Teaterkritik

American Hotel – scenografin skriker ut den övergivna stadens ångest och bitterhet

5 mars, 2016 by Rosemari Södergren

American Hotel
Av Sara Stridsberg
Regi Ingela Olsson
Scenografi och ljus Jens Sethzman
Kostym Nina Sandström
Mask Anna Jensen Arktoft

Detroit är en ödelagd stad, en stad som är förråd och övergiven av kapitalismen, försatt i konkurs – hela scenografin går i mörkt gråa färger. Handlingen kretsar kring fem övergivna människor och framför allt handlar det om den unga kvinnan Carter och hennes två män, tvillingarna Vladimir och Jack.

Sara Stridsberg som skrivit dramat berättar i föreställningens program hur hon inspirerades att skriva dramat:
Jag såg några bilder av konstnären Annika von Hausswolff som hon hade tagit i Detroit, och i de bilderna dök en kärlekshistoria upp, som en blixt i mig. En kvinna sitter i vita jeans och Daimler Chrystler-tröja, högt uppe i en övergiven och skyskrapa och väntar på att hon ska få mod att döda sin älskade. Året är 2013. Staden Detroit har just gått i konkurs och stora delar av den gamla staden ligger öde.

Scenografin skriker ut betonggrå ångest och tomhet. I programmet skriver journalisten och författaren Katrine Marçal hur den amerikanska staden Detroit drabbades av finanskrisen. Den 18 juli 2013 ansökte staden Detroit om konkurs och i denna halvt övergivna stad som i mångt och mycket liknar en krigsskådeplats med övergivna hus, sönderfallande fabriker, plundrare och krossade fönsterrutor utspelar sig dramats handling.
Mellan år 2000 och 2012 lämnade 53 procent av invånarna Detroit.

Scenografin fångar den känsla jag tror dramatikern och regissören vill fånga med dramat. Skådespelarna är suveränt duktiga, Shanti Roneys ångestladdade Vladimir känns långt efter att salongen tömts.

Handlingen kretsar framför allt kring Carter. Som ung vuxen förlorar hon sin mor och hennes pappa övergav henne och hennes mamma redan när hon var liten. Carters mamma var hotellstäderska och egentligen den enda människan av de fem karaktärerna som var förmögen att älska någon. Som hon ställde upp på sin dotter och hur hon arbetade och slet och vände på varje mynt för att ge sin dotter en universitetsutbildning är starkt skildrat.

Sara Stridsberg skriver att det är en kärlekshistoria. Jag tycker att den enda kärlekshistoria som finns där är mammans kärlek till sin dotter Carter, de övriga karaktärerna är alla för uppfyllda av sig själva, sin sorg, sina misslyckanden och sin bitterhet för att kunna ge någon kärlek till någon. Jag har svårt att se att berättelsen har med Detroit att göra. Det är en berättelse som kan utspela sig var som helst i världen. Som sådan är den ett skri av sorg, ångest, vemod, uppgivenhet, melankoli och bitterhet som framför allt hålls uppe av det starka spelet av Shanti Roney och Peter Gardiner som Vladimirs tvillingbror Jack. Jag har för övrigt svårt att tro på slutet. Men för att inte ge någon spoiler om handlingen kan jag inte utveckla detta.

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Carter Liv Mjönes
Vladimir Shanti Roney
Jack Peter Gardiner
Sylvia Ann-Sofie Rase
Silver Anders Johannisson

Hisnande relationsteorier magnifikt skildrade – Utan personligt ansvar av Teater Tamauer på Hagateatern i Göteborg

28 februari, 2016 by Mats Hallberg

Utan personligt ansvar
Manus: Anders Friberg & Sara Klingvall efter Lena Anderssons Utan personligt ansvar
Regi: Anders Friberg
Scenografi & kostym: Heidi Saikkonen
Ljusdesign: Åsa Holtz
Musik: Anna Gustavsson
Teater Tamauer på Hagateatern i Göteborg
Urpremiär 27 februari 2016

För några år sedan avslöjade filmregissören Roy Andersson att han var förlaga till manliga huvupersonen i Lena Anderssons romanbygge Egenmäktigt förfarande., vilket bidrog till att göra innehållet mer pikant. Jag har förresten en gång träffat Andersson och läst nämnda Augustbelönade bok, fast den egentligen var alltför kyligt resonerande för mig. Uppföljaren verkar av manus att döma, vara mer uppskruvad, mer indränkt i svart humor. Under två timmar inklusive paus forsar repliker ur munnarna på tre ytterst drivna skådespelare, formade i Tamauers särpräglade estetik. Replikerna ledsagas av ett hetsigt kroppsspråk, nödvändiga pauser och uttrycksfulla miner. I frigruppens produktioner kretsar mycket kring begrepp som välvilja, tillstånd som förundran och löjeväckande beteenden. Ganska tillspetsat kan påstås, att de tar med sig delar av den spelstil man använder på barn, kryddat med vuxenvärldens ironi.

Salongen badar i rött, samma färg som skådespelarnas kläder, liksom enda rekvisitan hjulförsedda pallar med avsats. Electronica av Anna Gustavsson & Gunnel Samuelsson inramar uppsättningen, vilket ger ett både lustfyllt och ödesmättat intryck. Inspelade röster markerar flitiga bruket av mobiltelefoner. Historien är som bekant ett triangeldrama, men makan Ebba förkroppsligas inte. Inledningsvis blir publiken förvirrad av att aktörerna saknar bestämda positioner. Vi vänjer oss gradvis, blir varse framvällande halsbrytande interaktion, det mest märkvärdiga jag någonsin sett i den vägen. Ideliga perspektivbyten gör att du registrerar skeendet i enlighet med det avstånd Brecht ville skapa.

Trion kliver in och ur rollerna, eller snarare företräder dem oavsett kön. Dessutom tjänstgör de som en kör av röster, röster som är bollplank, förmedlare av tankar, samtalspartners, förnumstiga vänner, rådgivare, supportrar. Därmed blir du inte delaktig eller särskilt berörd, vilket så klart kan ses som en brist. Det är modigt gjort av regissör Anders Friberg. Och det fungerar mestadels utmärkt, därför att överdosen filosofiska krumbukter späds ut av ett antal välbehövliga skratt. Emellanåt är det hiskeligt roligt! Jan Ericsson och Sara Klingvall har vanan inne sedan många år att agera med lekfullt allvar. Deras karaktärer bruka beter sig mänskligt fånigt. Nykomlingen Amelie Thorén har jag sett på Göteborgs Stadsteater och till och med som avgångselev. Hon flyter fullkomligt obehindrad in i de andras sceniska stil, vilket måste betecknas som sensationellt. Ensemblen är helt enkelt häpnadsväckande bra, går skickligt loss på att gestalta destruktiva beroenden.

Några gånger mellan varven går det på tomgång, blir för abstrakt, pratigt och torrt. Genom utflippade fysiska gester eller hejdlösa tankesprång, fångas vi återigen av ett plågat par, som uppvisar allehanda tecken på att aldrig nå någon jämställd förening. Tamauer gör Lena Andersson en gentjänst! Hennes bitvis trögflytande vildvuxna haranger ansas i deras bearbetning, ges en vital struktur. Sedan infinner sig frågan om varför Ester blir besatt. Inte blir en klok på vad hon ser i den velige hale Olof som ständigt förringar deras känslor. Båda verkar vilja umgås på sina egna villkor, trivs med att kommunicera, fast grundproblemet är ju att den yngre kvinnan vill bli bekräftad också fysiskt. Men som pjäsen slår fast: Kärlek är primitivt, inte sofistikerat. Uppskattade uppsättningen och dess anslag. Min lite skeptiska inställning förbyttes i förnöjsamhet.

Skådespelare: Amelie Thorén, Jan Ericson och Sara Klingvall

Foto: Lina Ikse

De stora vidderna – en föreställning som gav mig mardrömmar

14 februari, 2016 by Rosemari Södergren

De stora vidderna
Av Arthur Schnitzler
Översättning Horace Engdahl
Regi Tobias Theorell
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Torkel Blomkvist
Peruk och mask Peter Westerberg, EvaMaria Holm
Premiär 13 februari, Lilla scenen på Dramaten

Det händer inte ofta, men natten efter att jag sett premiären på denna föreställning, vaknade jag av mardrömmar, orsakade av föreställningen. Den vän jag hade med mig på föreställningen berättade för mig att hen också fått mardrömmar. Arthur Schnitzlers ”De stora vidderna” är ett mörkt drama som gör vår svenske dramatiker Lars Noréns verk till varma föreställningar med hopp om mänskligheten i jämförelse. Att vi båda fick mardrömmar säger nog något om hur stark föreställningen är, hur omöjligt det är att lämna salongen opåverkad.

… själen … har stora vidder, som en diktare en gång uttryckte det … eller vad det kanske en hotelldirektör.
Ett centralt citat ur dramat De stora vidderna av Arthur Schnitzler.

Själens förmåga till både trohet och trolöshet, till både kärlek och hat, till svek och bedrägeri, ja föreställningen rymmer mycket men den dominerande känslan efteråt var ångest och skräck. Den österrikiske författaren Arthur Schnitzler (1862-1931) var på sin tid högst kontroversiell. Han såg på kärlek och sexualitet med läkarens klara och svala blick, så skarpt att en pjäs som Ringlek fick spelförbud. Idag har hans pjäser fått en renässans i Europa.

Dramat ”De stora vidderna” är mer än hundra år gammalt, det hade premiär 1911. Det är oerhört fascinerande hur de människor som gestaltas i dramat skulle kunna vara från idag, så uppfyllda av yta och så fixerade vid ungdom. Hundra år sedan det skrevs och det är en träffsäker beskrivning av nutidens ytlighet och den passar oerhört bra i Sverige, som ju är världens mest åldersdiskriminerande land. I vilket annat land ses erfarenhet och ålders visdom så negativt som i Sverige?

De två huvudkaraktärerna makarna Friedrich och Genia är i fyrtioårs-åldern och vill vara ungdomar. För att slippa möta verkligheten flyr de sin inre ångest och försöker att blunda för tidens gång genom att ha kärleksaffären med unga människor. De är totalt självfixerade och spelar skoningslöst ut varandras känslor och sina vänner och bekantas känslor.

Regissören Tobias Theorell säger om dramat i ett pressmeddelande:
– De stora vidderna skrevs 1911 men går rakt in i vår tid. Schnitzler skildrar människor som lever en till synes bekymmerslös tillvaro. De har massor av fritid och pengar, fina sommarhus och stimulerande umgänge. Sköna sommarhäng med tennismatcher, extremsporter och otrohetsaffärer. Men innerst inne mal den molande känslan av ensamhet och tomhet. De lever sina liv på lek och som om deras handlingar inte kunde få några konsekvenser. Men det får de. Dödliga konsekvenser.

Föreställningen spretar dock aningen för mycket som den paketerats nu. Första halvan, före paus, går i ironins och komedins tecken. Efter paus hårdnar det till, det blir mörkare och tragiskt.

Föreställningen står och faller med att Thomas Hanzon är så bra, så hundra procent rätt i sin roll. Denna vidrige Friedrich, så egofixerad tar hela tiden över alla sammanhang, ljuger för allt och alla och sig själv, charmerar allt och alla och är samtidigt medveten om sin ambivalens – denna karaktär skulle inte vara trovärdig om inte Thomas Hanzon gör honom hundra procent. Friedrich själv tycker att allt han gör är rätt. Om han inte trodde det skulle dramat inte hålla.

Däremot är föreställningen för lång. Den var utannonserad som tre timmar med var tre timmar och tjugo minuter. Redan tre timmar är för långt, en hel del scener var för långdragna, för utdragna, för mycket omtugg. I sin helhet tror jag den skulle vinna mycket på att korta ned den en halvtimme.

Ett pressmeddelande berättar om Arthur Schnitzler:
Schnitzler är en av de mest spelade dramatikerna på Dramaten. Mellan 1910 och 1922 satte teatern upp hela 16 pjäser av honom. De stora vidderna har spelats en gång tidigare på teatern, 1915, och då under namnet Det vida landet.

Sigmund Freud, samtida med Schnitzler, såg i honom en ”psykologisk djupforskare, så ärlig och orädd som ingen förr”. Stanley Kubricks omtalade film Eyes Wide Shut (1999) baserades på Schnitzlers roman Drömberättelse.

Medverkande
Friedrich Hofreiter Thomas Hanzon
Genia Hofreiter Petronella Barker
Dr Mauer Erik Ehn
OttoMeinhold-Aigner Otto Hargne Kin
Herr von Aigner Staffan Göthe
Anna Meinhold-Aigner Chatarina Larsson
Fru von Wahl Irene Lindh
Erna Rakel Benér Gajdusek,
Julius Natter Reuben Sallmander
Adele Natter Julia Dufvenius

Foto: Roger Stenberg

Varmt och vemodigt när hjälte hedras i Wollters sista roll – Driving Miles på Göteborgs Stadsteater

13 februari, 2016 by Mats Hallberg

Driving Miles
Av Henning Mankell
Regi Eva Bergman
Scenografi och kostym Tofte Lamberg
Premiär 12 februari 2016, Goteborgs stadsteaters stora Scen

Jag har upplevt denna monolog – impregnerad med avskalad jazz – en gång tidigare. 2012 under påskhelgen gästades lunchteatern i Göteborgs största teaterhus av Magnus Nilsson, Olle Steinholtz och Johan Setterlind. Magi uppstod i detta intima format! Då råkade jag efteråt byta några ord med min vän Bernt Andersson, som befann sig i publiken. I somras började förberedelserna för en utvidgad uppsättning på stora scen, nu med fler musiker och Sven Wollter som berättare. I oktober dog upphovsmannen Henning Mankell, vars uppdragsgivare ursprungligen var jubilerande Molde jazzfestival. Således skedde urpremiären I Norge medan Södertälje var först ut i Sverige.

Regisserar nya uppsättningen gör Eva Bergman, Mankells änka. Vidare finns gemensam koppling mellan honom och kapellmästare Bo Stenholm, eftersom den senare jobbat på Teatro Avenida i Maputo. Och den andre kapellmästaren Bernt Andersson sammanstrålade med trumslagare Per Melin och Wollter i mytomspunna Tältprojektet. Många pusselbitar och sammanträffanden! Innan ni får läsa om Driving Miles, vill jag lämna ytterligare information som inte alls är ovidkommande. Hösten 2012 intervjuade jag Wollter under hundra minuter. Bernt Andersson har intervjuats på restaurang. Miles Davis – mannen som förändrade musikhistorien flera gånger – har jag sett spela vid fyra tillfällen.

Vad som förtäljs i Mankells text är hur sällsam vänskap utvecklas mellan en norsk chaufför och världsstjärnan Miles. Den redovisas anekdotiskt av skrothandlaren Steinar, vars handfasta attityd expanderar genom den mestadels indirekta kontakten med en svart trumpetare och hans vredgade toner. Beskedet om denne lysande konstnärs definitiva slocknande, renderar i djupsinniga reflektioner och flagga på halv stång.

Livet blir också mer än det synes vara, närmast överjordiskt. Berättaren besatt av bilar filosoferar om big bang, tidens gång och fåglars sång. Han ”avbryts” av stolt musik fylld av smarta rytmer och lyriska passager. Ska noteras att chauffören är en verklig gestalt medan Wollters karaktär är påhittad. I vad som sagts vara göteborgarens grand finale märks oerhört väl, hur en skådespelare med oceaner av kunskap effektivt använder stilistiska grepp. Tänker på hur mannen försedd med röd slips varierar volym och intensitet, imiterar och tittar på musikerna, gör pauser och omtagningar, rör sig sävligt och intar sittande position. Han litar fullständigt på att publiken finns med, även i sekvenser som är på vippen att laddas ur. Känns som ett värdigt avslut, fast just laddningen hade varit lättare att upprätthålla rakt igenom ifall motspelare funnits. Tillräckligt ofta infinner sig åtråvärda rysningar, för att jag helhjärtat ska rekommendera Driving Miles.

En lustig detalj är att backspeglar framhävs som viktiga, av den chaufför vars storslagna öde blev att köra omkring Miles i Europa. Lustigt för att trumpetaren, känd för sin genomträngande ton, i princip aldrig såg tillbaka. Han var istället upptagen med att utforska ny terräng. Musikerna på scen har främst gett sig i kast med hans snillrika 50-tal. Och de vågar sig på några rejäla utmaningar såsom de spanska influenserna och andra Gil Evans-samarbeten. Tror inte att låtlistan i programmet är komplett. Tyckte bestämt att jag hörde ett elektrifierat medley, snuttar från det fusionbaserade 80-talet .Flera av musikerna är hemmahörande på Backa Teater. De når ut tack vare att de behärskar sina instrument och ensemblespelet. Men de når inte alltid hela vägen in i mitt hjärta, ity att de är teatermusiker, inte några vars naturliga bag är bebop. Bernt Andersson – Göteborgs musiknav – som alltid elegant avslappnad musikant, näranog en virtuos. Kompet angenämnt och Daniel Ekborg i egenskap av uttrycksfull trumpetare modig; både nyanserad och relativt distinkt. Men uppsättningen hade tillförts välbehövlig injektion om man istället rekryterat en Karl Oleandersson eller Samuel Olsson. Då hade publiken blivit varse vilken glöd som fanns i legendarens instrument. Kanske saknades rättigheter, annars hade det varit stort att som intro bjuda på några trumpetstötar från Miles Davis själv i högtalarna.

Då jag som framgått är ett hardcorefan av Miles hade jag möjligen orimligt högt ställda förväntningar. Men jag är totalt sett nöjd, hoppas att uppsättningens biljetter får strykande åtgång. Flera gånger var det inte bara allmänt bra, utan de medverkande och regissören med efternamn som förplikigar, levererar scenkonst på hög nivå. Det är vackert så när vi av media omges av så mycket trams och ofattbar ondska.

Skådespelare: Sven Wollter
Musiker: Bernt Andersson, Anders Blad, Daniel Ekborg, Per Melin, Stefan Sandberg och Bo Stenholm

Tankar om föreställningen Taktiska meditationer

12 februari, 2016 by Lotta Altner

Taktiska meditationer
– ett gästspel av Nyxxx på Turteatern, premiär den 11 februari 2016

Meditationens huvudsakliga syfte i de flesta fall är att befria hjärnan och känslan från intryck för att ge någon form av vila och harmoni. I kvällens s.k. föreställning skapades lite mer förvirring för en vad de flesta skådespel brukar ge. Vi är vana vid tydligare ramar för en upplevelse. Men det var nog ett av syftena att bryta mot alla konventioner och genom någon form av nytänkande, ge en annan form av befrielse. En befrielse som behöver en viss typ av motstånd först.

Så vad var det då vi fick uppleva!? Jag skulle beskriva det som någon form av seans-collage-happeningen i stationsformat. Inledningsvis fick vi besökare läsa en kort introduktion om hur vi kunde påbörja vår meditation, stationsvis. Jag invaggades i tanken att jag inbjöds till eftertanke inne salen. Meditationsledarna bar mobilarmbindlar och skulle genom sin närvaro på något vis leda handlingen i rummet. Verket påbörjades när som mellan 18.00–21.00. Du var välkommen när du ville. Man kunde också stanna hur länge man ville på de skilda stationerna, hoppa över och göra om. Man var också välkommen att ta en paus och därefter återkomma. Mest hjärtvärmande var inledningen som erbjöd mig den lilla mint tabletten och våtservetten med lukt av melon. Den gav en känsla av SPA och att man menade väl till både kropp och själ. Vällust fyllde min genomfrysta kropp.

Frihet i din upplevelse av en meditation är självfallet A och O. Det är ju din kropp som ska kunna göra det möjligt för dina sinnen att få flöda fritt och vila ifrån styrning. Dock är det så att inte alla människor, åtminstone inte inledningsvis, bara kan ges den friheten. Det är som med hundvalpar, de behöver få veta var de kan sova, äta och kissa innan de får lugn och ro. Ofta behöver de en stark ledare som visar dem tillrätta. Att bara slänga in ett köttigt ben till höger och vänster, underlättar inte sinnenas avslappning. Det hjälper inte att man säger ”du väljer fritt”. Man är inte så fri som man tror.

På kvällens stationer blev man både inbjuden och lämnades ensam. Jag försökte själv vid något tillfälle uppsöka två stationer utan att aktörer närmade sig för att tilldela mig upplevelse. Antagligen följde de ett mönster av rörelser och jag var inte i takt med dessa. Det gjorde mig något frustrerad och antagligen följde jag min 5ans växellåda och hade inte lugnet att vänta ut dem.

Mest intressant var det att jag upplevde ett försök till provokation gentemot IT-samhället. Att vårt liv enbart har den stress vi eventuellt har p.g.a den lilla mobilen som vi måste sova bredvid varje kväll, ”för vad händer om vi inte hör att det kommer in ett sms!?”. Vi fick också smeka våra mobiler, skicka dem i en cirkel och jag kunde glatt konstatera att min mobil var mycket större än alla andras. Min inre röst skrek åt mig att jag var tramsig, men det kunde inte hjälpas, min mobil var annorlunda och inte en i mängden. Avslappningen fungerade därmed inte helt i mig denna stund, för det var ju inte meningen att jag skulle uppleva att se mobilen, utan jag skulle ju känna dess betydelse.

Mest stimmulerande för känslan var att få spela ett rollspel där reglerna inte alls handlade om att gå framåt eller i slutet vinna. Där handlade det om att ha en rollfigur vars namn skulle syfta till dess utseende. Därefter fick vi veta platser vi var på, men också vilka frågor vi kunde ställa, utan att få svar. Det man inte tänker på först, är att det är processen som är det viktiga. Dessutom bär man med sig sina egna svar på andras frågor. Jag tror att det bästa är att inte spela med någon man känner för du kan naturliga frågor uppstå och ingen prestation behöver smyga på en.

Fast jag hade ändå den tyngsta och största mobilen i det rummet i kväll, så det så.

Teaterkritik

Footer

Om oss