Det är egentligen märkligt. Efter gårdagens bittra inlägg tänkte jag att nästa gång jag skriver här ska det vara någonting glatt och peppande. Men så kom den här nyheten som ett brev på posten:
Ett gäng poeter har blivit tillfrågade att skriva dikter för kungahuset men nobbat. Dikterna skulle läsas upp i högtalare av dramatenskådisar för att sedan överlämnas till Viktoria och Daniel som bröllopsgåva. De tillfrågade är alla från vad som kan betraktas som poesi-etablissemanget (Kristina Lugn, Bruna K Öjjer, Göran Sonnevi osv) och därför handlar detta självklart om mer än att göra uppror mot kungahuset. Det handlar om att veta om vad ens målgrupp skulle tycka om ett sådant deltagande och vad det skulle göra med medias bild av poeten själv.
Ändå känns den här nageln i ögan på den pågående kungavurmen som en frisk fläkt. Om jag skrev att grammisgalan är en rest av en annan tid som kommer att självdö så är den här tänkta gåvan till hovet paradoxalt nog väldigt tidsenlig (även om monarkin i sig naturligtvis är en odemokratisk koloss av ofantligt ofattbara mått). Att se kulturen som en bruksvara som ska anpassas till ett särskilt tillfälle, som ska specialdesignas efter kundens önskemål är ju vad som händer nu och hela tiden, i alla medier, inte minst i reklam och tvs användande av konst och musik.
Jag hyser inga naiva förhoppningar om att kungahuset liksom grammisgalan kommer att självdö men förhoppningsvis får båda händelserna en effekt: en signal på att det faktiskt får finnas värden som man inte kompromissar med, även om resten av samhället bara handlar om pengar. Konstnärlig integritet, till exempel.
Läs här vad några av poeterna själva sagt.
Och sen har vi vad, enligt dn, ”alla läsare” själva påstås tycka. Pompösa pajaspoeter är de som inte vill dikta, tydligen. Håller ni med?
Läs även andra bloggares åsikter om kungar, journalistik, poesi, författare, kungabröllop, medier, Victoria, kungabröllop, prinsessbröllop