Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

debatt

Oj, det var känsligt: DN:s ansvarige utgivare gick in och tog bort debattartikel

by

Där ser man. Det var jättekänsligt att skriva något negativt om aborter.

För några dagar sedan rapporterade medier om att foster som aborteras kan vara vid liv. Att de ligger och sprattlar och kämpar för sitt liv medan sjukvårdspersonalen då ska stå passivt bredvid och låta dem självdö.
En stor apparat av förnekelse av detta har satts igång. Läkare har sagt att det är reflexer bara, precis som en höna som någon huggit halsen av kan fortsätta att springa ett par steg. Vad som är sant och vad som är lögn är svårt att avgöra.

Men en sak är säker: det är oerhörd minerad mark som den går på som vill ens diskutera aborter.

Marcus Birro skrev en debattartikel om detta. Inte någon artikel där han angrep svensk abortlag, utan bara att han ville peka på vissa problem kring hur den fungerar. Enligt tidningen Dagen var den debattartikeln inlagd i DN, men så kom ansvarige utgivaren och lyfte bort den.

Birros debattartikel är däremot publicerad i Svenska Dagbladet, istället. Han skriver bland annat:

När det nu kommer fram att aborterade foster andas, lever och kämpar för sina liv när de blivit avlägsnade, så blir diskussionen direkt antingen skev eller infekterad. Istället för att på allvar fördöma och ifrågasätta det medicinskt riktiga, det värdiga och det nödvändiga i att fullt friska foster långsamt dör i ett blodigt handfat, så blundar den politiskt korrekta massan och talar istället om vilka effekter de levande fostren kan åsamka personalen. Väldigt få tar de små barnens (eller livens) parti. Inte heller Socialstyrelsen.

Där fokuserar man istället på att ge fostret en dödlig spruta så att ”personalen slipper uppleva obehag för att aborterade foster visar tecken på rörelse” som Anders Prinz, avdelningschef på Socialstyrelsen, konstaterar till Dagens medicin.

Det är skrämmande att DN på debattplats inte låter vissa åsikter komma till tals.
Bloggen Manifest för samvetsfrihet skriver:
Vi i Sverige kritiserar gärna andra länder för åsiktsförtryck och censur i deras lagstiftning. Att istället införa det bakvägen i praxis är knappast bättre.

Chang Weng skriver:
Det är modigt av Birro att ta upp detta. Det är nästan politiskt självmord att säga att abort kanske inte alltid är en bra lösning.

Varför är livet inte heligt? Livet är ju det enda vi vet att vi har. Vad är det som gör att det anses så självklart att ett foster lätt som en plätt ska kunna plockas bort?

Abortfrågan är känslig. Mycket känslig. Men det måste väl gå att diskutera öppen och ärligt och utan att använda lögner? Hur kan DN vara så feg att de inte låter diskussionen föras?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Om vådan att jämföra svartas förhållande till scenkonst med rullstolsburna till dans

by


Reflektera över:
Om du är rullstolsburen – vad har du då för förhållande till dans?
Om du är döv – vad har du för relation till musik?
Om du är svart – vad är ditt förhållande till scenkonst, där det mesta som du ser inte reflekterar ditt liv?

Så inledde Josette Bushell-Mingo ett anförande hon höll när Stadmissionen i Stockholm tillsammans med Kungliga Operan arrangerade en dag fylld med seminarier och diskussioner som enligt inbjudan skulle handla om hur viktig kulturen är för hälsan. Tyvärr var det inte så många seminarier som tog upp frågor kring kulturens värde för människors hälsa. Flera av föredragshållarna fokuserade mycket mer på att sommJosette Bushell- Mingo tala om sin egen syn på kultur.

Josette Bushell-Mingo är konstnärlig ledare för Tyst teater på Riksteatern. Jag skulle vilja höra om hur hon jobbar med teckenspråk på teatern: hur påverkar det hur de framställer dramat, exempelvis? Jag skulle vilja veta mer om hur människor med hörselproblem upplever teatern – och kanske få höra exempel på hur människor med hörselproblem fått inre styrka i och med kultur och teater. Tyvärr tog hon inte upp något kring detta. Hon är en fascinerande person med spännande utstrålning och en bra talare, men tyvärr ägnade hon sitt tal mest om att berätta om sig själv och sina tankar kring kultur.

Flera gånger sade Josette Bushell-Mingo: ”I put my life in the hands of theatre”.

Ja, jag vet, det klingar religiöst, som att ta bort sitt eget ansvar och lita på en högre makt, i det här fallet scenkonsten. Journalisten och författaren Ludvig Rasmusson deltog också i seminariedagen då han medverkade i den avslutande paneldiskussionen. Han reagerade på det Josette Bushell-Mingo sagt om att lägga sitt liv i händerna på teatern.
– Byt ut orden mot Jesus eller kommunismen, sade han. Då känner ni hur farligt det är att säga så.

Jo, kulturen ska väl hellre skapa fria människor som tänker själva och inte lägger sitt liv i någon ideologis händer.

Jag reagerade dock ännu mer på att likställa de svartas förhållande till scenkonst med rullstolsburna till dans. En rullstolsburen kan inte resa sig och dansa – utan dansen måste anpassas till att de sitter fast i stolen. Det är dock förstås möjligt att skapa dans utifrån dessa förutsättningar.
En svart människa är inte handikappad i jämförelse med vita. Inte fysiskt. Så liknelsen håller inte alls.

Det finns en stor fara med att ta upp problematiken på det sättet. Det blir så individfokuserat.
Ofta blir det ju så att när kulturinstitutioner då vill ta itu med att få in fler svarta i sin personal då rekryterar det bland välutbildade svarta män och kvinnor från överklassen eller övre medelklassen.
Och snedrekryteringen av människor från andra samhällsklasser förstärks.

Snedrekryteringen till scenkonsten har mycket mer med klassfrågor att göra. Det är de välutbildade med goda kontakter som får jobben inom kulturen.

Ludvig Rasmusson tog upp den enorma åldersdiskriminering som pågår i Sverige. I tv, på teatrar, i filmer är det en dominerande majoritet unga människor som kommer fram och syns.

Tänk dig: en man eller kvinna som jobbat inom medier eller kultur i trettio år, sedan han/hon började jobba som 25-åring och nu skickar in ansökningar till sommarvikariat på landets stora redaktioner. Han/hon har jobbat på dessa platser för tjugo år sedan, sedan dess har han/hon jobbat inom olika medier, utbildat sig, fördjupat sina kunskaper inom medier.
Han/hon kan kallt räkna med att inte ens kallas till intervju. Om han/hon däremot är 35 år ökar chanserna tusen gånger om. Med andra ord har hans/hennes ytterligare tjugo års erfarenhet inget värde.Men om den 50+:aren jag tog upp kommer från en välbärgad övre medelklass då är det inga problem. Då får han/hon ett chefsjobb snabbt och lätt på någon kulturinstitution.

De svarta som kommer från övre medelklassen har på samma sätt fler öppna dörrar in i yrkeslivet än svarta från arbetarklass. Snedrekryteringen till jobben inom kultur och medier har med mycket annat än hudfärg att göra.

Relaterat: Teatermagasinet om ett seminarium om svart teater.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kulturbloggens operabloggare medverkar i diskussion om operakritikens framtid

by

Vad händer med operakritiken i framtiden? Det ska diskuteras på en diskussionskväll arrangerad av Kungliga Operan i Stockholm. Mogens H Andersson, som bloggar om opera för Kulturbloggen kommer att delta i panelen tillsammans med Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter, Johanna Garpe, regissör och Kristina Widestedt, medieforskare.

Moderator är Torbjörn Eriksson, press- och informationschef och Katarina Aronsson, dramaturg.

Diskussionen kommer att utgå från frågeställningar som:
Med mindre utrymme på kultursidorna, och ett medielandskap i förändring, hur kommer operakritiken att se ut?
Diskussionen om kritiken och dess roll förs ständigt i operahusen.

Kungliga Operan bjuder in till ett samtal där forskare, kritiker, publik, kulturjournalister och representanter från de konstnärliga grupperna belyser frågan ur olika perspektiv och blickar framåt. Vad ska vi ha kritiken till? Vilken kritik vill vi läsa? Är den viktig? För vem?

Samtalet äger rum tisdagen den 29 mars kl 18.00-19.30 i Operakaféet.

Här bjuder Kungliga Operan in till diskussionen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kampen för yttrandefrihet kanske den viktigaste för vår framtid

by


Vi ser hur människor i arabvärlden nu gör uppror, säger att det räcker med diktatur. De vill ha demokrati, de vill ha yttrandefrihet. Det är fantastiskt att få leva nu, få uppleva denna resning.
Kanske är det bara början? Kanske kommer människor att resa sig ur religionens förtryck också, i länder som i Iran och Saudiarabien?

I västvärlden har vi också en kamp att föra för att inte demokratin ska rustas ned. Den moderate riksdagsledamoten Karl Sigfrid skriver i en debattartikel i Svenska Dagbladet:
Europa tar steg för steg mot ett censursamhälle. Samtidigt överväger en parlamentarisk kommitté i Sverige på att byta ut den svenska yttrandefriheten mot ett svagare EU-anpassat skydd.

Den här kampen för yttrandefrihet går över de gamla partilinjerna. Karl Sigfrids partikamrater i högerregeringen har på flera sätt ökat övervakningen över medborgarna och på flera sätt tagit kliv mot Storebrorssamhället och övervakarstaten. Tyvärr är inte partierna i oppositionen helt fria från övervakarböjelser. Kampen för demokrati, kampen mot övervakning, kampen för yttrandefrihet och kampen mot censur, måste föras om och om igen. Kanske mer än någonsin nu. Demokratin står under starkt angrepp från krafter som vill minska medborgarnas frihet på olika sätt.

Kampen för yttrandefrihet kanske den viktigaste för vår framtid. När yttrandefriheten skärs ned blir det svårare att protestera mot övergrepp från makthavare. Den enskilde människan blir alltmer rättslös och får mindre möjligheter att göra sig hörd. När yttrandefriheten skärs ned, så över de mäktigas makt över alla med mindre makt.

Därför är kampen för yttrandefrihet troligen den allra viktigaste kampen för vår framtid.

Steve Lando har skrivit en liten kort dikt, inspirerad av debattartikeln.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Varför måste ett nytt operahus utesluta satsning på förortsteatern?

by

Folkpartiet har tagit ju tillsammans med Dagens Nyheter tagit initiativet till att driva kravet på att bygga ett nytt operahus i Stockholm. Den som vill vara lite cynisk kan ju tänka att det är lite lustigt hur politiker historien igenom vill bygga stora, gigantiska monement över sin samhällsgärning genom att genomföra stora byggnadsprojekt.

För att bygga ett nytt, stort, fräscht operahus kommer att kosta pengar. Mycket.
Tyvärr har inte nuvarande styrande politiker till fullo förstått och insett vidden av hur oerhört viktig kulturen är för människans välfärd, utveckling, välbefinnande, fantasi, medkänsla och mycket, mycket, mycket annat.
För dessa politiker som nu vill genomföra detta stora bygge drar ju samtidigt ner resurserna för förortens teater, som den Fria Teatern.

Torsdagen 17 februari var jag på ett seminarium på förmiddagen i riksdagen där Folkpartiet hade bjudit in en hel del kulturintresserade och framför allt scenkonstintresserade till en slags diskussion kring frågan vad ett framtida nytt hus för operakonsten ska innehålla.

Det var en jätteintressant diskussion som fördes. Panelen bestod av Birgitta Svendén, vd Kungliga operan, Mats Ek, koreograf, Danjel Andersson, chef för Moderna dansteatern och Martin Nyström, kulturjournalist på Dagens Nyheter. Deras uppdrag var att prata om visioner och verklighet för scenkonsten i Sverige 2020.

Birgitta Svendén har en vision om att ett nytt operahus ska kunna vara ett levande torg, en plats både med massor intressant opera och dans men samtidigt öppet för annan kultur, även om operan och dansen ska vara basen.

Hon sade något intressant också om att barn borde tidigare få möta opera, att barn mycket väl kan ta till sig annan musik än enkla barnvisor.

Då tänkte jag lite att om vi vill ha ett riktigt levande kultursamhälle borde inte barn stängas ute från musiken. Idag är det ju bara de barn som redan tidigt är tonsäkra som kan få gå i musikklasser, som i Adolf Fredriks skola. Redan tidigt gallras barnen bort från musiken och får en stämpel på sig att de inte passar för musik. Redan i denna elitistiska inställning sorterar samhället och skolan bort musik och kultur, tror jag.
Alla barn kan så klart inte bli operasångare, det är väl knappast något mål. Men om skolan inte så tidigt sorterar bort barnen från musiken kanske många, många fler skulle uppskatta också operamusik och klassisk musik. De barn som inte redan från början sorteras bort utan får möta musik och kultur i sin utbildning skulle även om de exempelvis blev redovisningsekonomer ha en känsla för och uppskattning av vad operakonsten kan ge dem och andra människor.
Mats Ek var väl den i panelen som var närmast detta då han påpekade att bildning är själva syret i vår civilisation.

Jag saknade lite sådana diskussioner under seminariet.
Jag saknade också att ingen nämnde det Folkets hus och parker gör för att sprida intresset för opera genom livesändningarna runt om i landet av stora berömda operaföreställningar i New York.

Mats Ek sade:
– är ängsligt av regeringen att inte ta bladet ut munnen och säga vad de vill med de statliga scenerna.
Jag skulle vilja komplettera detta med att konstatera att det är sorgligt att statens kaka till kulturen måste vara så begränsad att olika kulturarter och deras behov måste ställas mot varandra.

Det skulle vara bra för samhället, välfärden och medborgarna om både förortsteatrarna kan överleva och engagera människorna liksom att vi får ett levande scenkonsthus i Stockholm som är ett levande torg, där det pågår aktiviteter nästan dygnet runt.

Folkpartiets Madeleine Sjöstedt var också där och hon har bloggat om det.

På Teatermagasinet har Kulturbloggens operaskribent Mogens H Andersson skrivit flera debattartiklar om kampanjen för ett nytt operahus, här är några av dem:
Det som behövs nu är i första hand ett inriktningsbeslut på att det byggs ett nytt operahus nu
Vem skall betala för verksamheten i landets operahus och byggande av ett nytt operahus i Stockholm?
Folkpartiet och husorganet DN driver kampanjen för nytt operahus
Använd gamla operahuset till rockkonserter

Uppdatering: Mogens har skrivit ett svar på det här inlägget i Teaermagasinet.
Debatten om ett nytt operahus eller scenkonsthus förs utifrån en felaktig vinkel

Mer relaterat:
Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter 1, Dagens Nyheter 2, Kaffekopp och cigarettrök och Anders Löwdin som skrivit under rubriken Operahus istället för teater i förorten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,