Pjäs: Politikerns sista tal av Anthony Swirling
Teater: Lilla Parken
Scen: Kafé Klaver, Stockholm
Premiör: 24 februari 2012
Skådespelare: Emil Kekonious
Jag kommer ganska snart på mig själv med att fundera på vad tusan det är han står och babblar om, den där riksdagsmannen, tillika författare och föredragshållare. Det är förmodligen avsikten. Fångade som slavar på ett skepp mot okänd destination, med en inledningsvis behaglig om än något långrandig skeppare, förstår vi att oavsett hur avfärden är, kommer resan att sluta i någon slags tragik.
– Vi måste hjälpas åt att sprida den svenska toleransen, intygar vår riksdagsman, Peter Ragnarsson.
Illavarslande ord, när ”vi” i det här fallet omfattar ett gäng utrikiska dignitärer, främst från länder som kan tänkas vara intresserade av att ta emot benäget svenskt bistånd. Ännu mer illavarslande när det ”vi” och riksdagsmannen är samlade för att lyssna på hans föredrag ”Vi & Ni”. Med tanke på pjäsens titel är det högst osäkert om det här slavskeppet överhuvudtaget når land.
Anthony Swerlings text spänner över ett Sverige som hade Birgit Friggebos lilla fadäs med ”We shall overcome” i Rinkeby i färskt minne. Sverige är överlägset (i princip) alla andra länder. Därför kan vi ta oss friheten att berätta för alla andra att med gemenskap, en dos svensk tolerans, kan alla andra nå fram till det perfekta samhället. I Politikerns sista tal befinner vi oss förvisso på UD, och ”vi” är som sagt utrikiska dignitärer, men det är ett intelligent drag som drar en linje mellan två ytterligheter i samhället och därmed tycks inkludera alla i denna lektion om hur världen skulle kunna leva tillsammans.
Emil Kekonious insats som Peter Ragnarsson är inte oäven. Ibland, framför allt när de mer känslosamma partierna ska framföras, försvinner varje drag av subtilitet i Swerlings drama. Men, jag tappar ändå inte intresset för hur det här skeppet ska sjunka, även om jag vet att risken är överhängande att även jag dras med i djupet. Det gäller för övrigt med föreställningen i stort. Inget är oävet, men allt är en smula grovhugget. Scenografin, i den mån man kan påstå att det finns någon, hjälper oss knappast att färdas bort från tallriksslamret från kaféet in till UD:s representationsrum.
Vad gör väl det, när jag lika gärna kan föreställa mig att Peter Ragnarsson är förman på det slavskepp som stävar mot en oundviklig undergång. Inte för att slavarna gör uppror, inte för att skepparen ser sina egna brister, inte för att skeppet är odugligt, utan för att man ätit sig mätt på sin egen självgodhet.
Riksdagsmannen som håller sitt sista tal har egentligen brutit samman redan när pjäsen tar sin början. Skenbart sammanhållen, men tecknen finns där, i väntan på att ett efter ett bli avtäckta och blotta välgörarens ihåliga samvete. Det perfekta samvetet – beroende av andras armod. Känner du dig lite självgod idag? Gå och se Politikerns sista tal.
Text: Johan Ranstam
Foto: Oscar Solberger, på bild Emil Kekonius
Läs även andra bloggares åsikter om teater, samhälle, Lilla Parken, recension, politiker