• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Stardust – hur David Jones blev David Bowie

20 oktober, 2021 by Rosemari Södergren

Stardust
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 oktober 2021
Regi Gabriel Range

David Bowie var en stor stjärna, en fascinerande personlighet och en av världens största artister om du frågar mig. Varför har det inte gjorts en riktigt bra och påkostad film om honom? Kanske för att det är omöjligt att hitta någon som trovärdigt kan vara Bowie? Denna film utspelar sig 1971-1972 och handlar om Bowies turné i USA. Han hade släppt några album men var inget stort namn än. Som film om David Bowie tycker jag inte den håller måttet, Bowie framställs nästan som en parodi på sig själv – men som film om en ung man som vill skapa stor musik och som har en djup oro inom sig för en svårt psykiskt sjuk bror som står honom nära är den godkänd.

Johnny Flynn, som spelar David Bowie, har varit bra i flera roller jag sett honom i, bland i tv-serien Vanity Fair, men jag tycker inte han fungerar i rollen som David Bowie. Det känns för mycket att han spelar Bowie och inte är Bowie. Förmodligen är det väldigt svårt att efterlikna David Bowie som ju hade en högst unik karaktär.

Filmen utspelas framför allt 1971 då David Bowie inte släppt många album än och hans största merit var en hitsingel. För att få fart karriären skickas han på pr-turné till USA. När han landade i Washington DC visade det sig att han bara hade turistvisum och därför inte hade tillstånd att ge några konserter vilket mynnade ut i en slags roadtrip tillsammans med PR-mannen Ron Oberman (spelas av komikern Marc Maron). Bowie fick mest spela på privata tillställningar och gjorde ingen större succé. Han var retlig och sur. Men enligt filmkritikern Peter bradshaw på The Guardian gick det inte alls till så i verkligheten:
The movie shows this, but where in reality the tour saw Bowie fly to major cities, meeting with Oberman a few times and doing interviews.

I filmens berättelse får vi se hur David Bowie brottas med oro och tankar på sin halvbror Terry som har fått diagnosen svår schizofreni. David Bowie tyngs både av oro för brodern och rädsla för att han själv ska ha psykisk sjukdom. Genom att sakta öppna sig för Ron och så småningom våga berätta om sin oro tycks något släppa inom Bowie. Från att ha varit en av många singer songwriter tar han steget och blir den ikoniska rockmusiker som blev en världsartist på scen med fantastisk musik och färgstarka personas som Ziggy Stardust. Filmen vill visa hur David Jones blev David Bowie.

David Bowie är värd att gestaltas i en rejält påkostad produktion där också hans musik har en framträdande roll. Nu får vi nöja oss med att Johnny Flynn sjunger och även om han kan sjunga blir det aldrig som den äkta David Bowie.

Om filmen inte handlade om David Bowie utan om en ung man som brottas med oro för sin bror och sin själv, då skulle jag uppskatta filmen mer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: David Bowie, Filmkritik, Filmrecension, Recension

Bokrecension: Abel Sánchez av Miguel de Unamuno

6 augusti, 2021 by Rosemari Södergren

Abel Sánchez
Författare Miguel de Unamuno
Serie Marismas klassiker
Utgivningsdatum2021-05-25
Förlag Marisma Förlag AB
Översättare Ulla Ericson, Henrik Bahari
Originaltitel Abel Sánchez: Una historia de pasión
ISBN 9789198691511

En fascinerande roman som det inte går att slita sig från, trots att den är så tragisk. Den gavs ut 1917 men är i sitt skildrande av det mänskliga psyket evigt aktuell.

Romanen är skriven som om den också delvis är skriven av en dess huvudkaraktär, Joaquin. Joaquin och hans barndomsvän Abel växer upp i Spanien under 1900-talets början. De är barndomsvänner och på sätt och vis bästa vänner men ändå finns alltid en konkurrens dem emellan. Abel blir en framstående och hyllad konstnär medan Joaquin blir läkare. Joaquin är alltid avundsjuk på Abels framgångar. I skolan är Joaquin alltid duktig, intelligent och ambitiös men ändå lyckas Abel ändå alltid bli mest populär. Och ännu värre blir det när Joaquin förälskat sig i sin kusin Helena och vill gifta sig med henne, men hon istället faller för Abel.

I romanen drar Joaquin själv paralleller med Bibelns berättelse om Kain och Abel och det första bibliska brodermordet. Kain odlade och Abel skötte fåren. När båda offrade åt Gud tog Guden tacksamt emot Abels offer men såg inte åt Kains offer. Det är en metafor hur orättvist livet är. Det brottas Joaquin med hela sitt liv. Varför går det alltid bättre för Abel än för honom, varför älskar alla Abel medan ingen kan älska Joaquin? Romanen kan läsas på flera sätt. Kanske är det helt enkelt Joaquin som missförstår och dömer sig själv? Kanske lyckas inte Abel med allt och kanske finns det flera som älskar Joaquin? Kanske Joaquin fixerar sig vid fel saker. Tolkar han verkligen Abel rätt?

Romanen bjuder verkligen in till att läsas på flera sätt. Jag som vegetarian kan till exempel inte ha respekt för den Gud som hellre tar emot ett dödat lamm som offer än saker som odlats. Att den bibliska Guden vände sig mot Kain och tog emot Abels offer är väldigt orättvist.

När jag läser romanen är jag inte alls säker på att Joaquin ser helheten. Han missförstår och tror alltid dåligt om sig själv. Jag blir väldigt nyfiken på hur hans uppväxt var. Hur fick han den usla självkänslan. Hur blev han behandlad av sina föräldrar?

Det är en fascinerande bok av en av Spaniens skickliga författare, Miguel de Unamuno (1864-1936). Han räknas som en av den spanska modernismens mest inflytelserika författare och filosofer. På bokförlagets hemsida är hans författarskap väl beskrivet: Hans djupt originella och många gånger psykologiska romaner är väsentlig läsning för den som vill ta del av den spanska litteraturen.

Ur Aftonbladet:
Unamuno, en av den moderna spanska litteraturens viktigaste författare, är anmärkningsvärt förbisedd i Sverige. Sedan tidigare finns blott två översättningar – båda från 1920-talet – däribland den mästerliga Dimma, en föregångare till senare tiders postmoderna fiktionslekar. Att det nystartade förlaget Marisma nu ger ut Abel Sánchez är därför en välgärning. Visst går det att hitta tveksamheter i Ulla Ericsons och Henrik Baharis översättning, men överlag fungerar den bra.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Böcker, Bokrecension, Litteraturkritik, Recension, Romaner, Spanien

Recension: Julkalendern ”Mirakel” – magisk berättelse mellan julen 1920 och 2020

5 december, 2020 by Martin Moberg

Mirakel
Betyg: 4
Start 1 December 2020 i SVT

Manus: Peter Arrhenius, Sara Young och Fredrik Agetoft. 

Regi: Calle Åstrand. 

Medverkande skådespelare: Sarah Rhodin, Bibi Lenhoff, Johan Glans, Annika Andersson, Joel Adolphson, Babben Larsson, Maja Rung, Andreas Rothlin Svensson, Emanuel Kielin, Dragomir Mrsic, Emil Brulin, Ossian Nordh, Therése Lindgren m fl.

Berättarröst: Sten Ljunggren

(Skärmdump: SVT Play, 5 december 2020, Martin Moberg, Kulturbloggen)

Årets julkalender i SVT som är den sextionde i ordningen, har titeln ”Mirakel” en finurlig titel visar det sig. Då bl a de två huvudpersonerna heter Mira (Sarah Rhodin) och Rakel (Bibi Lenhoff), men också det faktum att julkalendern detta på många sätt mycket speciella år, kretsar kring framställa energi på ett icke tidigare skådat och helt klimatvänligt sätt det med hjälp av ett konstgjort litet svart hål (!).

Ja, det är sannerligen ett mirakel i sig att ens kunna skapa ett sådant kosmiskt ytterst kraftfullt fenomen i ett helt vanligt laboratorium och därefter kunna kontrollera utan att det spårar ur. Men det är just vad det gör, det händer ett tekniskt missöde för forskarna Vilgot (Johan Glans) och Anna-Carin (Annika Andersson). För det lilla maskhålet sliter sig för att sedan snabbt dra iväg och där tar årets julkalender sin spännande början.

Året allt detta speciella händer är det år som vi kallar nutid år 2020, det förlupna maskhålet försvinner snart till vindsvåningen på en gammal herrgård, som numera är ett HVB-hem, där flickan Mira bor sedan hennes föräldrar omkom i en bilolycka. Och så öppnas portalen genom maskhålet mellan år 1920 och år 2020.

Mira, som väntar på att bli adopterad, tar sig upp på vindsvåningen och då händer det hennes innersta personlighet faller genom maskhålet, och förflyttas till samma herrgård 100 år tidigare, år 1920. Samtidigt sker samma förflyttning exakt samma tidpunkt 100 år tidigare, när flickan Rakel, som bor i samma herrgård med sin familj, på andra sidan vidrör maskhålet och hennes personlighet förflyttas till Miras kropp i HVB-hemmet år 2020.

Ett klassiskt sätt att skifta själ eller personlighet, som har provats förut i filmhistorien framför allt i Hollywood-filmer att vips försättas i situationer i en helt annan kropp i interaktion med andra som är vana vid att man är och beter sig på ett specifikt sätt. Men så är man inte på det förväntade sättet, vilket leder till roliga förvecklingar och det sker i ”Mirakel” också.

Men det alldeles nya här är sättet detta oväntade skifte sker på genom ett litet konstgjort maskhål på en vindsvåning på en gammal svensk herrgård. Och att det sker i en brytningstid för både Mira och Rakel, båda vill att det ska hända något speciellt nu i juletid. Och det får de verkligen vara med om, sannerligen. Men kommer de att komma hem var och en till ”sin” tid?

Den lilla osäkerheten är bra att den finns där, en sorts cliffhanger som gör att man oberoende ålder faktiskt vill titta på vart avsnitt fram till julafton. Jag kan konstatera att den bärande berättelsen i årets julkalender den håller måttet. Detta då den bl a knyter an på ett bra sätt till en av vår tids största globala utmaningar – klimatförändringarna.

Det får manusförfattarna till genom att helt enkelt t ex att låta julmånaden december 1920 vara mycket kall och snöfylld, medan det år 2020 runt samma herrgård istället råder barmark och det är sydsvenskt vintergrått. Men också själva antitesen mellan 1920 och 2020 lyfts fram bra i årets julkalender, det har ändå gått 100 år, det utan att på något sätt skriva år 1920 på näsan.

Ta t ex synen på energi och hur man producerar den, och tillgängliggör densamma – nu 2020 är inte kol så klockrent att bygga samhällets samlade energibehov på även om en liten ”tur-kolbit” vackert lagd på en sammetskudde på den gamla herrgården år 1920 ger sken av det motsatta. Tycker att ”Mirakel” är en både bra och sevärd julkalender, som sänds på SVT 1 resp SVT Barn och på nätet (SVT Play) fram till den spännande upplösningen den 24 december.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Toppnytt, TV Taggad som: julkalender, Klimat, Kulturbloggen, Mirakel, Recension, SVT, tv

Den första kvinnan

8 juli, 2020 by Anastasia Bark

Den första kvinnan
Författare Lotta Lundberg
Utgivningsdatum 2019.03.18
Förlag Natur och Kultur
ISBN 9789127161542

Om Sara Lander skulle vara ett litterärt verk skulle hon vara en novellsamling, en helt annan kvinna i helt olika miljöer i varje novell i samlingen. I Den första kvinnan blir det också mer eller mindre just på det sättet – handlingen hoppar från försvarets tolkutbildning i Sverige till korrespondensjobb – först för en svensk tidning, sedan för en rysk nyhetstjänst – i Tyskland, från psykiatrisk avdelning i Sverige till bar i Sankt Petersburg, från den ena mannen till den andra mannen i Saras liv, och sedan får läsaren ta sig tillbaka till tolkutbildningen i Uppsala och de 350 glosorna i veckan igen. Sara må inte vara en helt annan kvinna i alla dessa noveller av sitt liv men läsaren får trots det se Sara i ett någorlunda nytt ljus varje gång ett nytt kapitel börjar. Sara är till en början en av de två – egentligen tre, men den tredje har körts ut – kvinnorna på försvarsmaktens tolkutbildning som blir utsatt för hårt press på utbildningen. Här är Sara fortfarande någon som är på väg att försvara sitt land, men ju mer man kommer in i boken, desto mer vacklar Sara mellan att bli sedd som landsförrädare och kritiker. Samtidigt bjuder Saras resa inom de olika tidpunkterna i hennes liv på en intresseväckande debatt om vad som ska kunna få sägas och vad som inte ska kunna få sägas, om vad som är censur och vad som inte är det. 

Den första kvinnan bjuder på många skarpa kommenterar – vissa av dem en smula minde skarpa och några av dem inte ett dugg skarpa – om den samtida politiken och samhället. Många kommenterar och skildringar om Tyskland, Ryssland och Sverige framstår som naturliga och realistiska. Romanen bjuder även på en ganska ovanlig bild av Ryssland och det ryska samhället.

I centrum av romanen står (som sagt) skarpa, djärva, sarkastiska och alltid distanserade Sara. Först verkar det nästan som att de andra karaktärerna är en aning platta men det är nog snarare så att Sara kommer karaktärerna så pass lite nära att de andra karaktärerna framstår mer som någon sorts fragment, som röster ur Saras förflutna, röster med olika politiska åsikter i ett politiskt spel om sanningen. Det i sig är rent litterärt skickligt gjort – Saras distansering (eller det kanske är de andras distansering mot Sara, Saras kritik och uttalanden hamnar nämligen flera gånger i ett negativt strålkastarljus) ger romanen en kylig ton. 

När par gör slut kan man ofta höra den ena partnern säga någonting i stil med ”det är inte du, det är jag”, någonting i den stilen känner jag för Den första kvinnan, trots att det i romanen finns många värdefulla tankar och ifrågasättningar som skulle kunna bjuda till en intressant debatt är det någonting med romanen som inte riktigt är min kopp med te. Kanske är det kommentarerna om anorektiker som ytliga tjejer som bantar för att bli omtyckta av killar (kanske var det en sorts sarkasm jag inte förstod) eller kanske var det den delen där Aleksej – en av Saras män – efter att ha kommit in i henne innan hon än vaknat viskar ett « I Sverige hade du kunnat anmäla mig för det här ». Kanske var det någonting jag missuppfattade men vissa delar av romanen var rentav obehagliga. Möjligtvis var det meningen att de delarna skulle vara det – vad vet jag. Trots det var inte Den första kvinnan min sorts kopp te. ”Det inte du, det är jag”. 

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Bokrecension, Den första kvinnan, Recension

Lycka av Johan Kling

10 juni, 2020 by Anastasia Bark

Lycka
Författare Johan Kling
Utgivningsdatum 2019.01.14
Förlag Natur och Kultur
ISBN 9789127161580 

Det är egentligen inte särskilt mycket som händer i Johan Klings nya roman ”Lycka”, men frågan är i ifall det behöver hända mycket för att en bok ska få rankas som läsvärd. När det gäller Johan Klings böcker tar snarare stämningen över – en egenartad sorts Johan Kling stämning, när det åtminstone gäller ”Människor utan betydelse” och ”Lycka”. Den stämning som skapas i ”Lycka” får en att vilja använda uttrycket ”sevärd” istället för läsvärd. Visserligen är ”Lycka” en bok med ord och meningar i, men genom Johan Klings skildringar skapas det en känsla av att man inte läser en bok utan snarare tittar på ett konstverk. Textens syfte blir att skapa en sorts bild. Kvar efter att boken har utlästs är varken ord eller meningar utan bilder av Stockholm innerstads gator och parker i olika årstider, barn som äter glass om heta sommardagar, bubblorna i ramlösaflaskorna Johan Klings karaktärer beställer i brist på pengar att köpa någonting annat. Tillsammans med bilderna av Stockholm medföljer känslan av otillgänglighet, melankoli, ensamhet och en sorts värme som finns där trots melankolin. Trots huvudkaraktärens otillgänglighet och ständiga grubblerier existerar värmen i hans varma känslor till sitt barn och den relation som skapas med barnet.

Om det ändå ska talas om en handling i ”Lycka” står huvudkaraktärens bräckliga relation till sin dotter i centrum till de grubblerier som skapas i huvudet på honom. Det är en påtaglig sorts bräcklig relation som skapats mellan den frånskilda huvudkaraktären och dottern som ständigt längtar till att umgås mer med sin mamma och sina jämnåriga istället för med pappan. Det finns berättelser där barn vill umgås med sina föräldrar trots inget visat intresse från föräldrarnas sida, ”Lycka” är raka motsatsen. Det är rätt så hjärtskärande att läsa om hur huvudkaraktärens ständiga helhjärtade försök att få dottern att ha åtminstone lite roligt i hans sällskap resulterar i ett flertal misslyckanden och ”jag vill inte” från dotterns sida. Värmen i boken ligger just i denna relation mellan en far och en dotter, i en försiktig men stark kärlek från en far som annars framstår som avstängd och oåtkomlig (särskilt när det gäller romantiska relationer).

I ”Lycka” möts många bilder, stämningar och känslor i en stadig balans mellan en varm och kall, hopplös och hoppfull, melankolisk och lycklig tillvaro i en Stockholmsmiljö. Å ena sidan kan nog många känna igen sig i de känslor och tankar huvudkaraktären behandlar i boken. Å andra sidan kan nog lika många inte känna igen sig i de val huvudkaraktären gör. ”Lycka” kan lätt ogillas av den som förväntar en händelselik handling och trots att det kanske inte går att kalla ”Lycka” för en bladvändare på det traditionella sättet (vilket boken inte heller försöker vara) finns det ett harmoniskt flyt i texten som får bladen att vändas fort ändå. 

Arkiverad under: Bokrecension, Recension Taggad som: Bokrecension, Johan Kling, lycka, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 240
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Djävulen bär Prada 2 Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Medelklassen betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

24/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Det finns kvällar som inte riktigt går … Läs mer om Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset … Läs mer om Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Av Monika Isakstuen Regi, … Läs mer om Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Örjan Hultén Peaceful … Läs mer om Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Avantgardet - United States of Sverige - … Läs mer om Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Left-handed girl Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Dead Man’s Wire Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in