Teater

Pjäs: Sluttande plan
Manus: Alma Kirlic
Regi: Alma Kirlic
Skådespelare: EvaMaria Oria
Reginateatern, Uppsala
Premiär 13 mars 2012

Monica har inlett något slags förhållande med den gifte tvåbarnspappan Carl, som högst motvilligt måste se sig ha förändrat relationen med en kollega. Vad som var skulle varit en engångsföreteelse får förödande konsekvenser och det ska vi inom kort ska vi bli varse.

Ett brustet förhållande är som ett glas som faller till marken. Det finns många små skärvor att trampa på när man försöker kryssa fram i röran. I Sluttande plan rör man sig inte med fjäderlätta små steg som försöker undvika de smärtsamma små bitarna. Med en elefants smidighet rör sig pjäsen mellan alla skärvor som finns att uppbringa, och trampar på dem. Gång efter gång.

Sluttande plan är ett evigt resonerande. En tes möts av en antites och blir en syntes. Som upprepas. Karaktären Monica, i EvaMaria Oria gestaltning, säger något, kommer på sig själv med att det inte kan stämma och tänker efter ett ögonblick. Och upprepar påståendet, men nu med den rätta formuleringen. Sen upprepas det med snart sagt varje replik i pjäsen. Det är en fomelbundenhet som tröttar ut – mig, resten av publiken av suckarna att döma och skådespelaren som tappert brottas med de allt som oftast konstlade formuleringarna som inte tycks kunna bestämma sig om de vill vara lyriska eller talspråkliga.

Sluttande plan har ett stort problem, som överskuggar allt annat i pjäsen. Som text är den inte färdig. Förutom att vara högtravande och försöka komplicera sådant som kan vara enkelt, är den på tok för lång. Den hade mått bra av en eller ett par rejäla bearbetningar, reduktioner och minskad vilja att överraska publiken.

Med risk för att ha sagt det innan – i Sluttande plan upprepas allt. Många gånger.

Pjäs: Klara Andersson (in concert)
Text: Dag Thelander
Musik: Per Wickström
Regi: Dag Thelander
Skådespelare: Andrea Geurtsen, Dag Thelander och Per Wickström

Lika bra att säga det från början. Dag Thelander är en ytligt bekant till mig. Vi är mycket olika som personer och det är nästan alltid lite komplicerat att samtala med honom. Det vill sig inte riktigt och det blir lätt stelt. Förutom en gång (för övrigt den enda gången) när jag tog ett glas vin i sällskap med Thelander och någon av hans vänner. En av vännerna var mycket lik Johan Staël von Holstein, något jag inte kunde underlåta mig att kommentera. För dig som undrar: Johan Staël von Holstein var runt milleniumskiftet en av förgrundsgestalterna i det svenska IT-undret, som strax därpå blev den svenska börskraschen. Thelanders vänner blev makalöst upprörda, om jag minns rätt hängde smockan i luften. Men hur mycket jag än anstränger mig säger minnesbilden inget om Thelanders reaktion. Var han road av situationen? Låg han utsträckt över Stockholmskrogen Kvarnens nötta träbord, hysteriskt skrattande? Var han upprörd, på gränsen till mordisk i sinnet? Jag minns faktiskt inte. Jag vet helt enkelt inte vad som pågpr i den mannens huvud, lika lite nu som då. Med det sagt: läs det här på egen risk.

Jag vet alltså inte vad som händer i dramatikern och regissören Dag Thelanders huvud. Men något märkligt är det i alla fall. Klara Andersson (in concert) är något så ovanligt som en teaterföreställning fullständigt framförd med sång.

Klara Andersson är vilse i tillvaron, fast i vardagstristessen som snabbt förvandlar minsta handling till oöverstigliga ångestberg. Nu ska det skrivas ett personligt brev, för här ska det ryckas upp och bli ordning på tillvaron.

Föreställningen, som är såväl lättviktig och underhållande, är välspelad – eller välsjungen, då. Även om jag inte förstår varför regissören Thelander har på scenen att göra, i ett par av pjäsens framförandemässigt svagare delar. Den smarta och i all enkelhet komponerade texten och musiken av Thelander respektive Wickström respektive framförs med en smittande spelglädje av Andrea Geurtsen. Ett par välvalda vändningar i texten får mig att i de allra bästa stunderna minnas Kristina Lugns Gråt inte mer, Cecilia. Och inte du heller, Ursula.

Varför, undrar jag stilla när kvällen lider mot sitt slut, ser vi inte det här greppet oftare? För att det är svårt med musiken? För att få skådespelare kan sjunga anständigt och få sångare kan skådespela? Kanske. Eller för att det finns alltför få som inte tänker som alla andra?

Text: Johan Ranstam

Videoklipp från repen av Klara Andersson (in concert), som är ena halvan av 2 x nyskrivet:

Läs även andra bloggares åsikter om Reginateatern, Uppsala, teater, recension