb tillsammans med några vänner. Denna sidan av Strindberg hör vi inte alltid så mycket om.

Musiken är en viktig del i berättelsen. Musikern Mikael Augustsson är med på scen och spelar omväxlande på ett litet leksakspiano, dragspel och ett litet keyboard. Lillan och pappa August sjunger, dansar och leker till musiken. När de sjunger ”Bä bä vita lamm” efter ett trolleritrick av pappa August går det inte att låta bli att sjunga med. Visste ni förresten att ”Baa, Baa Black Sheep” översattes av August Strindberg till svenskan redan 1872?

Jag tror barn mycket lätt kan identifiera sig med Malin Halland som spelar Anne-Marie, det spritter i henne av liv och lust och hon är så tydlig i kroppsspråket som barn ofta är.

Jag hoppas många fritis och dagis med barn mellan fem och nio bokar biljetter till föreställningen. Den har så mycket och den berättar på ett lekfullt och roligt sätt. Det är en berättelse om lek, längtan och om hur det känns när ens föräldrar är skilda, om relationen mellan barn och föräldrar men också om teaterns, berättelsens och fantasins kraft. Och en sak är säker: Vuxna har lika stor behållning av den 45 minuter långa föreställningen som barn.

I rollerna: Malin Halland, Magnus Erenius och Mikael Augustsson

Regi Helena Nilsson
Scenografi& Kostym Peter Holm
Dockmakare Jenny Bjärkstedt Thomas Lundqvist Kay Tinbäck du Rées
Ljus Jonatan Winbo
Bild och ljudcollage Appel
Mask Anna Arktoft Jensen

Foto: Carl Thorborg
Bildtex bilden ovan: Malin Halland i Lillan och pappa August. Premiär 25 februari på Bryggan.
Bildtext bilden nedan: Malin Halland och Magnus Erenius i Lillan och pappa August. Premiär 25 februari på Bryggan.

Relaterat: Teatermagasinet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Politikerns sista tal med Lilla Parken skildrar självgod mättnad

by

Pjäs: Politikerns sista tal av Anthony Swirling
Teater: Lilla Parken
Scen: Kafé Klaver, Stockholm
Premiör: 24 februari 2012
Skådespelare: Emil Kekonious

Jag kommer ganska snart på mig själv med att fundera på vad tusan det är han står och babblar om, den där riksdagsmannen, tillika författare och föredragshållare. Det är förmodligen avsikten. Fångade som slavar på ett skepp mot okänd destination, med en inledningsvis behaglig om än något långrandig skeppare, förstår vi att oavsett hur avfärden är, kommer resan att sluta i någon slags tragik.

– Vi måste hjälpas åt att sprida den svenska toleransen, intygar vår riksdagsman, Peter Ragnarsson.

Illavarslande ord, när ”vi” i det här fallet omfattar ett gäng utrikiska dignitärer, främst från länder som kan tänkas vara intresserade av att ta emot benäget svenskt bistånd. Ännu mer illavarslande när det ”vi” och riksdagsmannen är samlade för att lyssna på hans föredrag ”Vi & Ni”. Med tanke på pjäsens titel är det högst osäkert om det här slavskeppet överhuvudtaget når land.

Anthony Swerlings text spänner över ett Sverige som hade Birgit Friggebos lilla fadäs med ”We shall overcome” i Rinkeby i färskt minne. Sverige är överlägset (i princip) alla andra länder. Därför kan vi ta oss friheten att berätta för alla andra att med gemenskap, en dos svensk tolerans, kan alla andra nå fram till det perfekta samhället. I Politikerns sista tal befinner vi oss förvisso på UD, och ”vi” är som sagt utrikiska dignitärer, men det är ett intelligent drag som drar en linje mellan två ytterligheter i samhället och därmed tycks inkludera alla i denna lektion om hur världen skulle kunna leva tillsammans.

Emil Kekonious insats som Peter Ragnarsson är inte oäven. Ibland, framför allt när de mer känslosamma partierna ska framföras, försvinner varje drag av subtilitet i Swerlings drama. Men, jag tappar ändå inte intresset för hur det här skeppet ska sjunka, även om jag vet att risken är överhängande att även jag dras med i djupet. Det gäller för övrigt med föreställningen i stort. Inget är oävet, men allt är en smula grovhugget. Scenografin, i den mån man kan påstå att det finns någon, hjälper oss knappast att färdas bort från tallriksslamret från kaféet in till UD:s representationsrum.

Vad gör väl det, när jag lika gärna kan föreställa mig att Peter Ragnarsson är förman på det slavskepp som stävar mot en oundviklig undergång. Inte för att slavarna gör uppror, inte för att skepparen ser sina egna brister, inte för att skeppet är odugligt, utan för att man ätit sig mätt på sin egen självgodhet.

Riksdagsmannen som håller sitt sista tal har egentligen brutit samman redan när pjäsen tar sin början. Skenbart sammanhållen, men tecknen finns där, i väntan på att ett efter ett bli avtäckta och blotta välgörarens ihåliga samvete. Det perfekta samvetet – beroende av andras armod. Känner du dig lite självgod idag? Gå och se Politikerns sista tal.

Text: Johan Ranstam

Foto: Oscar Solberger, på bild Emil Kekonius

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Breivikmonologen spelas både i Danmark och i Norge

by

Den kritiserade danska teaterpjäsen baserad på Anders Behring Breiviks manifest ska spelas även i Norge. Monologen får urpremiär i Köpenhamn i mitten av oktober. Sedan ska ensemblen förmodligen flygas direkt till Olso där den får premiär dagen efter, skriver NRK. (Källa SVD).

 

Det är den danska teatern Caféteatret i Köpenhamn som sätter upp den norske massmördaren Anders Behring Breiviks manifest i sommar. (Vi skrev mer om det här.) Bakom uppsättningen ”Manifest 2083″ står den danske dramatikern och regissören Christian Lollike som med pjäsen vill försöka förstå varför ”en förhållandevis normal man kunde göra sig skyldig till ett så grovt brott”, enligt Göteborgsposten.

I Norge är reaktionerna starka mot detta. Verdens Gang berättar:
Ragnar Eikeland, leder for støttegruppen for berørte etter 22. juli i Hordaland, reagerer sterkt. Han mistet selv sønnen Tore Eikeland på Utøya 22. juli.

– Dette er stå støtende at jeg egentlig ikke har ord. Det blir en ekstra belastning for oss å vite at dette blir fremført av skuespillere mens rettssaken pågår, sier Eikeland.

Teaterföreställningen och reaktionerna på den sätter fingret på kulturens och för den delen teaterns roll i samhället. Ska den ta upp sådant som berör oss, ska den ta upp det som sker i samhället eller ska den bara stryka medhårs och var underhållande?
Å andra sidan, människor som sörjer måste respekteras – och vissa saker måste få tid på sig. Det är lätt att förstå båda sidorna. Lätt att förstå den dramatiker som vill försöka förstå hur det kunde ske, lätt att förstå anhöriga som är rädda att Breiviks manifest ska få reklam genom att en teater tar upp den.

Relaterat:
Kulturnyheterna

Verdens Gang och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Lars Noréns Demoner inleder Bergmanfestivalen 2012

by

– Bergamnfestivalen är ett levande monument för Ingmar Bergman, sade Dramatenchefen Marie-Louise Ekman när hon invigde presskonferensen om Bergmanfestivalen 2012. Festivalen vi bjuder på ska gå i Bergmans anda.

(Presskonferensen hölls i Målarsalen på Dramaten på förmiddagen den 20 februari.)

– Vi har valt regissörer och föreställningar som är konstnärligt utforskande, som står för det djupa borrandet. Vi har valt regissörrer och teateruppsättningar som är de mest intressanta, osm ger mest energi och starta diskussioner och vi kommer att spela i både de minsta repetitionslokalerna till de största, som Annexet på Globen.

Jo det är absolut ett spännande program som bjuds med den tyska regissören Thomas Ostermeiers uppsättning av den svenske dramatikern Lars Noréns Demoner, från teatern Schaubühne i Berlin, som inviger festivalen som nu arrangeras för andra gången. Första gången var för tre år sedan, 2009.

Sex uppsättningar av några av Europas mest spännande scenkonstnärer gästar festivalen som går av stapeln 27 maj – 6 juni. Bland regissörerna finns förutom Thomas Ostermeier bland andra Oskaras Korsunovas, Katie Mitchell och Heiner Goebbels.

Det var dock en påfallande manlig dominans både på presskonferensen scen och i programmet.

– Ja. tyvärr blir det så. Vi jobbar mycket på jämställdheten här hemma men det görs inte lika mycket ute i Europa på den fronten, förklarade Marie-Louise Ekman när vi möttes i korridoren utanför Lejonkulan.

Ja det finns en hel del kvar att göra för jämställdheten inom teatervärlden, menade hon. Men samtidigt måste Bergmanfestivalen ha det mest intressanta och då blev det så här.

Bergmanfestivalen 2012 arrangeras 27 maj – 6 juni och bjuder på sex uppsättningar av några av Europas mest spännande scenkonstnärer.

Regissören och teaterchefen för Schaubühne i Berlin, Thomas Ostermeier, var på plats vid pressträffen. Schaubühne bidrar med två produktioner i årets festival: Lars Noréns pjäs Demoner i en inlevelsefull tolkning av Thomas Ostermeier själv samt de brittiska regissörerna Katie Mitchells och Leo Warners epokgörande version av August Strindbergs Fröken Julie – en stor uppsättning som kommer att spelas på Annexet, Globen.

Från Vilnius i Litauen kommer den hyllade regissören Oskaras Korsunovas med två föreställningar, Miranda och Natthärbärget – stark teaterkonst med en vass blick på vår tid. Från Vilnius kommer också Aldona Bendoriuté i rollen som Sonja från Dostojevskijs Brott och straff, i en både förtroligt intim och mäktig föreställning: Sorgsna sånger från Europas hjärta – ett teaterkonstverk av den finländska regissören Kristian Smeds och hans teater Smeds Ensemble.

Den schweiziske Théâtre Vidy-Lausanne och regissören Heiner Goebbels återkommer. Han fick publik och kritiker på den förra Bergmanfestivalen att häpna över föreställningen Eraritjaritjaka. I år presenterar han ett samarbete med den legendariska vokalkvartetten The Hilliard Ensemble i I went to the house but did not enter.

Dramatens egen festivalföreställning är Ingmar Bergmans Fanny och Alexander i Stefan Larssons regi. Den storslagna uppsättningen hade premiär 11 februari i år och är den första svenska scenversionen av Bergmans berömda film. Här kan du läsa Kulturbloggens recension av den föreställningen.

Ur pressmeddelandet:
Den första Bergmanfestivalen (2009) var i stor utsträckning retrospektiv och koncentrerade sig på Bergmans gärning. Årets festival presenterar angelägen och nyskapande scenkonst i Bergmans anda. Bergmans verk anses vara klassiker i dag, men var i högsta grad avantgarde när de kom. I år får vi se föreställningar som rör sig i gränslandet mellan olika uttryck; teater, musik och film. Levande musik återkommer i flera uppsättningar.

Festivalen innehåller också massor av möten med de gästande teatrarnas skådespelare och regissörer och mycket mer inom ramen för Dramaten& Bergmanfestivalen. Dramatens skådespelare kommer att vara moderatorer vid flera av dessa möten.

Festivalen avrundas med en unik föreställning på Stora scenen gjord speciellt för detta tillfälle i samverkan med teatrar från Dramatens internationella teaternätverk Mitos 21. Föreställningen bygger på boken ”Han bara slog och slog” (Je suis complètement battue) av Éléonore Mercier.

Biljetterna släpps tisdag 21 februari kl 12.00. För mer information och fullständig spelplan, gå in på www.bergmanfestivalen.se


 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,