SVT:s nya omgång av ”Stjärnorna på slottet” började sändas under julledigheten. Det är alldeles säkert medvetet planerat. Under jul- och nyårshelgerna är det tomt med andra nyheter och pseudohändelser som tv-program kan få mer uppmärksamhet i traditionella medier.
Den som slår mot andra måste väl ändå acceptera att andra slår tillbaka? Världen är full av människor som är prestigefyllda, egocentrerade och har svårt att ta kritik. Författaren Björn Ranelid gick till hårt angrepp mot bland annat Leif GW Persson och Linda Skugge när det var hans dag i ”Stjärnorna på slottet”. Men samtidigt talade han mycket om hur synd det är om honom, han gjorde sig själv till ett offer, trots att han samtidigt är stolt över hur duktig han är. Det är dubbla budskap han sänder.
Konceptet för programmet är lite vanskligt: fem kända artister, gärna något folkkära, träffas i fem dagar på ett slott: äter fint, dricker gott, samtalar eller åtminstone talar och de får ansvar för programmet för var sin dag. För att det ska bli bra tv krävs att artisterna är intressanta, att vi som tittar på det ska vilja veta mer om dem och att de bjuder på sig själva.
Vissa omgångar har fått vissa drag av traditionell dokusåpa genom att någon av deltagarna varit mer gnällig, mer aggressiv, mer konfliktsökande.
Som när Börje Ahlstedt var med.
Frågan är nu om det är för att uppnå något sådant som författaren Björn Ranelid är med? Han har en förmåga att samla på sig kritiker. Säga vad man vill: men han är inte rädd för att sticka ut. I lördagskvällens avsnitt av ”Stjärnorna på slottet” gick Ranelid till hårt angrepp mot bland andra Leif GW Persson, Linda Skugge och Per Svensson. Ranelid var inte särskilt snäll och sade bland annat att de inte kan skriva.
Det som fick mig att känna obehag inför Ranelids attacker var att han samtidigt lyfter fram hur synd det är om honom. Han opererades som liten pojke för en stor läpp och han råkade ut för en olycka som gör att han lever med tinnitus. Det är inte roligt att ständigt ha sus inne i huvudet. Det är detta som gör oss som tittare kluvna. Vi får komma honom närmare, får en inblick i hur han tänker. Men samtidigt är han stenhård mot andra och öser ur sig förakt mot andra som inte är som honom.
Det är inte bara Leif GW Persson, Linda Skugge och Per Svensson som råkar ut för hans föraktfulla attityd utan alla som inte är som honom, i stort sett. Förhållanden som inte har sex i samma höga grad som han har är bara förakt värda, till exempel, enligt Ranelid. Han var oerhört raljerande när han pratade om förhållanden utan sex.
Jag blir så trött på människor som tror att deras sätt att leva är det enda rätt. Det finns så många människor och så många sätt att leva.
Varför just dessa tre personer hamnade i skottlinjen för utbrottet beror på att Expressens före detta kulturchef Per Svensson 2003 gav LInda Skugge i uppdrag att recensera Ranelids bok ”Kvinnan är första könet” 2003. Recensionen utlöste en lång och bitter fejd mellan Ranelid och Skugge.
I lördagskvällens program kallade Ranelid henne för ”lögnhals” och en kvinna som ”inte klarar av sinnlighet och kärlek”.
Visst lärde vi känna Björn Ranelid lite mer i programmet, men det var inte till hans fördel. Jag blir ledsen över att se människor som är så begåvade samtidigt ha sådana behov att slå på andra människor. Observera: jag skriver om Ranelid, en oerhört begåvad person.
Det var intressant att höra när han berättade om sin uppväxt, fyra syskon i en lägenhet på 56 kvadratmeter, hans pappa tyckte om att måla och brukade cykla iväg med akvarell-lådan för att måla och satte lille Björn på pakethållaren. Mer sådant hade jag önskat få höra och mindre av hans hat mot sina kritiker.
Uppdaterat: Fler som bloggat om Ranelids utspel: Fredric Kjellberg och Alex Schulman.
Relaterat: Aftonbladet, Expressen och Expressen 2. och Dagens Nyheter.
Läs även andra bloggares åsikter om kändisar, författare, tv, Björn Ranelid, slott, svt, dokusåpa, Linda Skugge, Leif GW Persson
