Det bästa hos människan
Av och regi Bengt Ohlsson
Scenografi Henrik Ekberg
Kostym Susan Salomonsson
Mask Marina Ritvall
Ljus Mikael Seidemo
Ljud Frej Obenius
Dramaturg Gertrud Larsson
Koreografiskt stöd Moa Sahlin
Premiär på Göteborgs Stadsteater 4 december 2015
Inventerar bokhyllorna, hittar fyra titlar av Bengt Ohlsson. Minns hans kontroversiella SVT-drama Nigger. Har läst krönikor och artiklar I DN, som varit frikostiga med utrymme och publicitet. Hans mångordiga raljerande inlägg om ”Slussen-vänstern” strartade ett kulturbråk. En kan få intrycket att 52-åringen ser sig som en outsider, fast hans yrkesliv pågår i en högst skyddad tillvaro. I sin nya pjäs – skapad i samarbete med ensemblen – utgår dramatikern från två till synes välmående par 55+ ur övre medelklassen. I större eller mindre utsträckning jämför de sig med varandra, en egenhet många standardfixerade personer besitter som bekant. Handlingen kretsar kring vad som händer med vänskapen, när ett serum mot lögn introduceras på en bjudning, tillika födelsedagskalas.
Den oansenlige konstkritikern Konrad (Sven-Åke Gustavsson) kommer fram till att människor ljuger för att dölja saker, uppnå något eller vinna fördelar. Knappast realistiskt, men väldigt kul blir det när hjärnforskaren (Marie Delleskog) råkar förvara sådan vätska i sitt hem, vilket leder till att hennes chef (Carina Boberg) får i sig en dos. Bobergs strikta karaktär blir som förbytt, omöjlig att umgås med när det ska vara trevligt.
En snarlik förvandling sker när forskaren själv testar. Och sedan är bollnen i rullning. Uppseendeväckande uttalanden och gärningar kommer slag i slag. Bibelns fras ”sanningen skall göra eder fria”, vänds snarare till sin motsats. Vi behöver trots allt ett pansar mot omvärlden, hänsyn är nödvändigt i ett civiliserat umgänge/samhälle. Pjäsens titel är lite lagom fyndig, eftersom födelsedagspresenten inte är önskad, och får förödande konsekvenser.
Scenografin av Henrik Ekberg är färgglad, sparsmakak och inbjudande. Mestadels befinner vi oss hos Dessan & Allan, i deras kombinerade luftiga vardagsrum och kök. Ohlsson regisserar själv sin humoristiska historia, vilket måste ha underlättat arbetet med de utvalda skådespelarna. Rörelsemönster, pauser och blickar har ju minst lika stor betydelse som texten. Frapperande med Det bästa hos människan är att kvinnorna är drivande, medan männen är lägre rankade. Dessans man (Johan Karlberg) är arbetssökande och står för marktjänsten medan Gustavssons gestalt är en toffelhjälte. Trots att de håller skenet uppe, är fördelningen av makt notabel. Ohlsson är en gisslare utan klar tendens, en hållningslös författare vars pjäs känns ganska försumbar.
Jag är rädd för att den kommer försvinna för mig om några veckor. Med tanke på hur andra akten börjar och refrensen till Auschwitz, vore det fel att klassa hans senaste verk som lättviktigt. Kanske rimligare att beteckna det som en elegi över medelklassens neuroser, dess självbild och begrundan över tiden. Till saken hör att ett knippe klassiska Stones-låtar inramar föreställningen, musik som får blodet att svalla i åldrande kroppar. Ingen av skådespelarna faller ur ramen. De är rent av en större behållning än manus, vars replikskiften emellanåt tippar över. Blir tröttsamma och substanslösa! Att se en yvig Carina Boberg lossa förtöjningarna är mycket kul, likaså att se den lufsige beklagansvärda gestalt Sven-Åke Gustavsson utgör. Deras prestationer är vad en främst tar med sig från vad dramatikern kallar en salongskomedi.
Skådespelare: Carina Boberg, Marie Delleskog, Sven-Åke Gustavsson, Johan Karlberg
Statister: Abraham Demir, Rozita Palmqvist
Foto: Ola Kjelbye