Den sista wrestlern
Teater Kurage, på Hagateatern
Text: Samuel Ek
Regi: Ulrica Almgård
Producent: Naemi Pebaqué
Koreografi: Soledad Howe
Scenografi & kostym: Jenny Emanuelsson & Gitte Gustafsson
Premiär 25 februari 2012
Den sista wrestlern är ett explosivt wrestlingdrama, med mycket musik och wrestlingfighter och politiska slagord. Formen är hämtad från wrestlingens värld med triggade matcher och förutbestämda regler. De fyra wrestlarna möts och vägrar underordna sig matchens regler och ifrågasätter de roller de måste spela match efter match.
Det är 2012 och ändå inte. Det pratas om övermänniskan och det får mig att tänka på nihilismen, övermänniskotanken, Friedrich Nietszes Så talade Zarathustra, Fjodor Dostojevskijs Brott och Straff (639 sidor) där Raskolnikov sätter sig över den gamla kvinnan. Samma känslostämning finns i pjäsen. Bara en av de fyra medverkande kan bli mästare, när han säger att en kvinna inte kan bli mästare börjar i alla fall jag tänka på Robinson – Sveriges första dokusåppa – och Alexandra Scacci.
Budskapet/temat i pjäsen är att det inte är en kamp på liv och död, det är bara en tillställning för nöjes skull. Höljet är dock skört. Det kan så lätt ändra sig. Plankan är – och är inte – av balsaträ. Flaskan är – och är inte – sockerglas. Smärtan är spelad – och verklig. Det farliga harmlösa är njutbart och när allt ställs på sin spets så blir slagen verkliga, det blir blodigt allvar, det blir en kamp på liv och död. Allt hänger på om vi i publiken rusade upp, upp i ringen, och stoppade det. För frågan är: Stoppar vi det som händer eller gör vi det inte?
Musiken är väldigt techno. Rekvisitan är fyra sjuttiotalslampor, galler. De fyra kombattanterna – Rebecca, Evalena, Ivan, Jarle – kämpar till det bittra slutet. Det blir aldrig klargjort vad som händer i slutet; det är upp till åskådaren, med sin enskilda referensram, att bestämma sig för det faktiska slutet.
Pjäsen är helt klart politisk – vilka medmänniskor är vi? Rebecca, Jarle, EvaLena, Ivan är väldigt intensiva och fokuserade och det är enkelt att tro att de själsligen befinner sig på en subnivå fjärran från det civiliserade samhället.
Wrestling är ett modernt påfund. Stämningen i teaterpjäsen får mig att tänka på 1830-tal och 1890-tal; 1830-talet – romantiken – historicism, kyrkogårdsromantik, vampyrer, varulvar (tänk på nutida bioduk); vår nuvarande tidsanda.
Det är en bra pjäs som får oss i bästa fall att göra upp med oss själva och faca vart verkligheten är på väg.
Medverkande: Rebecca Almfors, Jarle Hammer, Evalena Ljung Kjellberg, Ivan Wahren
Text: Katarina Bredberg
Läs även andra bloggares åsikter om Hagateater, Teater Kurage, teater, teaterrecenson, Göteborg