Det måste medges att arrangören Malmö Live funnit ett vinnande koncept. Med tillgång till den nya konsertlokalen, färdig år 2015, inhyst i den med framtidstro, ombonade nya hotellskrapan, uppstår gemyt från start. Den vita organiskt slingrande skulpturen av Eva Hild, som välkomnar gästerna vid kanalen, tar fram de distinkta linjerna i de moderna kvarteren. Som en symbol, som tycks säga att konstnärer ännu hålls vid liv i vårt land, lyser den mot mörkt vatten. Och när taiwanesisk-amerikanska virtuosen och dirigenten Mei-Ann Chen, med sin lånade symfoniorkester, framför musik när den är som bäst, är det bara att resignera. Sverige är ett musicerande land! Genom solisternas sång i världsklass stegras sakta en delad stolthet fram i hela den enorma lokalen.
Tar du som jag tåget från Stockholm för ett äventyr som det här, kanske första gången, är det kul att känna till ett o annat: Malmö som arbetarstad är verkligen historia. Kockumskranen är nedmonterad och de utmattade hamnarbetarna – som så väl behövde sin nattsömn – och därmed förr släckte allt uteliv tidigt – har somnat för gott. Istället bor nu flest unga vuxna proportionellt, jämfört med hela Sverige, i denna växande universitetsstad. Malmös folkliga lokaler ekar inte längre, inte någonstans, vilket får mig att häpna! Kontrasten är stor till då jag som ung försökte göra stan en kväll.
I dagsljuset förstår man varför: Självaste gudsförgätna Folkets park är upprustad till färgglad EU-standard. Både barnfamiljer och matglada unga vuxna vågar sig nu dit. Kvällstid fylls parken av dansanta salsagäster eller unga som törstar efter öl och musik. Det nya universitetsområdet består av rymdlika hus stora som kolosser, nära de moderna hamnkvarteren. Studenter finns i mängder. Och skyskrapan Turning Torso, med lägenheter för nymiljonärerna, är i dag ett slags riktmärke för de som enkelt vill besöka havsnära fiskrestauranger värda sitt rykte.
Mycket är i förändring här. Öresundstågen matar ständigt på med pendlare och danskor som glatt shoppar loss i city, rusiga över den billiga prislappen. Och vid det bohemiska, före detta arbetarnas Möllevångstorg, fylls det ständigt på med en mix av nysvenskar och ungdomar. I lugnet – mellan de maffialiknande uppgörelserna – skyndar sig studenterna att fynda både en billig tomat och en baklava i den dagliga torghandeln.
Men nu är det nyårsafton. I snålblåsten, från kvarteren bakom Möllevångstorget, har jag letat mig ner hela vägen till gamla hamnen mitt emot Centralen. Där står den sprillans nya New York- svarta skyskrapan som bjuder in till galakväll. Evenemanget Malmö Live tävlar, ska sägas, med det traditionella firandet vid Malmö Stadsteater. Den centralt belägna modernistiska femtiotalsbyggnaden med sin fyrverkeri-konsert. Men Malmö har vuxit, så gästerna räcker mer än väl till.
I entrén gör hotellägaren Peter Stordalen sig påmind, i form av en konstfull jacka med stjärnstatus, utställd i en monter. Jag sicksackar mellan gestalter i mörka kavajer och vita skjortor och paljettklädda propra damer med nobelt halvhöga klackar. Förbi fladdrande låtsaseldar och intima mörka skinnsoffor hittar jag slutligen fram till den i ljust trä designade disken. Här tar jag emot min biljett med ”extra allt”, vad det nu betyder? Allt är så nytt! Runt om stiger känslan av högtidlig förväntan. Stora sällskap rör sig i den dova belysningen. De hjälps civiliserat åt i de moderna trä-trapporna med kappor och programblad. Både familjer, ensamma och par i alla åldrar.
Men är det egentligen möjligt att roa över 1000 personer ett nyår i en gigantiskt hög och modernt byggd lokal? Blir det familjärt? På plats på våning två (av tre, kanske fyra), på läktaren vid dörr H, låter jag blicken svepa. Jag följer träslagen i väggar och detaljer, i den sfäriskt enorma, akustiskt väl uttänkta lokalen. Det ser ut lite som ”Berwaldhallen 2.0” – allt det moderna. Det blir min referens. Så kommer artisterna in och orkesterljud hörs. Jag checkar av i programmet, som visar på inslag för både gammal som ung. Och visst är mina glasögon starka, men lite väl långt bort är det för att kunna se ansiktsuttryck. Men strax framgår att en liten asiatisk person rör sig där nere och sprider en glädje som räcker ut till oss alla. Mei-Ann Chens levande kroppsspråk smittar!
Vid pausen behåller jag sopranen Gisela Stilles dynamiska styrka skönt kvar i minnet. En eloge ska hon ha för sin sceniska framställning. Den blir ett stöd då de musikaliska styckena skiftar och kräver en presentation utifrån sin egen dramatik. Hennes agerande når ut över kvadratmetrarna. Den matchande kavaljeren, tenoren Joachim Bäckströms bärande och rättframma framförande, gör mig också tacksam. Men nu gäller det att snabbt ta sig fram till det utlovade glaset champagne! Och faktiskt, några skämtsamma ord från kvällens värd Henrik Widegren (känd från SVT:s program Fråga Lund), trollade bort en stor bit av anonymiteten – denna massgåva till oss över tusen gäster – innebar.
Efter pausen ökar intensiteten i musiken. Orkesterns hela styrka virvlar fram. Vi bjuds på både gester, humor och mycket väl dirigerade och överraskande musikaliska inslag. Men trots skickliga sångare och Widegrens värme och påhittighet – är det ändå dirigenten som gör starkast intryck. Vilken kvinna! En så god hand hon hade med sina musiker! Rörd av bemödandet – att alla musiker i slutet – reste sig upp och vände ett varv – mitt i musiken – applåderar jag ärligt. Nu kan det nya året, 2019, få börja.
Frilansande journalist Pernilla Wiechel
MEDVERKANDE:
Malmö SymfoniOrkester (MSO)
Mei-Ann Chen, dirigent
Gisela Stille, sopran
Joachim Bäckström, tenor
Henrik Widegren, Nyårsvärd
Program
Tjajkovskij, Polonaise ur Eugene Onegin
Strauss d.y, Czardas ur Läderlappen
Tailleferre, Valse de Dépèches ur Les Mariés de la Tour Eiffel
Lehár, Dein ist mein ganzes Hertz ur Leendets land
Huang, Sabei Dance ur Sabei svit nr 2
Puccini, Chi’il bel sogno di Doretta ur Svalan
Korngold, Intermezzo ur Much ado about nothing
Puccini, O soave fanciulla ur La Bohème
Bernstein, Overtyr till Candide
paus –
Ankarblom, Smolan Road
Riedel, Fattig bonddräng
Mahler, Kräftig beweg, doch nicht so Schnell ur Symfoni nr 1, “Titan”
Dvorak, Sången till Månen ur Rusalka
Sjostakovitj, Lyrisk vals ur Balettsvit nr 1
de Curtis, Non ti scordar di me
Márquez, Conga del Fuego
Schönberg/Boublil, One day more ur Les Misérables
