Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Musikalrecension: ”Fiskaren och Gud” ett imponerande musikalbygge

by

Betyg: 5

Premiär: 2 april 2022

Manuskript och regi: Ulf Fembro

Musik: Fritz Fembro och John Fembro

Scenografi: Marie Robertsson

Koreograf: Lena Torshall

Kostymör/Attributör: Ann-Charlotte Lundgren

Teknikansvarig: Per-Åke ”Burra” Olsson

Kapellmästare: Mattias Johansson

Violinist: Lena Dolgova

Trummor:Jon Lindqvist

Bas: Martin Holmér 

Exekutiv Producent: Håkan Robertsson

Affischbild: Johanna Månsson, Ronneby folkteater

Ulf Fembros musikal med handling som utspelar sig på en påhittad ö i Blekinge skärgård hade premiär i lördags kväll 2 april på Ronneby folkteaters scen och musikalen fick ovationer av en engagerad publik, som nu åter kan gå och se musikalproduktioner utan att behöva tänka på covidrestriktioner på publikstorlek mm. Föreställningen är både kraftfull och lättillgänglig, fantasirik och icke att förglömma full av igenkänning. Det är inte var dag, som en helt nyskriven musikal uppförs och har premiär på en teaterscen i Blekinge och framförallt inte en musikal med så tydlig koppling till Blekinge. Hur är då handlingen och dess tema?

Det är en välskriven musikal med bra historia om än att den utspelar sig på en fiktiv ö. Det är snarare en fördel. Historien är om folket och överheten, religion och magi och kanske mest centralt vikten av att säga ifrån när grymheten och tyrannin vill bestämma över allt och alla. Vi i publiken togs med till en påhittad ö någonstans i Blekinges skärgård, där de boende lever sina liv som de själva finner bäst. Men det ändras direkt när överheten tycker att det ska byggas en kyrka på ön vilken de boende naturligtvis får betala hela notan för. Konsekvenserna blir att fattigdomen breder ut sig och fiskaren Järn (Jens U Nilsson) tvingas till stort risktagande vilket under en stormnatt slutar med både hustruns och sonens bortgång.

Och just det är den dramatiska brytpunkten i Fembros musikal, mer än så tänker jag inte berätta det hade varit spoileralert om något. Dock kan jag säga att Jens U Nilssons rolltolkning av Järn i både glädje och sorg är mycket övertygande och sången är mycket bra. Ensemblen är en blandning av både proffs och amatörer, men det tänker man inte på där man sitter i publiken. Helheten är tipptopp, regissören har helt enkelt lyckats få ut det bästa ur varenda en av skådespelarna på scen. Och i kombination med en bra handling, musik, scenografi och koreografi kan inte betyget bli annat än det högsta i skalan 1 till 5. Jo, en liten spolier kan jag avslutningsvis ge, ondskan besegras och kärleken triumferar. Föreställningen spelas den 9, 10, 23 och 24 april. Gå och se den!

Bokrecension: Dolda gudar av Nils Håkanson – bör vara obligatorisk läsning för varenda en som skriver om böcker

by

Dolda gudar : en bok om allt som inte går förlorat i en översättning
Författare Nils Håkanson
Utgivningsdatum
2021-09-07
Förlag Nirstedt/litteratur
ISBN 9789189066540

Efter att ha läst denna ypperliga genomgång av översättningens historik och konsten att översätta kommer jag alltid att publicera namn på översättaren i samband med recension av litteratur som översatts. Denna faktaroman är Augustpris-nominerad i kategorin Faktalitteratur – och det är en mycket välförtjänt nominering. Om boken finns skulle jag applådera, fast det är inte menat som någon nedvärdering av övriga nominerade.

Jag tror att de flesta, eller förhoppningsvis alla, som läst någon roman, lyrik eller faktabok som översatts inser det omöjliga att översätta exakt. Eftersom alla språk har ord som inte går att översätta exakt och när de byggs in i meningar kan det finnas så många delar som är mer eller i mindre omöjliga att föra över till ett annat språk. Det kan handla om rytm, om rim, om symboler och metaforer som inte förmedlar samma sak på ett annat språk.

Vad är det viktigaste i ett författarskap? Berättelsen? Ordens och ljudens melodi? Allt är frågor som översättare måste ta beslut kring.

Ibland ska beskrivningar översättas av hus eller föremål som inte ens finns i det land var språk boken ska översättas till. Hur ska en gata med hus byggda på ett sätt som inte görs i Sverige översättas med flyt i berättelsen?

Det är många, många frågor som översättaren ställs inför. Nils Håkanson guidar oss gediget och kunnigt igenom denna djungel av översättningens utmaningar. Han gör det på ett språk som både är välformulerat och kunnigt, både fyllt av fakta men ändå är det smidigt att läsa. Jag kunde inte slita mig från att läsa, det var minst lika spännande att tränga in i dessa frågor som att läsa en välskriven deckare.

Förutom en inspirerande tur igenom en översättarens utmaningar får vi en inblick i översättarens roll genom historien. Om denna bok vinner pris kommer jag att applådera. Men det är förstås stenhård konkurrens då flera av de övriga nominerade också är välskrivna. Hur det än blir hoppas jag att varenda en som på något sätt skriver om böcker läser denna faktabok. Det är nästan en yrkesbrist att låta bli att läsa.

Bokrecension: Slukhål av Tove Alsterdal – till och med ännu bättre än den prisvinnande del 1 i serien

by

Slukhål
Författare Tove Alsterdal
Serie Ådalen (del 2)
Utgivningsdatum 2021-10-20
Förlag Lind & Co
Medarbetare Lindblad, Niklas (form)
ISBN 9789180181457

Slukhål är en fristående uppföljare till Rotvälta, som blev utsedd till årets bästa deckare 2020 och vinnare av Glasnyckeln 2021, bästa kriminalroman i Norden. Tove Alsterdal har en språk som för in mig i den norrländska miljön, jag ser och känner naturen och människorna som om jag är med där. Utan att slösa med ord, mer rakt på, kargt men ändå levande. Jag tyckte oerhört mycket om Rotvälta. Här kan du läsa Kulturbloggens recension av Rotvälta. Och nu har Tove Alsterdal överträffat sig själv. Slukhål går inte att slita sig ifrån. Jag läser och engageras, jag vill skaka om en del människor, tala förstånd med dem. Det är som att jag är med där.

Utan en massa biljakter och annan action är handlingen spännande och så engagerande. Huvudpersonen Eira Sjödin, är polisassistent i Kramfors. Hon har fastnat på den orten för att hennes mamma börjat bli dement och behöver hjälp. Livet för Eira skiljer från det liv jag upplever att människor lever här i Stockholm. Jag känner ingen som skulle ge upp sin karriär för att ta hand om en demensdrabbad gammal mamma. Men kultur kommer vi in i olika människors liv och får uppleva olika miljöer och tankesätt – som vi kanske aldrig skulle möta annars.

Slukhål tycker jag också handlar om hur poliser drivs av fördomar då de jagar misstänkta.

Bokförlaget berättar kort om handlingen:
I ett ödehus vid Offersjön, djupt inne i de ångermanländska skogarna, hittas en ihjälsvulten man. Två fingrar är avhuggna på hans vänstra hand. Sjuttio mil längre norrut, i det nästan övergivna gruvsamhället Malmberget har en annan man spärrats in i en källare och lämnats att dö. När ännu en man försvinner berör det Eira personligen. För att finna honom är hon beredd att riskera allt.

I Slukhål, liksom i sina andra kriminalromaner, berättar Tove Alsterdal visserligen om brott och det är spännande men det är framför allt berättelser om människor, hur människor agerar, känner och handlar. Det är vad som händer under ytan som är mest spännande. Och detta gör Tove Alsterdal så bra. Det går inte att slita sig. Jag bara måste läsa och läsa, vända blad och läsa.

Slutet av denna deckare öppnar för en fortsättning. Det säger jag inte nej till. Jag träffar gärna Eira och de övriga igen.

Filmrecension: Stardust – hur David Jones blev David Bowie

by

Stardust
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 oktober 2021
Regi Gabriel Range

David Bowie var en stor stjärna, en fascinerande personlighet och en av världens största artister om du frågar mig. Varför har det inte gjorts en riktigt bra och påkostad film om honom? Kanske för att det är omöjligt att hitta någon som trovärdigt kan vara Bowie? Denna film utspelar sig 1971-1972 och handlar om Bowies turné i USA. Han hade släppt några album men var inget stort namn än. Som film om David Bowie tycker jag inte den håller måttet, Bowie framställs nästan som en parodi på sig själv – men som film om en ung man som vill skapa stor musik och som har en djup oro inom sig för en svårt psykiskt sjuk bror som står honom nära är den godkänd.

Johnny Flynn, som spelar David Bowie, har varit bra i flera roller jag sett honom i, bland i tv-serien Vanity Fair, men jag tycker inte han fungerar i rollen som David Bowie. Det känns för mycket att han spelar Bowie och inte är Bowie. Förmodligen är det väldigt svårt att efterlikna David Bowie som ju hade en högst unik karaktär.

Filmen utspelas framför allt 1971 då David Bowie inte släppt många album än och hans största merit var en hitsingel. För att få fart karriären skickas han på pr-turné till USA. När han landade i Washington DC visade det sig att han bara hade turistvisum och därför inte hade tillstånd att ge några konserter vilket mynnade ut i en slags roadtrip tillsammans med PR-mannen Ron Oberman (spelas av komikern Marc Maron). Bowie fick mest spela på privata tillställningar och gjorde ingen större succé. Han var retlig och sur. Men enligt filmkritikern Peter bradshaw på The Guardian gick det inte alls till så i verkligheten:
The movie shows this, but where in reality the tour saw Bowie fly to major cities, meeting with Oberman a few times and doing interviews.

I filmens berättelse får vi se hur David Bowie brottas med oro och tankar på sin halvbror Terry som har fått diagnosen svår schizofreni. David Bowie tyngs både av oro för brodern och rädsla för att han själv ska ha psykisk sjukdom. Genom att sakta öppna sig för Ron och så småningom våga berätta om sin oro tycks något släppa inom Bowie. Från att ha varit en av många singer songwriter tar han steget och blir den ikoniska rockmusiker som blev en världsartist på scen med fantastisk musik och färgstarka personas som Ziggy Stardust. Filmen vill visa hur David Jones blev David Bowie.

David Bowie är värd att gestaltas i en rejält påkostad produktion där också hans musik har en framträdande roll. Nu får vi nöja oss med att Johnny Flynn sjunger och även om han kan sjunga blir det aldrig som den äkta David Bowie.

Om filmen inte handlade om David Bowie utan om en ung man som brottas med oro för sin bror och sin själv, då skulle jag uppskatta filmen mer.

Bokrecension: Abel Sánchez av Miguel de Unamuno

by

Abel Sánchez
Författare Miguel de Unamuno
Serie Marismas klassiker
Utgivningsdatum2021-05-25
Förlag Marisma Förlag AB
Översättare Ulla Ericson, Henrik Bahari
Originaltitel Abel Sánchez: Una historia de pasión
ISBN 9789198691511

En fascinerande roman som det inte går att slita sig från, trots att den är så tragisk. Den gavs ut 1917 men är i sitt skildrande av det mänskliga psyket evigt aktuell.

Romanen är skriven som om den också delvis är skriven av en dess huvudkaraktär, Joaquin. Joaquin och hans barndomsvän Abel växer upp i Spanien under 1900-talets början. De är barndomsvänner och på sätt och vis bästa vänner men ändå finns alltid en konkurrens dem emellan. Abel blir en framstående och hyllad konstnär medan Joaquin blir läkare. Joaquin är alltid avundsjuk på Abels framgångar. I skolan är Joaquin alltid duktig, intelligent och ambitiös men ändå lyckas Abel ändå alltid bli mest populär. Och ännu värre blir det när Joaquin förälskat sig i sin kusin Helena och vill gifta sig med henne, men hon istället faller för Abel.

I romanen drar Joaquin själv paralleller med Bibelns berättelse om Kain och Abel och det första bibliska brodermordet. Kain odlade och Abel skötte fåren. När båda offrade åt Gud tog Guden tacksamt emot Abels offer men såg inte åt Kains offer. Det är en metafor hur orättvist livet är. Det brottas Joaquin med hela sitt liv. Varför går det alltid bättre för Abel än för honom, varför älskar alla Abel medan ingen kan älska Joaquin? Romanen kan läsas på flera sätt. Kanske är det helt enkelt Joaquin som missförstår och dömer sig själv? Kanske lyckas inte Abel med allt och kanske finns det flera som älskar Joaquin? Kanske Joaquin fixerar sig vid fel saker. Tolkar han verkligen Abel rätt?

Romanen bjuder verkligen in till att läsas på flera sätt. Jag som vegetarian kan till exempel inte ha respekt för den Gud som hellre tar emot ett dödat lamm som offer än saker som odlats. Att den bibliska Guden vände sig mot Kain och tog emot Abels offer är väldigt orättvist.

När jag läser romanen är jag inte alls säker på att Joaquin ser helheten. Han missförstår och tror alltid dåligt om sig själv. Jag blir väldigt nyfiken på hur hans uppväxt var. Hur fick han den usla självkänslan. Hur blev han behandlad av sina föräldrar?

Det är en fascinerande bok av en av Spaniens skickliga författare, Miguel de Unamuno (1864-1936). Han räknas som en av den spanska modernismens mest inflytelserika författare och filosofer. På bokförlagets hemsida är hans författarskap väl beskrivet: Hans djupt originella och många gånger psykologiska romaner är väsentlig läsning för den som vill ta del av den spanska litteraturen.

Ur Aftonbladet:
Unamuno, en av den moderna spanska litteraturens viktigaste författare, är anmärkningsvärt förbisedd i Sverige. Sedan tidigare finns blott två översättningar – båda från 1920-talet – däribland den mästerliga Dimma, en föregångare till senare tiders postmoderna fiktionslekar. Att det nystartade förlaget Marisma nu ger ut Abel Sánchez är därför en välgärning. Visst går det att hitta tveksamheter i Ulla Ericsons och Henrik Baharis översättning, men överlag fungerar den bra.